De flesta resultaten hade gått vår väg när vi klev in på Vicarage Road sent igår, tre poäng skulle innebära ett grepp om en av de åtråvärda platserna till Europas mest prestigefyllda turnering. Spelet som följde visade inte mycket som tydde på att vi skulle förtjäna att lämna arenan med en vinst, men en sekunds briljans av en av den senaste månadens nyckelspelare ändrade på det.

Redan en bit in i den första halvleken visade Emre Can upp något som överraskade mig, för det vänsterskott han fick till när han provade från distans fick mig att häpna. Det blev inte mål, det var snarare en rutinmässig räddning av Gomes i målet, men träffen vår tysk fick till var något han inte visat upp tidigare. Med fel fot också. Nu var det såklart inte den träffen som vi kom att minnas efter de här nittio minuterna, för det som hände strax innan halvtid var ett mål som var lika vackert som det var viktigt för vår framtid. Lucas, som numer börjar vara någon slags assistmästare, chippade in bollen mot en position som egentligen inte borde vara farlig, speciellt inte när man slår bollen mot en mittfältare som är mer fysisk än teknisk. Jag har alltid påstått att nyckeln för att få Emre Can att lyckas är att han inser sina begränsningar och inte gör det för svårt för sig, det är uppenbarligen inte en heltäckande sanning. Om Can följt mitt råd hade han tagit ner bollen och försökt att spela den vidare, men i hans huvud var det där en målchans. Cykelsparken som han använde sig av för att sätta bollen i maskorna var utan tvekan det vackraste målet vi gjort den här säsongen och det kom så oerhört oväntat, efter 45 minuter av ingenting. Can visade vad självförtroende kan göra med en spelare och han visade alla oss som tvivlat på honom under säsongen att vi kanske måste acceptera att spelare i hans ålder både hamnar i svackor och gör misstag. Den senaste månadens Emre Can skulle vara extremt svårt att peta från en startelva.

Annars var det, som sagt, inte mycket att minnas från den här matchen. Coutinhos skada i inledningen gjorde att anfallsspelet helt kom av sig och när Origi dessutom fortsatte att ha problem med sitt beslutsfattande gjorde det att vi hade enorma problem att etablera något som skapade farligheter. Det blev i stället en match som kom att likna den mot WBA väldigt mycket, där den andra halvleken mest handlade om att behärskat spela hem de tre poängen som vi tagit greppet om. I det spelet var det återigen skönt att se Simon Mignolet agera lugnt och säkert, jag har varit inne på det här tidigare, men även han har den senaste tiden varit oerhört bra och kanske är det så att konkurrensen med Karius och den lilla stunden vid sidan har gjort honom gott. Nu behöver han prestera för att vara säker på sin plats, och presterar gör han verkligen. 

Det är såklart väldigt skönt med de här segrarna där vi får kämpa oss till poängen, att kunna vinna när spelet inte stämmer är något som man brukar se som ett tecken på att bra lag. Nu måste vi dock få till hemmaspelet, med de avslutande matcherna vi har kvar har vi ett guldläge att nå Champions League, men som vi svajat på hemmaplan den senaste tiden går det verkligen inte att vara säker. Southampton hemma ska vara tre poäng i det läge vi är nu, men det skulle både Bournemouth och Crystal Palace också vara och där gick vi, av olika anledningar, ändå på minor. Vi måste se till att ta initiativet och sedan behålla det, inte släppa in motståndarna i matchen. Nu har Liverpool visat att vi kan knäcka topplagen, vi kan kämpa oss till segrar i tuffa bortamatcher, kvar är att visa att Anfield är vårt hem och där ska inga lag kunna ta poäng.