Luften gick ur mig helt vid 0-2, laddningen jag känt hela dagen försvann och semifinalplatsen såg ut att få stanna vid en dröm. Men på planen såg det allt annat än uppgivet ut, spelarna visade att de fortfarande tänkte göra match av det hela. Tyvärr ville inte bollen in och när halvtidsvisslan ljöd var läget alltjämt att vi behövde göra tre mål för att ta oss vidare. Tre mål mot Borussia Dortmund, tyska ligatvåan, med världens kanske mest eftertraktade mittback som försvarsgeneral, samtidigt som det vore helt förödande om vi öppnade oss för mycket bakåt, med omställningsspelare som Reus och Aubemayang som lurade. Ett avancemang kändes avlägset, minst sagt.
När Origi stötte in reduceringen tändes ett visst hopp, sedan slocknade snabbt i och med Reus 3-1-mål. Det som sedan hände är något som jag tror alla av oss kommer att minnas för all framtid. När Lovren lyfter och nickar in 4-3 fullbordar han en vändning som fortfarande, ett dygn senare, inte sjunkit in hos mig, det skulle ju inte kunna ske.
Det allra mest imponerande med vändningen tycker jag är lagets reaktion efter Dortmunds tredje mål, vi hade redan fått en rejäl käftsmäll i inledningen och hamnat efter, men efter flera målchanser äntligen lyckats få till en reducering. Då kom ytterligare ett mål bakåt. Att ha mentaliteten att bara acceptera utgångsläget, samla trupperna och sedan återigen bara köra, så otroligt imponerande. En anledning till spelarnas fortsatta kamp stod vid sidan av planen, för Jürgen Klopp hade inte givit upp, han gav åtminstone inte sken av att ha gjort det. Han pushade på sina spelare med samma frenesi, gjorde två byten och när väl Coutinho satte 2-3 och vi fick vittring var det tydligt att det fanns en tro på att det var möjligt hos alla spelarna på planen. Vi hade våra tunga, offensiva namn på planen och vi hade flyttat upp spelet.
Innan torsdagens match hade vi, enligt den statistik jag sett, inte haft en match sedan 1974 som båda våra mittbackar gjort mål. Det var såklart den ultimata avslutningen på en redan osannolik matchutveckling att den statistiken skulle förändras. Sakho 3-3 på hörna(!), Lovren 4-3. Några långa minuter senare var vi i semifinal. En otrolig fotbollsmatch, med en fantastisk avslutning.
Det är såklart omöjligt att hylla enstaka spelare efter en sån här match, det är lag som vänder matcher så här. Klopp har varit hos oss i ett halvår nu och även om det kanske inte syns i tabellen så är det inget snack om att vi är ett annat lag nu än tidigare. Vi känns som ett lag nu, inte som elva olika spelare med samma tröjfärg. En oerhört positiv förändring.
Man ska som sagt egentligen inte hylla enskilda spelare efter en sån här laginsats, men jag måste ändå göra det, för James Milner har fått en hel del kritik den här säsongen, men den senaste tiden har han visat vad han erbjuder ett lag. Han personifierar inställningen att aldrig ge upp, att aldrig sluta springa, att aldrig sluta kämpa och ju viktigare matcherna blir, desto bättre blir han.
Villareal i semifinal, jag vet väldigt lite om dem, antar att Riquelme har lämnat sedan några år tillbaka. Det blir garanterat en tuff match, de har några imponerande skalper bakom sig den här säsongen, men det ät så härligt att ha de pulserande europamatcherna tillbaka på Anfield att motståndet känns sekundärt. Europa League må vara en mindre turnering än Champions League, men när kvartsfinalspelet nu avslutats är jag övertygad om att det är Liverpools vändning det pratas mest om, vi är aktuella i Europa på allvar och det är mycket viktigt för framtiden.