Justice

Det är 25 år sedan idag, 25 år sedan den enorma tragedi som inträffade i FA-cupsemifinalen på Hillsboroughstadion i Sheffield. 96 av våra fans fick sätta livet till vid en händelse som inte borde fått inträffa. Som boende i Sverige har man givetvis en annan relation till den här tragedin än de som upplevde den på nära håll, men med åren har man såklart blivit mer och mer känslomässigt engagerad i allt som rör händelsen. En anledning till att Hillsborough känns så speciellt, förutom det uppenbart hemska i att 96 personer avled, är såklart att det är laget i mitt hjärta som drabbades, en annan anledning är igenkänningen, inte i tragedin, men i det runt omkring. Jag har under hela mitt liv åkt med min pappa på bandy i Bollnäs, den lokala klubb vi hade förenade oss och vi har följt laget i kvalspel mot lag som Västanfors, Nässjö och Vindhemspojkarna, vi har dessutom haft turen att få följa laget på resan som nästan bar oss fram till ett SM-guld på Studenternas i Uppsala. Det som alltid slår mig när jag tänker på Hillsborough, när man ser namnen och åldrarna på alla de offer som drabbades, är att de antagligen var som mig och min far. Precis som vi alltid börjat prata om kommande matcher, hade de säkert vid köksbordet börjat diskutera och ladda för resan till arenan långt innan det var dags. De hade säkert börja diskutera startelvor, möjliga utgångar, farliga motståndare och hur de skulle fira en möjlig seger. Jag tror att alla idrottsälskare kan känna igen sig i det. 96 av de som lämnade sina hem för att besöka den förmodade idrottsfest de laddat för länge kom aldrig hem, det är såklart omöjligt att tänka sig vilka enorma smärtor detta gav de drabbade familjerna och vilken sorg staden Liverpool hamnade i. Att man dessutom smutskastades av tidningen man inte nämner vid namn gjorde det här ännu värre. Det har skrivits många läsvärda texter kring händelsen de senaste dagarna och för varje livshistoria man får ta del av, desto mer påtaglig blir tragedin. Hur en fotbollsfest kan bli en sådan mardröm är svårt att förstå, omöjligt att greppa. Varje gång jag besöker Liverpool ser jag till att åka upp till arenan en dag innan match, vid arenan stannar jag alltid vid minnesplatsen för Hillsborough. Varje gång berörs man av hälsningar som lämnats, hälsningar till en pappa, en kusin, en son eller en vän. De 96 namnen som står på minnesplatsen älskade fotbollen, på samma sätt som vi alla älskar den. De hade rest till Sheffield för att se sitt lokala lag ta sig till cupfinal, precis som så många av oss rest för att se våra lag, för att stötta dem och, kanske främst, för att vi älskar idrotten.
YNWA