Äntligen!

Man kunde se på en gång vad som skulle hända, bollbanan var lika tydlig som perfekt. Jag hade nästan rest mig upp från min plats i soffan innan bollen hittat nätmaskorna, det var så uppenbart att Torres skott skulle bli mål och glädjeruset i kroppen blev ofantligt. Jag minns inte när jag skrek så högt över ett mål senast, men även om det kändes lite konstigt att skrika när man satt ensam i lägenheten och tittade gick det inte att låta bli. Målet, som betydde 2-0 mot Chelsea i den första halvlekens slutskede, var något som alla vi Liverpool-fans längtat efter, ett mål som innebar att vi fick ett hårt grepp om serieledarna och det greppet hade vi skapat genom att prestera bättre fotboll än dem. Den andra halvleken var en riktig nervpärs, jag vet inte hur många varv jag snurrade polisongerna innan domaren blåste av och jag äntligen kunde andas ut och känna glädjen över tre otroligt tunga poäng sprida sig i hela kroppen. Äntligen blev man påmind om de positiva sidorna med att vara Liverpoplsupporter, efter ett år av misslyckade matcher, dåliga värvningar och katastrofrubriker i var och varannan tidning. Idag var alla rubriker positiva och helt plötsligt har vi häng på platserna till Champions League. Nu är det visserligen så att mungiporna kan vända redan på onsdag, då det väntar en tuff veckomatch borta mot Wigan, men nu har vi visat att vi kan och det känns otroligt skönt. Att en spelare som Torres kan prestera som han gjorde igår är egentligen ingen överraskning, inte heller att Gerrard kan vara dominant när han får ha mycket boll. Däremot var det mycket överraskande att Lucas Leiva kan fylla den defensiva rollen på innermittfältet så pass bra som han gjorde igår, hans klart bästa match i vår tröja och kan han fortsätta så här kommer vi inte att sakna Mascherano lika mycket som jag fruktat. Som sagt, på onsdag kan det vända tillbaka igen, men idag är jag mycket, mycket nöjd.

Dagens låt: Weeping Willows - True to you