Det var inte så här den skulle bli, dagen då Klopp och Rafa ställdes mot varandra. Redan innan matchen började spelas stod det klart att gårdagen skulle bli en dålig dag för våra röda mannar, anledningen till det var såklart nyheterna om Sakhos misstänkta dopningsfall. Vi gick in i lördagen med rejäl vind i seglen efter storsegern mot Everton i veckan, men när domaren blåste av matchen mot Newcastle kändes det inte alls lika positivt.

Mamadou Sakho är inte dömd än, det kan vara så att hans b-prov bevisar hans oskuld, men hur många gånger har det hänt att en sådan här nyhet kommer fram och sedan visar sig vara ett misstag? Det spekuleras i att vår franske mittback kommer att stängas av i ett halvår och det är såklart ett rejält avbräck för oss nu när vi går in i en vecka med Europa League-semifinal, frågan är hur det påverkar Klopps tankar kring lagbygget inför nästa säsong. Om det stämmer att Sakho tagit något slags fetbränningspiller som innehåller ämnen som är otillåtna är det extremt svagt agerat av honom, som professionell fotbollsspelare måste han kunna hålla koll på vad han stoppar i sig. Han förstör för sig och han förstör för klubben. Nu går vi mot en semifinal utan vår lagkapten, utan vårt mittfältsankare, utan vår hetaste anfallare och pga Sakhos misstag är vi också utan halva vårt mittbackspar, det hade kunnat vara bättre förutsättningar.

Det spelades fotboll igår också, en match som påminde om många andra matcher den här säsongen. Vi skaffade oss ett överläge med 2-0, men en målvaktsbjudning av Mignolet gav Newcastle hopp om poäng och jag tror inte det var många av oss som blev förvånad när vår ledning åts upp. Precis som mot Southampton, precis som mot Sunderland, precis som så många gånger tidigare. Vi går mot en trygg seger, släpper till ett onödigt mål och säkerheten i laget åker ner i botten. Inget lag i PL har tappat lika många poäng från ledning som vårt Liverpool, om det händer någon enstaka gång kan det ha med otur att göra, men när det sker ofta är det något som är fel och det här är en sak som Klopp behöver justera under sommaren. Det är kanske hårt att lägga all skuld på Mignolet, det är elva spelare på planen som ska göra jobbet ihop, men det går inte att komma ifrån att hans misstag gjorde att det blev match av något som såg ut att vara en behaglig eftermiddag. Ingen spelare i hela ligan har gjort fler misstag som lett till baklängsmål. Ingen spelare. Inte ens i Aston Villa, vars säsong kantats av misstag, finns alltså någon spelare som orsakar fler baklängesmål. Den här statistiken går inte att bortse från, Mignolets misstag är för många.

En annan spelare som visade sin stora brist igår var Alberto Moreno, hans brytningsförsök innan 2-1-målet var under all kritik och det är inte första gången han försöker med en stötbrytning, misssar och lämnar hela kanten öppen bakom sig. Det ska dock sägas att han samtidigt visade vilken nytta vi kan ha av honom, då han med sin offensiv var delaktig i båda våra mål. Jag tror att vi kommer att plocka in en rejäl utmanare till Moreno nästa säsong, jag hoppas verkligen att vi gör det. Om vår spanjor kan slipa bort sina misstag kan han bli en högkvalitativ vänsterback, men han behöver bli smartare i sitt beslutsfattande. Alla spelare begår misstag ibland, men när man som Moreno gör om samma misstag flera gånger behöver man tänka till.

Det stora misstaget som begåtts är dock med stor sannolikhet det som Mamadou Sakho stått för och på hans position har vi redan en värvning klar. Om avstängningen blir ett faktum kommer Lovren-Matip att vara vårt mittbackspar fram till inledningen av november, om det klaffar mellan dem kommer det bli svårt för Sakho att ta sig in i en ordinarie elva igen, en sak man märkt under hans tid i klubben är att han behöver spela för att komma i bra form, han är ingen som går in från en lång frånvaro och presterar på en gång. 

