Passionen tillbaka

Svordomar, några ilskna slag i soffans armstöd, överdrivet bittra tweets. Förlusten mot Crystal Palace igår gjorde mig väldigt upprörd, det kändes verkligen tungt att se Mignolets räddning på hörnnicken hamna mitt framför pannan på Scott Dann och strax därefter förpassas in i nätmaskorna bakom vår chanslöse belgare i målet. Slutsignalen som bekräftade vår förlust sved verkligen. När jag väl hade samlat tankarna insåg jag att Klopp lyckats med kanske det allra viktigaste, han hade fått mig att känna den rätta passionen för laget igen. Under Rodgers sista matcher var jag nästan avtrubbad, visst blev jag besviken över förluster och tappade poäng, men inte på samma sätt som igår. Nu skapar vi chanser, har en spelidé och visar att vi vill vinna matcherna. Matchen mot Crystal Palace förtjänade vi att vinna, vi föll på oförmåga att sätta våra chanser och en oskärpa i förvarsspelet, men vi föll inte på att våra motståndare ville ha poängen mer än oss. Klopp har fått spelarna att visa rätt inställning och med det har jag, och jag tror många med mig, fått en helt annan känsla för matcherna. Jag vill vara arg efter en förlust, för det innebär att jag innan matchen har förväntningar.

Trots förlusten igår fanns det glädjeämnen på planen, det största tycker jag var Jordon Ibe, som verkar ha fått sitt självförtroende åter. Han har många goda egenskaper i sitt spel och när han vågar utmana med sin fart är han extremt svårstoppad. Det märks att han har en del kvar att lära, han värderar inte alltid lägena rätt, men vid målet visade han prov på både blick och spelförståelse. Även om han tappade i den andra halvleken gjorde han sin i särklass bästa insats i årets Premier League och kanske är Klopp precis vad han behövde för att ta nästa steg i sin utveckling.

Om Ibe var matchens utropstecken vill jag sätta ett frågetecken för Mamadou Sakho, inte för hans spel, utan för hans skadeproblem. Det skulle inte förvåna mig om gårdagens skada resulterar i en längre frånvaro och precis som med Sturridge är det här något som börjar bli ett problem. För att hitta en bra mittbacksduo behövs kontinuitet, spelarna behöver lära känna varandra och veta hur man ska agera för att fungera bra tillsammans. Daniel Agger var skadad alldeles för ofta för att bli den stora försvarsspelare han hade kunnat bli, jag är orolig för att det ska bli samma problem med Sakho. Han har visat den senaste månaden att han är en väldigt bra mittback, men om han fortsätter att bli skadad med jämna mellanrum är det ohållbart att ha honom som förstaalternativ i försvaret. Ska han vara vår mittbackskugge och vår ledare i defensiven måste han också hålla sig frisk. Carragher och Hyypiä var i stort sett aldrig skadade, de kommer att gå till historien som legender. Mamadou Sakho är redan en favorit hos många fans, men ska han bli mer än det måste han få ordning på sin fysik.