Det krävdes världens dyraste buss
Orden som ven igenom huvudet när Willian sprang in i mål med 2-0-bollen lämpar sig inte för att skriva, de som sedan kom när jag såg Mourinho springa upp och kyssa chelseamärket är än mindre passande att dela med sig av. Känslorna under och efter matchen var en kombination av frustration och ren ilska. Den defensiv vi ställdes mot tog udden av matchen tidigt och maskandet som pågick från första minuten kändes ovärdigt för en titelkamp i världens bästa liga. Att domare Atkinson demonstrativt höll upp klockan varje gång de maskade var såklart menlöst, det de ville åt var att rycka sönder tempot i matchen och det lyckades, om Atkinson i stället varnat de som förstörde matchen med tidsfördrivet hade vi kanske fått en liten annan känsla i matchen. Domarkårens tillkortakommande den här säsongen bör utvärderas, rejält.
Förlusten sved något enormt, men när jag samlat mig en aning och börjat se lite sansat på matchen gick det att se på den med ett lite annat perspektiv. Det är givetvis poängen som är det viktiga i fotboll, men det var också mycket idag som visade på hur mycket vi faktiskt uppnått i år. Vi mötte idag ett lag vars bänk säkert kostat mer än vår startelva och en tränare som vunnit det mesta som går att vinna, vårt spel den senaste tiden gjorde att den enda lösningen de kunde se var att spela enormt defensivt. De såg det som ett måste att få tiden att gå vid varje avblåsning, att dra ut på varje inspark, inkast och frispark. Trots alla pengar de spenderat vågade de inte bjuda upp till dans och det är ändå en bekräftelse på hur långt vi kommit under Rodgers. Vi saknade en plan b när vi inte kom igenom, vi hade inget att sätta in när Coutinho körde fast, men alla segersviter tar slut någon gång och att det var den här typen av spel av den här typen av lag som krävdes för att vår skulle avslutas är ändå något att komma ihåg.
En annan sak att att ta med var inramningen, You´ll never walk alone gick rakt igenom rutan idag, stöttningen av Steven Gerrard efter hans olyckliga miss var även den något gav gåshud. Publiken hade såklart förtjänat bättre underhållning, men att vi får hela arenan att pulsera känns ändå som något av en vinst.
Trots att vi inte tog oss förbi Europas dyraste buss tycker jag att Brendan Rodgers utan tvekan kan sova gott, hans kommentarer efter matchen visade att han är en stor tränare. Det har redan börjat komma hyllningskrönikor till Mourinho på flera håll, men jag köper dem inte, de lyckades att destruktivt ta tre poäng och det var såklart starkt, men att kalla en tränare som uppenbarligen sagt till sina spelare att maska från första minuten för geni är osmakligt. Det var så skönt att höra Rodgers kommentarer, att han stod bakom laget och att hans tidigare relation till Mourinho inte fick honom att hålla igen.
Jag är så otroligt besviken över att vi tappat greppet om titeln, men inte så besviken som jag trodde att jag skulle vara. Till viss del hänger det ihop med att matchen aldrig tände till, men den största delen är ändå att det finns så mycket att vara stolt över som Liverpool-supporter den här säsongen och jag tänker inte låta Chelsea och Mourinho ändra på det. Vi kanske inte vinner titeln i år, men trots det går det inte att se oss som något annat än vinnare när säsongen lider mot sitt slut. Med det sagt, satan vad jag hoppas att Everton plockar poäng på lördag.
Förlusten sved något enormt, men när jag samlat mig en aning och börjat se lite sansat på matchen gick det att se på den med ett lite annat perspektiv. Det är givetvis poängen som är det viktiga i fotboll, men det var också mycket idag som visade på hur mycket vi faktiskt uppnått i år. Vi mötte idag ett lag vars bänk säkert kostat mer än vår startelva och en tränare som vunnit det mesta som går att vinna, vårt spel den senaste tiden gjorde att den enda lösningen de kunde se var att spela enormt defensivt. De såg det som ett måste att få tiden att gå vid varje avblåsning, att dra ut på varje inspark, inkast och frispark. Trots alla pengar de spenderat vågade de inte bjuda upp till dans och det är ändå en bekräftelse på hur långt vi kommit under Rodgers. Vi saknade en plan b när vi inte kom igenom, vi hade inget att sätta in när Coutinho körde fast, men alla segersviter tar slut någon gång och att det var den här typen av spel av den här typen av lag som krävdes för att vår skulle avslutas är ändå något att komma ihåg.
En annan sak att att ta med var inramningen, You´ll never walk alone gick rakt igenom rutan idag, stöttningen av Steven Gerrard efter hans olyckliga miss var även den något gav gåshud. Publiken hade såklart förtjänat bättre underhållning, men att vi får hela arenan att pulsera känns ändå som något av en vinst.
Trots att vi inte tog oss förbi Europas dyraste buss tycker jag att Brendan Rodgers utan tvekan kan sova gott, hans kommentarer efter matchen visade att han är en stor tränare. Det har redan börjat komma hyllningskrönikor till Mourinho på flera håll, men jag köper dem inte, de lyckades att destruktivt ta tre poäng och det var såklart starkt, men att kalla en tränare som uppenbarligen sagt till sina spelare att maska från första minuten för geni är osmakligt. Det var så skönt att höra Rodgers kommentarer, att han stod bakom laget och att hans tidigare relation till Mourinho inte fick honom att hålla igen.
Jag är så otroligt besviken över att vi tappat greppet om titeln, men inte så besviken som jag trodde att jag skulle vara. Till viss del hänger det ihop med att matchen aldrig tände till, men den största delen är ändå att det finns så mycket att vara stolt över som Liverpool-supporter den här säsongen och jag tänker inte låta Chelsea och Mourinho ändra på det. Vi kanske inte vinner titeln i år, men trots det går det inte att se oss som något annat än vinnare när säsongen lider mot sitt slut. Med det sagt, satan vad jag hoppas att Everton plockar poäng på lördag.
posted by Tomas at 12:29 PM
0 comments
