Straffuppbyggnaden

Det var en jobbig match vi bjöds på i söndags, som väntat backade West Ham hem och på sant Big Sam-sätt lyfte man långt på en centertank. Jag har en bekant som håller West Ham mycket varmt om hjärtat, han har inte haft speciellt mycket gott att säga om Allardyce under säsongen och efter att ha sett vår match i helgen förstår jag varför. Det finns en del kvaliteter i deras lag, en spelare som Mark Noble har en hel del att erbjuda på ett mittfält, men det är lätt att spelarna hålls tillbaka av en väldigt stram och tråkig spelidé. Jag tror att det erbjuds väldigt lite frihet i West Ham och att man inte ens kan dominera en hemmamatch mot Hull, trots att motståndarna är tio man, säger en hel del om hur deras spelidé ser ut. Dagens Liverpool är raka motsatsen och det tycker jag främst man kan märka vid vårt andra mål. Att Steven Gerrard slår in straffen är, numera, inget man blir överraskad av, även om det är en enorm press på honom när han kliver fram till straffpunkten har han varit väldigt stabil hittills under säsongen. Uppbyggnaden var dock något som fick mig att bli både överraskad och glad. Lucas Leiva har inte gjort sig känd som en kreativ spelare, han har främst var en spelare som täckt av ytor och, när han vunnit boll, spelat den vidare till andra spelare, som fått försöka skapa chanser. När han kom in i matchen gjorde han det något högre upp i planen än man varit van vid att se honom tidigare och han gjorde en mycket bra insats. Den insatsen kröntes av en väldigt fin djupledsboll som ledde till straffen, en passning som visar att han under Rodgers tar initiativ och försöker vara kreativ. Det kanske är tidigt att säga det redan nu, men jag tror att vi kan få se en annan sida av Lucas nu och även om jag inte är övertygad om att han kommer kunna ha en ordinarie plats i laget nästa säsong kan det mycket väl vara så att han kommer erbjuda något mer än han tidigare gjort när han väl får chansen. Lucas passning den här gången gick till en spelare som jag aldrig någonsin kunde se ge oss en straff, att han skulle kunna dra på sig en straff i fel ände av planen däremot hade varit mer väntat, men när John Flanagan kom i sin löpning gjorde han det med en sådan självklarhet och bestämdhet att man kunde förstå varför självaste Cafu fått upp ögonen för säsongens överraskningsman. Flannos löpning tvingade West Hams målvakt att dra ner honom, i mina, visserligen inte helt opartiska, ögon en given straff. Att se Lucas slå en avgörande passning fram till Flanagan, som leder fram till att vi senare tar ledningen, visar på vilken styrka vi besitter idag. Spelarna är inte rädda för att gå framåt, de är inte rädda att utmana. I en match där Suarez mest provade trävirket och Sturridge inte alls kom upp i nivå klev andra spelare fram och spelade avgörande roller. Man väntade inte på att någon skulle fixa vinsten åt en, i stället jobbade man framåt tills målet kom. Rodgers har präntat in ett enormt självförtroende i vårt lag och för varje vinst blir det såklart större, nu står vi inför den största ligamatch vi spelat sedan Premier League grundades och vi gör det starkare än på väldigt länge. Matchen mot City på söndag kan sluta precis hur som helst, men bara att få uppleva en ren seriefinal, med fem omgångar kvar att spela är otroligt häftigt. Det som gör det hela än mer häftigt är att ingen kan säga att det är tur som gjort att vi är där vi är, ingen kan säga att vi inte förtjänar chansen, vi har helt enkelt presterat på en sådan nivå att det är helt logiskt att vi har titelläge. Vad vi gör av det här läget ska bli obeskrivligt spännande att se, bring on City!