Matchkrönika: Tre viktiga poäng

Tre poäng, det var det viktiga vi tog med oss från matchen mot Swansea, spelmässigt fanns det inte jättemycket att glädjas åt, men det är lättare att acceptera om man får med sig en vinst. Även om vi var stora favoriter till att vinna matchen var det många saker som gjorde mig orolig på förhand. Dels att vi spelat Europa League i veckan, även om det var en hemmamatch brukar det inte vara bra att ha torsdagsmatcher innan en ligaomgång, och dels vår oförmåga den senaste tiden att följa upp ett bra resultat. Jag minns hur jag efter 0-0 borta mot Arsenal i inledningen av säsongen tänkte att om vi bara vann mot West Ham i omgången efter skulle det vara en bra inledning av säsongen. Förlusten i den matchen var tung att ta, på hemmaplan mot ett på pappret sämre lag förlorade vi klart, i stället för att rida på vågen efter att ha tagit en poäng på Emirates. Samma sak var det efter vår vinst på Stamford Bridge härom veckan, då kändes det verkligen som att vi hade något bra gång och man började spana uppåt i tabellen, för att veckan efter få drömmarna grusade av ett effektivt Crystal Palace. Återigen en misslyckad insats mot ett sämre lag efter en bra insats mot ett topplag. Inför matchen igår hade jag segern mot Manchester City i färskt minne och under helgen hade flera av lagen framför oss i tabellen tappat poäng, här hade vi chansen att knappa in, det enda vi behövde göra var att för en gångs skull följa upp en fin insats med att ta en förväntad seger mot ett lag på den undre halvan.

Trots svagt spel lyckades vi bygga på förra omgångens seger och ta ytterligare en och nu har vi helt plötsligt bara sex poäng upp till den absoluta toppen av tabellen och det i ett läge då vi dessutom har alla topplagen på hemmaplan när serien vänder. Vi har all anledning att se ljust på framtiden, inte minst för att de skadade spelarna börjar leta sig tillbaka. Vår kapten kom in i matchens andra halvlek och även om matchovanan lös igenom blev man påmind om vad vi saknat när han inte varit med, han låg bakom Milners chans strax efter målet och försökte sig på inspel bakom Swanseas backlinje. Han är en av våra absolut bästa passningsspelare och bör inom kort vara tillbaka som given startspelare. Frågan är bara vad som händer med de övriga spelarna på mitten. Allens insats mot Bordeaux och Hendersons återkomst gör att vi nu har konkurrens på mitten och det känns mycket positivt inför det tajta matchande som brukar prägla december-januari. Även i offensiven börjar vi få alternativ, om Sturridge håller sig frisk och Coutinho kommer tillbaka lika snabbt som det sägs har vi många namn att välja mellan och det gör att vi kan hålla våra spelare fräscha. Det enda som oroar mig är egentligen ytterbacksplatserna, vi har inga som kan gå in bakom Moreno och Clyne. Visst, Flanagan har börjat träna igen, men är antagligen väldigt långt ifrån matchform och säkerligen inte redo att göra nittio minuter. Än så länge ser våra ytterbackar pigga ut, men de hade båda dryga 180 minuter speltid under förra veckan och kommer antagligen att hamna på samma siffra den här veckan. Med tanke på hur mycket de springer under en match vore det rimligt att det snart börjar sätta sina spår, jag kan inte se vem som ska kunna kliva in om behöver vila en match.

Matchen igår visade att vi fortfarande behöver jobba på hur vi ska ta oss igenom lag som försvarar lågt, med det tempot vi hade igår krävdes det en straff för att spräcka nollan. Can skötte defensiven bra, men jag tyckte han var för omständig och långsam i passningsspelet under perioder. Våra fasta situationer fortsätter att kännas ogenomtänkta. Lallana kom aldrig in i matchen och Ibe var mycket upp och ner. Benteke hade svårt att komma rätt. Men, vi vann matchen, trots att de där krampaktiga minuterna mot slutet som alltid kommer när vi har en uddamålsledning. Återigen spanar jag uppåt i tabellen och jag tror att våra motståndare börjar se oss som ett rejält hot igen.

Passionen tillbaka

Svordomar, några ilskna slag i soffans armstöd, överdrivet bittra tweets. Förlusten mot Crystal Palace igår gjorde mig väldigt upprörd, det kändes verkligen tungt att se Mignolets räddning på hörnnicken hamna mitt framför pannan på Scott Dann och strax därefter förpassas in i nätmaskorna bakom vår chanslöse belgare i målet. Slutsignalen som bekräftade vår förlust sved verkligen. När jag väl hade samlat tankarna insåg jag att Klopp lyckats med kanske det allra viktigaste, han hade fått mig att känna den rätta passionen för laget igen. Under Rodgers sista matcher var jag nästan avtrubbad, visst blev jag besviken över förluster och tappade poäng, men inte på samma sätt som igår. Nu skapar vi chanser, har en spelidé och visar att vi vill vinna matcherna. Matchen mot Crystal Palace förtjänade vi att vinna, vi föll på oförmåga att sätta våra chanser och en oskärpa i förvarsspelet, men vi föll inte på att våra motståndare ville ha poängen mer än oss. Klopp har fått spelarna att visa rätt inställning och med det har jag, och jag tror många med mig, fått en helt annan känsla för matcherna. Jag vill vara arg efter en förlust, för det innebär att jag innan matchen har förväntningar.

