Julen ska vara en tid för eftertanke, en tid då

Som Liverpool-supporter är det här en jul som jag verkligen tänker gå in för att uppskatta var vi är just nu. Fyra poängs ledning och för tillfället faktiskt Englands bästa lag, inte bara ett till ligaplacering utan även till hur vi genomför matcherna. Vi tar kontrollerade segrar på löpande band på ett sätt som jag inte kan minnas att jag upplevt under det här årtusendet. Det här kan svänga snabbt, vi firade jul som ligaledare även för fem år sedan, men hann med att förlora två matcher innan det blev nytt år. Även 2008 vann vi ligan fram till jul, för att sedan bara vinna två matcher under hela januari och februari, två matcher som för övrigt avgjordes i slutminuterna. Känslan av att vara ostoppbara kan snabbt förbytas till frustration för att bollen inte studsar vår väg, men just nu är vi bäst och även om det inte betyder något när ligan summeras i maj är det en känsla som verkligen förgyller julen.

Citys förlust var minst sagt en oväntad julklapp från Roy Hodgsons mannar, själv slutande jag titta när Gündogan gjorde ledningsmålet i den första halvleken, innan jag via sociala medier lite senare insåg att det nog vore en bra idé att slå på tv:n igen. För mig betyder den här förlusten två saker, dels såklart ett extra poängförsprång, men nästan ännu viktigare är känslan att City faktiskt går att rubba. De är inte oslagbara, de kan tappa poäng även mot lagen på den nedre halvan. Vi kommer inte att gå obesegrade genom den här säsongen, vi kommer att gå på nitar, då känns det skönt att veta att City kan göra det också. Townsends skott var en smällkaramell av sällan skådat slag och kanske var det säsongens mål vi såg, det var också ett mål som befäste den känsla jag fick när City förlorade mot Chelsea, att de har en tendens att bli frustrerade när de hamnar i underläge. Jag kan förstå att det är en ovan känsla för dem, de har inte spelat många matcher i underläge de senaste säsongerna och kanske är det en tunn spaning kring ett lag som förlorat fyra matcher i ligan på en och en halv säsong, men man tar vad man får. 

Vår seger mot Wolverhampton i fredags innehöll mycket av det vi fått vänja oss vid att se det senaste året. Salah med ett viktigt ledningsmål och en Virgil van Dijk som sedan ledde vår försvarsstyrka fram till ytterligare en nolla. Jag skulle gissa att det är de två namn som figurerat oftast på den här sidan det senaste året och det är verkligen inget snack om hur viktiga de är för oss, men just nu känns vi som en riktig lagmaskin, där inga spelare faller ur ramen. Vi kom till en arena där både City och Chelsea tappat poäng, med en skadedrabbad backlinje, fick genomföra matchen i ihållande regn och lyckades ändå plocka hem tre poäng som kändes stabila. Arton matcher in på säsongen har vi släppt in sju mål och det är något som känns nästan overkligt, speciellt om man tänker tillbaka på alla matcher med svängdörrar i båda riktningar som symboliserade Brendan Rodgers Liverpool och även Klopps första tid. Kontrollen som man kan se i Liverpools spel nu är mycket tilltalande och kan vi bibehålla den under säsongens andra halva kan det här bli en ännu roligare säsong.