Det blev ett smärtsamt slut på säsongen igår, matchen i Kiev slutade inte som vi önskade och de bestående minnen som kommer att leva vidare är tårarna. Tårarna hos vår egyptiske kung när han insåg att han inte kunde spela vidare i sin karriärs hittills största match och tårarna hos Loris Karius när han insåg att hans två misstag i allra högsta grad bidrog till att Real Madrid lämnade Ukraina som mästare.

Tomhet kan kännas på olika sätt, jag minns att jag kände någon slags positiv tomhet när vi vann i Istanbul. En häftig resa var över, vi stod där som vinnare och alla känslor flög genom kroppen, men där fanns också en tomhet över att en magisk resa var över. Tomhet var den dominerande känslan även igår, visst var jag både ledsen och besviken över att matchen blev som den blev. Att Ramos, avsiktligt eller oavsiktligt, skadade Salah och totalt ändrade matchbilden. Att Karius huvud inte var med honom när han gav bort ett ledningsmål. Men även en känsla av tomhet över att säsongen var slut och att den fick sluta på ett sätt som var ovärdigt. Mohammed Salah har gjort en helt makalös säsong, han har fått ta emot så många priser att han knappt själv kan ha koll på alla, han förtjänade något bättre än det här. Efter att i stort sett varit skadefri sedan han kom till oss får han kliva av finalen med en skada i en kroppsdel som han knappt behöver för att spela fotboll, han måste ha haft massvis av energi kvar i sina ben, men stoppas av en axel. Han hade förtjänat att spela nittio minuter, att få chansen att sätta en extra guldkanten på den här säsongen, men så blev det inte. Jag har full förståelse för de tårar som rann längs hans kinder igår, med några veckor kvar till det VM han själv tagit sitt Egypten till måste även rädslan för att missa den festen snurrat i hans huvud. Ett oerhört tråkigt slut på säsongen för Salah. Jag håller alla tummar för att han hinner bli frisk till VM, de senaste rapporterna tyder på det, och att han där får en chans att ta revansch på Sergio Ramos.

Loris Karius har en speciell säsong bakom sig, efter att mestadels spelat i gruppspelet av Champions League fick han chansen att ta över platsen som förstemålvakt i Liverpool. Han har gjort det bra tysken, han har bjudit på några avgörande räddningar och har växt mer och mer för varje match som gått. Säsongen skulle inte sluta på det här sättet, inte med att man fick läsa supportrar på sociala medier som ville sparka ut honom med huvudet före. Salahs tårar var smärtsamma att se, men någonstans var det än värre att se det som Karius gick igenom efter slutsignalen igår. Jag tror och hoppas att han får allt stöd han förtjänar. Pelle skrev bra om det här redan några timmar efter slutsignalen igår, så jag tänker inte gå in på det mer. Det ska dock sägas att jag inte tror att Klopps syn på målvaktssituationen förändrades av Karius ingripanden igår, han vet bättre än att döma spelare för en dålig insats. Misstagen som gjordes igår var speciella, det var konstiga beslut, det andra gissningsvis en konsekvens av det första. Jag tror inte att det kommer vara något återkommande problem med Karius att han kastar bollar på motståndare eller släpper in skott från halva planen. Frågan är om han kan återhämta sig mentalt efter den här smällen? Jag tror att Klopp kommer försöka få in ett riktigt starkt målvaktsnamn i sommar, men jag tror inte att han känner någon panik.

Om man ska försöka se nyktert på vår CL-resa så finns det alla anledningar för både Karius och Salah att torka sina tårar, båda är längre fram i sina karriärer idag än de var när vi sparkade igång kvalmatchen mot Hoffenheim. De har båda varit med och tagit oss till en sensationell final. Marginalerna var emot oss igår, vi förlorade vår största match på elva år. Men vi var där. Vi fick ta del av jippot som en Champions League-final är. Vi fick se hur långt de stora lagen är villiga att gå för att lyfta bucklan. Som lag har vi tagit enorma steg under den här säsongen. Historieboken kommer att visa en fjärdeplats och en säsong utan titlar, men handen på hjärtat, tycker ni att det känns som en sådan säsong? Även om vi inte får någon pokal att ställa in i skåpet har vi många vinster att fira. Jürgen Klopp, som för övrigt också vissa supportrar ville sparka ut med huvudet före för några månader sedan, har gjort oss till ett lag som är mycket enkelt att älska. Han har fått spelare att lyfta sig till nya nivåer och jag vågar lova att vi under den här säsongen ökat vår fanskara rejält.

Vi går nu mot en Silly season där vi redan har klart med en viktig beståndsdel i Naby Keita, vi gör det med imponerande europaresa i minnet, vi gör det med ett rykte om oss att spela en underhållande och rolig fotboll. Många av våra konkurrenter, Arsenal, United, Chelsea, jobbar med sin identitet, Klopp har med all önskvärd tydlighet etsat in en identitet i det här laget som jag tycker mycket om. Vi är ett lag, vinner som ett lag, förlorar som ett lag. Vi ger allt, spelar vår fotboll. Vi stressar inte fram ett lag, vi bygger över tid. Vi blir bättre och bättre hela tiden. När andra lag har tränare som hänger ut spelare som inte presterar, har vi en tränare som pratar om hur otroligt bra våra truppspelare är. Min känsla är att alla i dagens Liverpool känner sig önskade, sådan leder till framgångar. Nästa år kommer vi att vara bättre, oavsett om vi har värvat en ny målvakt eller ger Loris Karius ytterligare förtroende.