Luften gick ur mig helt vid 0-2, laddningen jag känt hela dagen försvann och semifinalplatsen såg ut att få stanna vid en dröm. Men på planen såg det allt annat än uppgivet ut, spelarna visade att de fortfarande tänkte göra match av det hela. Tyvärr ville inte bollen in och när halvtidsvisslan ljöd var läget alltjämt att vi behövde göra tre mål för att ta oss vidare. Tre mål mot Borussia Dortmund, tyska ligatvåan, med världens kanske mest eftertraktade mittback som försvarsgeneral, samtidigt som det vore helt förödande om vi öppnade oss för mycket bakåt, med omställningsspelare som Reus och Aubemayang som lurade. Ett avancemang kändes avlägset, minst sagt.
När Origi stötte in reduceringen tändes ett visst hopp, sedan slocknade snabbt i och med Reus 3-1-mål. Det som sedan hände är något som jag tror alla av oss kommer att minnas för all framtid. När Lovren lyfter och nickar in 4-3 fullbordar han en vändning som fortfarande, ett dygn senare, inte sjunkit in hos mig, det skulle ju inte kunna ske.
Det allra mest imponerande med vändningen tycker jag är lagets reaktion efter Dortmunds tredje mål, vi hade redan fått en rejäl käftsmäll i inledningen och hamnat efter, men efter flera målchanser äntligen lyckats få till en reducering. Då kom ytterligare ett mål bakåt. Att ha mentaliteten att bara acceptera utgångsläget, samla trupperna och sedan återigen bara köra, så otroligt imponerande. En anledning till spelarnas fortsatta kamp stod vid sidan av planen, för Jürgen Klopp hade inte givit upp, han gav åtminstone inte sken av att ha gjort det. Han pushade på sina spelare med samma frenesi, gjorde två byten och när väl Coutinho satte 2-3 och vi fick vittring var det tydligt att det fanns en tro på att det var möjligt hos alla spelarna på planen. Vi hade våra tunga, offensiva namn på planen och vi hade flyttat upp spelet.
Innan torsdagens match hade vi, enligt den statistik jag sett, inte haft en match sedan 1974 som båda våra mittbackar gjort mål. Det var såklart den ultimata avslutningen på en redan osannolik matchutveckling att den statistiken skulle förändras. Sakho 3-3 på hörna(!), Lovren 4-3. Några långa minuter senare var vi i semifinal. En otrolig fotbollsmatch, med en fantastisk avslutning.
Det är såklart omöjligt att hylla enstaka spelare efter en sån här match, det är lag som vänder matcher så här. Klopp har varit hos oss i ett halvår nu och även om det kanske inte syns i tabellen så är det inget snack om att vi är ett annat lag nu än tidigare. Vi känns som ett lag nu, inte som elva olika spelare med samma tröjfärg. En oerhört positiv förändring.
Man ska som sagt egentligen inte hylla enskilda spelare efter en sån här laginsats, men jag måste ändå göra det, för James Milner har fått en hel del kritik den här säsongen, men den senaste tiden har han visat vad han erbjuder ett lag. Han personifierar inställningen att aldrig ge upp, att aldrig sluta springa, att aldrig sluta kämpa och ju viktigare matcherna blir, desto bättre blir han.
Villareal i semifinal, jag vet väldigt lite om dem, antar att Riquelme har lämnat sedan några år tillbaka. Det blir garanterat en tuff match, de har några imponerande skalper bakom sig den här säsongen, men det ät så härligt att ha de pulserande europamatcherna tillbaka på Anfield att motståndet känns sekundärt. Europa League må vara en mindre turnering än Champions League, men när kvartsfinalspelet nu avslutats är jag övertygad om att det är Liverpools vändning det pratas mest om, vi är aktuella i Europa på allvar och det är mycket viktigt för framtiden.

