Thursday, February 28, 2019

0-0 mot Bayern Munchen, 0-0 mot ett sargat Manchester United, ett bortaderby som väntar på söndag. Matchen mot Watford låg som insprängd i ett schema av speciella matcher, men som förra veckan artade sig blev det här något av en nyckelmatch, en match där vi behövde få en reaktion efter två relativt slätstrukna insatser. Främst behövde offensiven vakna till liv igen. Vaknade till gjorde den, mycket tack vare en spelare i de bakre leden, som verkade extremt spelsugen.

Roberto Firmino fick kasta in handduken redan på förhand, skadan som han ådrog sig mot United hade inte hunnit läka. Det spekulerades i att Shaqiri och Keita skulle komma in i elvan i stället, för att få fart på den offensiv som hackat de senaste matcherna, men ingen av dem fanns med när startelvan presenterades. James Milner hade flyttats upp på sin naturliga mittfältsposition igen och gjort plats för Trent Alexander-Arnold på högerbacksplatsen. Den unge engelsmannen har börjat komma igång igen efter sin skada och tittar man på våra resultat de senaste veckorna blir det ganska tydligt hur mycket han betyder för vår offensiv. Våra fyra senaste matcher i ligan innan gårdagen innehöll en vinst, 3-0 mot Bournemouth, och tre oavgjorda, 1-1 mot Leicester, 1-1 mot West Ham och 0-0 mot United. Vi gjorde alltså lika många mål igår, med Alexander-Arnold på planen, som gjort totalt i de fyra matcher som han saknats. Det här säger ändå något om hur viktig han är för vår offensiv, när han inte spelar kan motståndarna fokusera på att stänga av Robertson ute till vänster, den andra sidan finns inte samma hot. Igår spelade båda två, våra offensiva alternativ blir fler och det slutar med att alla fem assist kommer ifrån ytterbackarna.

Mot United i söndags kom vi till flera fina inspelslägen, men saknade den rätta leveransen. Ofta fastnade passningarna på försvarare innan våra anfallare hann få en chans att skapa något. Mot Watford behövde vi bara vänta i några minuter innan Alexander-Arnold hade serverat Mané, som gjorde matchens första mål. En liten stund senare hade duon gjort om proceduren och matchen var i stort sett avgjord. Det blev ett assist-hattrick för vår högerback, i den andra halvleken slog han en perfekt frispark fram till van Dijks första mål och han hade bud på mer. Salahs stolpträff i första halvlek kom efter en fantastisk framspelning, som borrade sig in bakom vänsterbacken i Watford. Innan matchen stod Alexander-Arnold på tre assist i ligaspelet, med att på nittio minuter ha dubblerat den siffran visade han hur mycket han betyder för att vår offensiv ska fungera. Hans passningsfot är ett livsfarligt vapen och även om han inte haft någon enorm poängproduktion under säsongen är det inte sällan vi startar farliga anfall från hans kant. Vi har lämnat planen mållösa två gånger under det här ligaspelet, båda gångerna har det varit med Alexander-Arnold på bänken. Fyra av våra sex oavgjorda matcher har kommit med en annan högerback än gårdagens dominant.

Det var överlag en mycket fin laginsats under gårdagen, det var inte bara Alexander-Arnold som gav positiva svar. Alisson räddade ett givet mål, van Dijk nickade in två mål, Matip visade än en gång upp ett tryggt mittbacksspel, Robertson hade två assist, den offensiva trion gjorde tre mål och hade tolv avslut på mål. Mittfältet ägde matchen från start och allra mest imponerande var Fabinho. Brassen som, likt James Milner, fått vikariera i backlinjen en del på sistone var en gigant. Watford gavs aldrig chansen att ta sig in i matchen, när de tog sig förbi vår press fanns Fabinho där bakom och stoppade det som dök upp. Hans tillbakajobb och brytning i samband med en omställning under den första halvleken var en av matchens stora delikatesser, fullständigt briljant. Vi har saknat hans spelartyp i många år, vi är många som ropat efter en defensiv mittfältare att lita på och det verkar onekligen som att han kommit nu.

Vi har tappat en del poäng på sistone, spelet har inte sett speciellt bra ut. Igår var dock första matchen sedan bortamatchen mot City som vi startade med elva spelare i sina naturliga positioner, inga mittfältare i backlinjen. Genast såg spelet bättre ut. På söndag vankas det derby, vi åker till Goodison för att försöka plocka hem dubbeln mot våra stadsrivaler. Poängtapp där och den här matchen kommer att glömmas ganska snart, men jag fick alla de svar jag önskade igår. Vi har tio omgångar kvar att spela och leder Premier League, våra skadade spelare börjar komma tillbaka.

Saturday, February 09, 2019

Vid vår senaste seger, hemma mot Crystal Palace var det som att se det gamla Liverpool spela, på ett negativt sätt. Det var öppna spjäll i båda riktningar och vår tidigare så starka defensiv kom inte alls till sin rätt. När vi igår slog Bournemouth med klara 3-0 var det återigen som att se det gamla Liverpool spela, men på ett positivt sätt. Den här gången var det offensiven visade prov på vad man kan åstadkomma när spelet flyter, för det tre målen igår var tveklöst i underkant, vi kunde ha gjort det dubbla.