Trots förlusten igår fanns det glädjeämnen på planen, det största tycker jag var Jordon Ibe, som verkar ha fått sitt självförtroende åter. Han har många goda egenskaper i sitt spel och när han vågar utmana med sin fart är han extremt svårstoppad. Det märks att han har en del kvar att lära, han värderar inte alltid lägena rätt, men vid målet visade han prov på både blick och spelförståelse. Även om han tappade i den andra halvleken gjorde han sin i särklass bästa insats i årets Premier League och kanske är Klopp precis vad han behövde för att ta nästa steg i sin utveckling.

Om Ibe var matchens utropstecken vill jag sätta ett frågetecken för Mamadou Sakho, inte för hans spel, utan för hans skadeproblem. Det skulle inte förvåna mig om gårdagens skada resulterar i en längre frånvaro och precis som med Sturridge är det här något som börjar bli ett problem. För att hitta en bra mittbacksduo behövs kontinuitet, spelarna behöver lära känna varandra och veta hur man ska agera för att fungera bra tillsammans. Daniel Agger var skadad alldeles för ofta för att bli den stora försvarsspelare han hade kunnat bli, jag är orolig för att det ska bli samma problem med Sakho. Han har visat den senaste månaden att han är en väldigt bra mittback, men om han fortsätter att bli skadad med jämna mellanrum är det ohållbart att ha honom som förstaalternativ i försvaret. Ska han vara vår mittbackskugge och vår ledare i defensiven måste han också hålla sig frisk. Carragher och Hyypiä var i stort sett aldrig skadade, de kommer att gå till historien som legender. Mamadou Sakho är redan en favorit hos många fans, men ska han bli mer än det måste han få ordning på sin fysik.

Vår nya nummer 9

De senaste åren har jag alltid ogillat att möta Aston Villa, den stora anledningen till det har varit Christian Benteke. Det har inte spelat någon roll vilken form han eller laget varit i, på något sätt har han alltid lyckats få våra mittbackar att se veka ut och flertalet gånger har han också i målprotokollet. Trots detta var jag väldigt tveksam till vår värvning av belgaren i somras, priset var högt och det är långt ifrån en garanti att spelare kan leverera även i ett lag som ska befinna sig i tabellens toppskikt. 

Med sina två inhopp de senaste omgångarna har han dock börjat vinna över mig, redan innan skadan kunde man se glimtar av hans kapacitet, men då var han sorgligt ensam uppe i anfallet, utan någon att fördela bollarna till. Han var även då alltid högst upp i luftduellerna, men hans nickskarvar saknade mottagare. I matchen mot Southampton gjorde han ett fantastiskt nickmål, samtidigt som han också visade sin kvaliteter som mittpunkt i anfallsspelet. Igår var han ännu bättre, assisten till Coutinhos mål kanske inte var en framspelning man kommer att minnas, men samtidigt är det de där enkla kombinationerna i anfallet som behövs allra mest. En enkel nedbröstning, för att sätta vår lille brasse i position att göra Mourinhos bekymmer ännu större. Målet Benteke sedan gjorde var ett skyttekungsmål, han förivrade sig inte, utan skaffade sig en bättre position och placerade sedan bollen utom räckhåll för Begovic.

Det har gått att se tydliga förbättringar i laget sedan Klopps intåg, men vi har hela tiden saknat den där rätta udden längst fram. Origi har kämpat, men det är uppenbart att han är långt ifrån att ha Bentekes spetsegenskaper i och kring straffområdet. Det fanns inte speciellt många klassanfallare på marknaden i somras och med tanke på hur viktigt det var för oss att få in en målskytt är det inte konstigt att summan vi tvingades betala för Benteke stack iväg. Än så länge är det alldeles för tidigt för att säga om det var välinvesterade pengar eller inte, men att döma av det han visat hittills kan det komma att bli än bättre värvning än jag hade trott. Det vi saknade i fjol var mål och om Benteke fortsätter så här kommer han att ha slagit fjolårets skyttligavinnare i klubben redan innan halva säsongen passerat. Han har redan bevisat att han är något mer än ett stort, starkt fyrtorn. Två gånger har han gjort mål genom briljant teknik i luften, cykelsparken och nicken, och två gånger har han gjort målskyttsmål, segermålet mot Bournemouth och gårdagens spik i den snart färdigspikade Mourinho-kistan. 

Det är svårt att komma in som anfallare i en klubb som haft namn som Fowler, Owen, Torres, Suarez och Sturridge sedan Premier League startade, många skickliga spelare har misslyckats att leverera när de kommit till oss, men Benteke verkar inte vara påverkad av pressen, utan fortsätter som han på samma sätt som han spelat i Aston Villa. Ett mål var 140 minut är hans facit hittills, trots en del småskavanker som antagligen stört träningen, kanske har vi återigen fått en värdig bärare av tröja nummer 9?