Det fanns en hel del positivt att ta med sig från matchen mot Stoke. Ojos assist var såklart en höjdare, inte bara för att det var tjusigt agerat, utan för att han peppades att fortsätta våga, trots en del onödiga bolltapp under inledningen av matchen. Det tycker jag tyder på en bra känsla i laget. Joe Allen har jag redan skrivit många krönikor om, men jag känner mer och mer att vi borde erbjuda honom ett nytt kontrakt. Frågan är om han inte är vår bästa mittfältare just nu? Men det går såklart inte att komma ifrån den succévecka som vår unge, belgiske anfallare haft. Det är såklart lite vågat att skriva en krönika om en spelare efter så pass få matcher, men jag inte låta bli att känna mig positiv kring honom och jag är vanligtvis väldigt pessimistisk kring värvningar av unga, utvecklingsbara spelare.
En ny David Ngog, det var det jag fruktade när vi värvade in Divock Origi. Likheterna var många när han gjorde sina första matcher hos oss, han hade en bra teknik, men kändes vek och trubbig. En sak som dock visat sig skilja dem åt, och det markant, är deras utveckling. Ngog stod stilla och trampade i många år, innan vi släppte honom och han försvann ut ur fotbollens finrum. Origi å andra sidan har redan utvecklats en hel del under det år han varit hos oss. I början av säsongen tyckte jag han såg ganska tunn ut, men sedan han kommit tillbaka från sin skada ser han ut som ett kraftpaket. Han har ett tryck i steget, är bra på att hålla i bollen och har under den senaste veckan visat en näsa för mål, som vi verkligen behöver. Det finns mycket positivt att säga om vår unge belgares utveckling, det man inte får glömma är hans inverkan på vår tidigare så ensamme stjärnanfallare, Daniel Sturridge. Om Origi kan fortsätta hålla den här nivån och med tiden fortsätta att utvecklas förändras Sturridge situation, först och främst behöver inte den skadebenägne skyttekungen spela varje match han är frisk, han behöver inte heller jäkta tillbaka direkt efter sina skador. I Origi kan han kanske få en jämbördig konkurrent och det tror jag verkligen att han behöver, både för sin motivation och för sin utveckling. Jag tyckte man kunde se det på honom i söndagens match mot Stoke, Sturridge rörde sig över större ytor, var mer delaktig och slet mer än han gjort på länge. Han har varit bra sedan han kom tillbaka från sin skada, målen har fortsatt att komma, men jag tycker inte man sett den där riktiga glöden i hans spel. Det kunde man göra igår, vid ett par tillfällen kunde man till och med se honom le och det var det längesen man gjorde. Sedan Suarez lämnade har Sturridge var helt given, det har inte funnits någon som kunnat spela hans typ av anfallsspel. Även om det värvats anfallare på vägen har ingen visat att de varit fullgoda konkurrenter, i bästa fall har de varit dugliga som backup, men inga har tvingat Sturridge att utvecklas. Det kanske är att dra lite för stora växlar av få matcher, men jag tror verkligen att Origi kommer att tvinga fram mer ur Sturridge. Han kan inte känna sig given, man märker tydligt att Klopp uppskattar många av Origis egenskaper, som kanske inte finns hos Sturridge, och matchen mot Dortmund senast var ett tydligt exempel, då tyskarnas backlinje underhölls rejält av vår unge belgare.
Jag trodde att det var Christian Benteke som skulle vara vår belgiske anfallsstjärna i år, jag hade nästan glömt bort att vi hade Origi när säsongen inleddes. Hattricket mot Southampton i cupen var ett första tecken, sedan kom skadan, men efter skadan har han fortsatt att imponera. Han ser otroligt spännande ut och medan jag inför sommaren förväntar mig att Benteke lämnar, så hoppas jag också att Origi får ett bra EM och återkommer som en än mer mogen spelare när nästa säsong drar igång. Med honom, Sturridge, en frisk Ings, Firmino, Coutinho, Lallana och något möjligt nyförvärv har vi en spännande offensiv.

