Marathon i år igen

Då har jag gjort det för andra gången, sprungit Stockholm Marathon. Tiden var bättre den här gången, smärtan i benen kom något senare och jag tror jag kunde njuta av upplevelsen lite längre in i loppet. Vädret var perfekt för att springa i, det bidrog säkert till att det var en hel del folk ute efter gatorna också. 42 kilometer är väldigt långt, när man är mitt inne i loppet tänker man inte på det speciellt mycket, men så här i efterhand känns det smått galet att man tagit sig igenom det frivilligt. Känslan när man genomfört det är dock värd all smärta, när man får sjunka ner utanför arenan och känna efter i benen är det svårt att inte känna sig otroligt nöjd. Trappen man kommer till strax efter målgång är dock en ganska speciell syn, att ingen ställer en videokamera där och filmar de olika gåstilarna är en gåta, för det är onekligen en hel del stela och trötta ben som ska försöka ta sig ner mot t-shirtutdelningen och de olika sätt som används för att klara trappan utan skador borde vara underhållande för omgivningen. Samma sak är det när man ska från området igen, då ska man ta sig upp för en trappa och jag vågar påstå att jag aldrig använt armarna i en trappa så mycket som jag gjorde i den igår. När jag sprang i fjol var de sista tolv kilometerna hemska, igår var det nog bara de sista sex-sju som var riktigt smärtsamma, det gjorde nog mycket att jag visste vad jag hade att vänta mig den här gången och inte behövde bli överraskad av att benen går att använda trots att de säger med all önskvärd tydlighet att de inte är jättesugna på att fortsätta framåt. Precis som förra året åt och drack jag allt som kom i min väg under loppet, allt från buljong till saltgurka, är det något som verkligen behövs är det energitillskott. En sak jag passade på nu som jag tog senast var druvsockertabletterna, när de kommer med fyra kilometer kvar känns det som att kasta in mjöl i munnen och det är inte vad man behöver då.
Målgången gick lättare att uppskatta i år, även om de där trehundra meterna inne på Stockholm Stadion känns mycket längre än de borde göra.
Idag är mina ben trötta, träningsvärken är mycket tydlig, men det känns trots det otroligt bra. Att ha genomfört ett maraton igen och att få känna hur kroppen återhämtar sig, mycket angenämt.

Dagens låt: Sharon Van Etten - Everytime the sun comes up