Ett försök att hålla ner förväntningarna

Fyra omgångar kvar, vi har titeln i egna händer, men min historia som idrottsintresserad gör att jag vägrar att tro på ett ligaguld. Anledningen till mig negativa inställning går att hitta några år tillbaka i tiden, då mitt andra lag var nära att ta en titel jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Likheterna mellan lagen är slående och gör att jag försöker hålla mina förväntningar nere. När Bollnäs GIF tog sig fram till sin andra SM-final i bandy hade de ligans bästa spelare, en spelare som både gjorde mål och assist och kunde avgöra matcherna helt på egen hand. Per Hellmyrs sits i Bollnäs då påminner således en hel del om Luis Suarez i Liverpool idag. Bollnäs lagkapten, Andreas Westh, var(och är fortfarande) en riktig pådrivare, som kunde väcka laget vid behov. Förutom en kort sejour i SAIK hade han valt att vara Bollnäs troget, trots att han under perioder var för bra för att spela i föreningen. Andreas Westh och Steven Gerrard har, som ni märker, en hel del gemensamt. I anfallet hade Bollnäs en ung, frisk fläkt som inte tvekade att utmana, som inte var rädd för att prova på svåra genombrott. Efter att varit utlånad och nästan uträknad hade Linus Forslund hittat sin rätta plats och spelade periodvis som i trans, ungefär som man idag kan se Raheem Sterling göra i Liverpool. Strax bakom Forslund fanns Bollnäs lungor, en spelare som kanske inte gjorde så många mål, men som åkte mer än någon annan och gjorde ett stort jobb på mitten, Pär Törnbergs roll hos giffarna var inte helt olik den som Jordan Henderson har i dagens Liverpool. För motståndet i finalen stod ett pengadopat lag, som värvat in storspelare inför säsongen trots att media ifrågasatte om de verkligen hade en sund ekonomi. Sandvikens AIK påminner alltså en aning om City och Chelsea, som nu är lagen som står mellan laget i mitt hjärta och den titel som jag aldrig trott jag skulle få uppleva oss nära under den här säsongen. Inför Bollnäs final mot Sandviken hade jag börjat fundera över hur det skulle kännas att få springa ut på isen och fira, hur det skulle kännas att få skrika ut lyckan när Westh lyfte bucklan mot skyn. Det såg också ut att bli på det sätt jag hoppats, men ett felaktigt domslut och ett frislag som ändrade riktning i muren gjorde att alla drömmar grusades. Segern förbyttes mot en tomhet som inte kan jämföras med något jag känt tidigare. Den känslan gör att jag försöker att ta en match i taget nu när Liverpool kämpar om titeln, ett litet snedsteg, ett felaktigt domslut eller en frispark som ändrar riktning i muren kan göra att vi helt plötsligt inte längre har det i våra egna händer. Jag är så nervös inför matcherna nu att jag nästan mår illa, trots att jag gör allt för att inte tänka på vad en seger kan få för följder. En sak som jag dock försöker ha i minnet är vilken härlig känsla resan fram till Bollnäs final var, hur de körde över motståndare efter motståndare och spelade en gudabenådad bandy. Hur det än slutar för Liverpool i år har de gjort inledningen av det här året till en period i mitt fotbollsintresserade liv som jag aldrig kommer att glömma.

Dagens låt: Walker Brothers - Another tear falls