Champions League, nog smakar det ganska bra ändå. Visst, vi har ett kval kvar innan vi kan fira ett avancemang till gruppspelet av turneringen, men det bekymrar vi oss för efter sommaren. Nu kan vi, för en gångs skull, pusta ut och vara nöjda efter en säsong där svängt mycket kring laget, men som i slutänden måste ses som en framgång.

En kollega till mig påpekade i början av året att jag hade börjat få några gråa hårstrån, en titt i spegeln fick mig att inse att min kollega hade rätt. Det är inte konstigt att de börjat komma just i år, för det har varit en slitsam säsong för oss Liverpool-supportrar. Förluster mot lag som Swansea, Hull, Bournemouth och Crystal Palace tär onekligen på en. Hela vägen har vi legat bra till, men under några av de mörka vintermånaderna kändes det verkligen som att CL-platsen skulle stanna vid en dröm. Nu står vi dock här i maj med en säkrad fjärdeplats, med både Manchester United och Arsenal bakom oss i tabellen och ett dubbelmöte från gruppspelet i Europas mest prestigefyllda turnering.

Inför säsongen trodde jag inte vi skulle hamna så här högt upp, vi hade värvat ganska sparsamt och det kändes under föregående säsong som att vi hade en bit att vandra för att ta oss förbi några av lagen ovanför oss. Värvningarna var spännande, men en snabb granskning av truppen kunde snabbt klargöra att det fanns positioner där vi stod med väldigt tunt manskap och när det framgick att vi skulle inleda säsongen med en mittfältare som vänsterback var vi ganska många som höjde ögonbrynen. Vi fick dock starten vi alla hoppades på, seger på bortaplan mot Arsenal i en fartfylld match där vi också fick se vad Sadio Mané skulle kunna bidra med till vårt lag. Omgången därefter var det dock snabbt ner på jorden igen, ett kompakt Burnley tog alla tre poängen i en bortamatch, som egentligen skulle ha varit en hemmamatch. Och så har det egentligen fortsatt under hela säsongen, fina insatser mot bra lag har varvats med plattmatcher mot defensiva lag på den undre halvan. Det säger ändå någonting att vi har tagit fler poäng mot mästarna Chelsea än mot nedflyttade krisklubben Hull.

Cupspelet har inte varit speciellt upplyftande under säsongen, uttåget i semifinalen av ligacupen kändes både onödigt och tungt. En final mot United och en möjlighet till att ta en pokal hade såklart varit ett fint inslag i säsongen, men det slarvades bort under en period då vår form verkligen vara nere på botten. Där någonstans nere på botten låg formen kvar när vi ramlade ur FA-cupen i ett alldeles för tidigt skede, mot ett alldeles för klent motstånd. Men trots de här uttågen och skador på många av nyckelspelarna lyckades vi hänga med i ligan och i takt med att det började ljusna ute började det också se bättre och bättre ut för oss på planen. Visst, snedstegen kom fortfarande, men de kom inte lika ofta som de gjorde för våra närmsta konkurrenter. Arsenal hamnade efter och det började pratas på allvar, igen, om att det var dags för Wenger att avgå. United förlorade sällan, men lyckades inte heller att vinna speciellt många matcher. Hur mycket än svensk media ville få det till att Ibrahimovic tagit klubben till en ny nivå, så stod man och stampade på sjätteplatsen under nästan hela säsongen.

Klopp har nu haft sin första hela säsong med laget och det är inget snack om att han haft en positiv inverkan på många av spelarna. Allra tydligast har det varit hos en av våra tidigare Southampton-värvningar, som åtminstone jag trodde skulle få svårt att visa sig värd den stora summa vi betalade för honom inför vår förra CL-sejour. Adam Lallana har haft en fantastisk säsong och visat hur mycket han han betyda för laget om han används på rätt sätt. I en lite mer tillbakadragen roll än under föregående säsong har han tagit stora kliv och varit en av våra klart jämnaste spelare. Jag gillar verkligen hur vår tyske tränare använder sig av spelarna i truppen, har är inte rädd att flytta runt dem till positioner som de är mer ovana vid. Vi har fått se Lucas som mittback, Milner som vänsterback, Can har fått flytta runt på flera platser på mitten innan han till slut hittade rätt mot slutet av säsongen. Ibland lyckas han, ibland misslyckas han, men det känns på helt annat sätt än tidigare som att vi har en tränare som verkligen kan sina spelare och vet vad han kan få ut av dem.

Men det satt hårt åt innan vi fick fira fjärdeplatsen, jag vågade inte tro på CL förrän Coutinho slog in frisparken mot Boro i inledningen av den sista omgångens andra halvlek. Bournemouth sena kvittering, Bentekes avgörande på Anfield, Milners straffmiss mot Southampton, det fanns en gnagande känsla av att det skulle skita sig och när Lovren och Bamford föll tillsammans i straffområdet i första halvlek var det som att tiden stannade upp. Skulle vår säsong sluta med ytterligare ett snedsteg på hemmaplan efter ett tveksamt försvarsingripande? Skulle Dejan Lovren bli den stora syndabocken? Vi hade tur som fick det domslutet med oss, huruvida det var ett korrekt beslut av domaren eller ej är svårt att säga, men det hade kunnat gå att argumentera för en straff. Den här gången hade vi den lilla turen och frågan är om inte det mål Wijnaldum sedan gjorde för oss är det mest förlösande målet vi gjort på oerhört länge?

Champions League(-kval). Senast vi var där var vi inte redo, vår tränare var inte redo. Jag tror och hoppas att vi är mer redo den här gången. Vi kommer antagligen att få se en hel del hända i sommar, spelare kommer att lämna och nya kommer att anlända. Vi har en bra grund att bygga vidare på och visst känns det förbannat skönt att få avsluta säsongen med en känsla av att vara en av vinnarna?