We had a right back called Steve Finnan...

Landslagsuppehåll och tid för eftertanke, i vårt fall även lite tid att slicka såren efter en månad av mestadels, snällt sagt, mediokra insatser. Det är inga delar av spelat som har fungerat speciellt bra, men jag fortsätter att fastna vid vårt försvarsspel. Misstagen haglar och det säger en hel del att den spelare som känts starkast i backlinjen, Alberto Moreno, ändå stått för två enkla misstag som resulterat i tunga baklängesmål. Man behöver inte titta på en match speciellt länge för att inse att vår backlinjen inte jobbar tillsammans. Det här har fått mig att drömma mig tillbaka till tiden då vi hade en stabil bakre fyra, där ett misstag var något som verkligen överraskade en, i stället för att, som nu, vara något man bara satt och väntade på. Simon Mignolet är inte den första målvakten vi har som är svag i luftspelet och lite fladdrig, både Pepe Reina och Jerzy Dudek var duktiga linjemålvakter, men de hade också en tendens att hamna fel i samband med fasta situationer och inspel i luften. Skillnaden då var att vi hade stabila mittlås(främst Hyypiä-Carragher) och det är oftast samspelet i mitten som dyker upp när man pratar om hur trygga vi var bakåt under första halvan av 2000-talet. Det är en spelare som ofta glöms bort, en spelare som jag så här i efterhand inser att jag saknar väldigt mycket. En ytterback som oftast stod rätt, som aldrig fick de stora rubrikerna, men som heller aldrig gjorde en dålig match. Jag menar såklart Steve Finnan. Ju mer jag sett vårt ytterbacksspel de senaste åren, desto mer har jag saknat vår trygge irländare. Han kom till oss 2003 och spelade 145 ligamatcher, innan han lämnade klubben för Espanyol 2008 och under de åren var han en vital del av en backlinje som tog oss till två Champions League-finaler. Finnan hade precis de egenskaper som jag saknat hos de senaste årens ytterbackar, han stod rätt placerad, spelade stabilt och enkelt. Han visste var han skulle hålla hus och han var otroligt samspelt med sina mittbackskollegor, jag är övertygad om att det placeringsspel vi såg av vår nuvarande högerback vid 1-2-målet i helgen aldrig hade inträffat under Finnans tid, han hade givit mittfältaren det understöd som förväntades. Finnan hade en fungerande offensiv, han kanske inte sågs som något stort hot från motståndarna, men han kunde slå fina inlägg om tillfälle gavs. Idag pratar man ofta om den moderne, frejdige ytterbacken, som flyger fram längs kanten och hotar offensivt. Det här tycker jag gör att man ofta glömmer bort att en ytterback även måste kunna försvara. I dagens Premier League finns det bara ett av de större lagen som har en stabil backlinje, det är såklart Chelsea jag menar. Tittar man på deras ytterbackar har de Ivanovic och Azpilicueta och det är i dem de har mycket av framgången. Båda har en fungerande offensiv, men är också otroligt trygga bakåt, de håller positioner och är otroligt svåra att passera. Speciellt den sistnämnde av de två är en spelare som inte får så stora rubriker, men som, likt Finnan, heller aldrig gör en dålig match. Att Glen Johnsons storhetstid är förbi blir jag mer och mer övertygad om och i mina ögon har han aldrig känts lika trygg som Finnan, inte heller lika trygg som Arbeloa. Jag har ibland en ganska konservativ syn på fotboll, jag vill att spelare ska ha svarta skor, jag blir irriterad när spelare har för höga nummer och jag har otroligt svårt för backar som inte kan försvara, det gäller även ytterbackar. Nu när Javier Manquillo, Flanagan eller kanske Andre Wisdom ska försöka etablera sig som högerbackar framöver hoppas jag innerligt att man lägger större vikt vid deras samspel med innerbackarna i defensiven än deras samspel med mittfältarna i offensiven. Jag vill ha en backlinje som är en enhet, inte fyra olika delar. Jag vill ha ytterbackar som, likt Steve Finnan, gör sitt jobb stabilt utan att stå för några enkla misstag. Bidrar de offensivt är det en bonus. En ny Steve Finnan, det är vad jag vill, för When he was playing we kept winning!