Det är få spelare som varit så ifrågasatta i vårt lag som Dejan Lovren, han kom oerhört dyr efter att egentligen bara ha gjort en enda bra säsong. Hans första säsong var en katastrof, det var ingenting som lyckades för honom och situationer kunde uppstå ur intet. Även den här säsongen inleddes väldigt tveksamt, minns t.ex. en rejäl miss mot West Ham på Anfield, men sedan Klopp kommit in som tränare har det hänt något med vår kroat i försvarslinjen. Från att vara en säkerhetsrisk har han blivit en försvarsrese som man kan känna ett förtroende för. Tillsammans med Adam Lallana är han den spelare som tagit störst steg framåt under det nya, tyska ledarskapet.

Jag tycker att han är svår att ta till sig, Dejan Lovren, han gnällde sig bort från Southampton och under den senaste landslagssamlingen pratades det om att han strulat vid en uppvärmning, han verkar vara en spelare med ett stort ego. Utanför planen håller han en ganska låg profil. dyker sällan upp i videor från klubben eller i intervjuer. Men, hans insatser på planen den senaste tiden har fått mig att svänga i mina åsikter som honom som spelare. Han är den typ av försvarsspelare som jag gillar att se, han är inte spektakulär, fladdrig eller gör de där svåra brytningarna, i stället spelar han ett effektivt försvarsspel. Han står på rätt ställen, täcker av passningsvägar och kliver in i duellerna vid precis rätt tillfällen. Bredvid honom har vi en mittback i Mamadou Sakho, som antingen är bäst på planen eller en stor säkerhetsrisk, det finns inget mellanläge på honom och det gör i alla fall inte att jag känner mig speciellt säker. Som person är det lättare att ta till sig Sakho, han skämtar i olika vines, han poserar med pandor och dyker upp i bakgrunden av intervjuer och gör miner, men som försvarsspelare tycker jag att det blir mer och mer tydligt att han inte är en spelare för den absoluta toppnivån. Visst, topparna är väldigt höga, men dalarna är också oerhört djupa och spelar man med så små marginaler som han gör blir det lätt så. Sen slipper jag personligen se mittbackar som klackar sig ur situationer i eget straffområde, som siste man.

I matchen mot Spurs var det återigen Dejan Lovren som dominerade, han ställdes mot en glödhet Harry Kane under nittio minuter och gjorde det i stort sett felfritt. Ett litet misstag blev det, som tyvärr ledde till ett baklängesmål. Men ju mer man ser den situationen, desto tydligare blir det att det främst är bra aktioner av först Eriksen och sedan Kane, visst tappar Lovren distansen till Kane en aning, men det är ett klassavslut av ligans bästa anfallare. Spurs anfallare är där Sturridge var för två säsonger sedan, det krävs bara en millimeter för att det ska vara en het målchans, en obehaglig spelare att ställas mot. Bortser man från målet imponerar Lovren, han gör flera viktiga brytningar och städar flera gånger upp efter det att andra spelare slagit bort bollen enkelt på egen planhalva. Det är så här det sett ut när Lovren spelat de senaste månaderna, han har verkligen vuxit som spelare och man får en känsla av att han ändrat lite inställning till matcherna. När han kom till var det tydligt att han ville märkas, vilket han gjorde, men på helt fel sätt, nu spelar han i stället bara enkelt och effektivt försvarsspel och det har gjort honom till en annan spelare. Vi har Joel Matip som kommer in till laget till nästa säsong och förutsatt att det inte blir några fler värvningar bland mittbackarna, en vänsterback känns t.ex. som klart högre prioritet, håller jag Dejan Lovren som given partner till Schalke-backen. Nästa säsongen krävs det en större trygghet i backlinjen och man kan inte räkna med att Matip kommer rätt in i ligan på en gång, han vore inte den första mittbacken i vår historia som behöver spelas in, men det är lättare att spela sig in om man har en trygg partner bredvid sig. Om vår kroat kan fortsätta hålla den här nivån kan han hjälpa Matip att bli den snabba succé som han själv misslyckades med att bli.