Vi behövde studsa tillbaka efter den usla insatsen mot Tottenham, laget behövde visa och fansen behövde se att agerandet i den matchen var oacceptabelt. Liverpool behövde tre poäng, både för att inte halka efter i toppen, men kanske främst för att Klopp och spelarna skulle få arbetsro. Halvvägs in i matchen var den ron väldigt långt borta.

När man visade bilder från spelarnas ankomst till arenan var det en spelare som filmades lite extra, för många hade nog trott att Dejan Lovren skulle petas efter sin insats sist och direkt hans namn gick att läsa i startelvan blev fokus för dagens match tydligt. Var det rätt av Klopp att spela Lovren? Skulle Lovren palla trycket? Svaret på de här frågorna kommer vi aldrig att få, då vår kroatiske mittback skadade sig på uppvärmningen och i stället gav plats till Ragnar Klavan i elvan. Min första tanke när Klavans inhopp offentliggjordes var att Lovren helt enkelt inte var mentalt redo, att kände när han kom till arenan att förra helgens insats och tidiga byte hade satt lite för djupa spår i honom för att han skulle vara redo att granskas med lupp inför hemmafansen. Nu ska det ha varit en skada som låg bakom hans frånvaro och jag hoppas verkligen att det stämmer, för om han fått en mental smäll av den senaste tidens händelser vore det såklart tragiskt.

Det är inget snack om att det saknades självförtroende hos många av våra spelare inledningsvis, passningstempot var ännu långsammare än det brukar vara när vi ställs mot låga försvar. Passningarna slogs snarare lite snett bakåt än i sidled och när bollarna väl hittade fram till vår centrala anfallare studsade de ifrån honom omedelbart. Ingen vågade ge sig på de där aktionerna som bryter mönster, som skapar oro, i stället turades spelarna om att lämna över ansvaret till närmaste lagkamrat. Såklart handlar det om tålamod när man ska bryta ner ett lågt försvar, man behöver inte slå avgörande passningar hela tiden, men om man aldrig gör det svårt för laget som försvarar gör man att deras tro på poäng växer och det blir ännu svårare att såra dem. Det fanns ingenting, ingenting alls, som tydde på att vi skulle göra mål i den här matchen. Visst hade vi bollen hela tiden, men det var lika mycket Huddersfields önskan som vår.

Det räckte inte med ett misstag från Huddersfields försvar, vi behövde få hjälp två gånger innan bollen hamnade i maskorna bakom deras danske målvakt. Att Daniel Sturridge var den spelare som klev fram och räddade oss var både logiskt, han är en naturlig avslutare, och oerhört ologiskt, han hade inte satt en fot rätt i första halvlek och hade kunnat bli utbytt i halvtid. Med målet växte laget enormt, det var inte bara så att våra motståndare klev fram mer, utan vi vågade faktiskt ta löpningar, utmana och slå de där passningarna som gör att försvarsspelarna måste jobba för att freda sitt mål. Oket som hängde över axlarna på våra spelare försvann och det kändes som om de vågade spela ut. Spelet var absolut inte bländande, men det var sådär tillräckligt bra som många av de andra topplagen alltid spelar på hemmaplan mot de sämre lagen. Vi hade full kontroll, vi lämnade inte över taktpinnen när ledningsmålet kom, tvärtom så höll vi ännu hårdare i den.

Att det hade börjat blåsa kring Liverpool efter förra helgens insats var det ingen tvekan om, Spurs tre poäng var knappt inräknade innan det som av en händelse började florera rykten om Coutinho till Barcelona igen efter att ha varit relativt tyst i nästan två månader. Oavsett vad Klopp sa i intervjuerna efter matchen så tror jag han var en mycket orolig man i halvtid, 0-0 hemma mot en nykomling, ett spel som hackade, en missad straff, detta efter årets stora plattmatch. Den andra halvleken hade kunnat bli starten på de verkliga ifrågasättandet av hans position, det låg lite grand i luften, men så kom 1-0, 2-0, 3-0 och i stället fick han lite andrum.