Vi behövde svara upp efter två raka kryss och en tappad serieledning, hemma mot Bournemouth var det bara en sak som gällde och det var tre poäng. För att nå de poängen hade Klopp gått tillbaka till den formation som var lyckosam under förra säsongen, där vår skyttekung Salah fick utgå från en kant och Firmino spela lite mer som en spets. En lyckosam förändring skulle det visa sig, redan innan halvtid var matchen avgjord och därefter handlade det egentligen bara om hur stor segern skulle bli. Det sista målet i matchen kändes lite speciellt, för det var längesen vi fick se så fina kombinationer i vårt anfallsspel. Nu var det få tillslag, en klack och sedan fick Salah lägga bollen i det hörn av målet som han nästan slitit ut sedan han kom till Liverpool. Att se honom komma med fart in i straffområdet är en fröjd och det gjorde han flera gånger igår. Jag har gillat formationen med Salah som spets, den har gjort oss mer kompakt och har tagit oss till ligaledning, men gårdagens match visade att vi kan vara flexibla i vårt sätt att ställa upp och det kommer vara väldigt viktigt inför avslutningen av säsongen.

Även om den offensiva trion gjorde en bra match igår var det bakom dem som matchens stora spelare höll till, för än en gång blev det tydligt att Gini Wijnaldum är en av de viktigaste spelarna i vår trupp. Han får inte de stora rubrikerna, men jämför man vårt mittfält med och utan honom kan man ganska snabbt se vilken betydelse han har för att spelet ska flyta. Mot West Ham i måndags hade vi ett mittfält som aldrig kom i matchen, som kämpade med att hitta rätt i sina positioner. En sådan gång är det svårt att få till något som kan liknas vid anfallsspel, det är dessutom väldigt svårt att skapa ett lugn för försvaret. Att ha någon som kan hålla i bollen, hålla undan motståndarna, dra ner på tempot, dra upp tempot och vinna mark är såklart vitalt när man ska vinna ett mittfält och det är egenskaper som vår holländske kämpe besitter. Det kan vara lätt att nöja sig med att beskriva honom som en hårt kämpade mittfältare, för det är han absolut, men han är mycket mer utöver det. Jag gillar James Milner skarpt, jag tror att det blivit rätt tydligt de senaste åren, jag gillar Jordan Henderson också, men de har inte Wijnaldums förmåga att få spelet att flyta. På något sätt tar sig bollen igenom mittfältet på ett mjukare och smidigare sätt när vår nummer fem är delaktig, det känns inte lika kantigt som det kan göra när vi bygger upp anfall utan honom. Igår fick han dessutom göra mål, något som inte är speciellt vanligt. Hans 2-0 stängde matchen och hans insats tydliggjorde än en gång varför han ska vara gjuten i vår startelva. Gini och Fabinho är två spelare att bygga mittfältet kring, vem som tar den sista platsen kan vi anpassa efter vilket lag vi möter, men fortsätter Keita på den väg han inledde i andra halvlek mot West Ham och byggde vidare på igår kan han komma att bli mer fast där också.

Vi ska kanske inte dra allt för stora växlar av gårdagens match, Bournemouths bortafacit är inte direkt något som skrämmer, tvärtom var det en perfekt match att få i det läget vi var. Under de kommande två veckorna väntar tuffare uppgifter, efter ett kortare träningsläger i Spanien är det dags för spela mot Bayern München i CL och sedan bär det av till Old Trafford för att möta ett pånyttfött Manchester United. I de matcherna kommer vi att få ytterligare svar på om vi är redo för de stora titlarna den här säsongen, speciellt mötet med våra rivaler från grannstaden kommer att kännas som ett stort delmål. Seger borta mot United skulle innebära att vi städat av den på pappret svåraste matchen vi har kvar och ändå stannat i ligaledning, förlust och vi skulle gå in i säsongens sista fjärdedel på samma poäng som City. Även om många United-fans kommer att ha delade känslor för att ge den ljusblå delen av staden hjälp i kampen om ligatiteln tror jag de hellre gör det än ser till att vår väg mot densamma blir enklare. Det kommer att bli en riktig holmgång och mot Paul Pogba och de andra måste vårt mittfält vara på topp. Om jag var Jürgen Klopp hade Gini Wijnaldum varit det första namnet att skriva ner på det där mittfältet och jag tror att det är precis som som vår tyske ledare resonerar också.

Saturday, February 02, 2019

Visst är det lite konstigt, att man känna besvikelse över att bara leda tabellen med fem poäng? För det var verkligen min känsla efter matchen mot Leicester, jag tror att jag innerst inne varit mer nöjd om både vi och City hade vunnit, trots att det hade inneburit att ledningen bara var fyra poäng. Oavsett magkänsla sitter vi kvar i förarsätet och vi har tagit oss ur säsongens mest hektiska period som vinnare, för ser man tillbaka på december och januari är det inget snack om att vi skaffat oss en väldigt bra position.

När Rafa Benitez och hans Newcastle skrällde mot City hade vi chansen att rycka lite, vissa röster höjdes om att vi till och med kunde avgöra ligan. Avgöra ligan i januari, med sju poängs ledning? Det är såklart långt ifrån sanningen, vi hade skaffat oss en bättre position, men det här är, som alla vet, ett maraton och det avgör man inte efter halva loppet. Jag tror att det finns en fara med att vi ska måla upp varje match som en final, även om spelarna såklart känner en anspänning inför varje match kan jag få en känsla av att den blir värre om vi ska gå in med den pressen så fort det är ligamatch. Det borde egentligen vara tvärtom, vi borde kunna spela avslappnat. Det är för City varje match har gigantisk betydelse, det är de som inte har råd att tappa några poäng. Nu fanns det såklart många andra saker att skylla på i samband med matchen i onsdags, dålig plan, dålig domare, skador, men jag tyckte också spelarna såg lite spända ut, trots det tidiga målet. Vi kunde inte svara upp efter Leicesters kvittering och det överraskade mig, vi hade inte den där extra växeln som vi tidigare varit så bra på att lägga i.

Det märks bland oss fans också att det är en ny och nervös position att befinna sig i, i ligaledning med ett försprång som vi alla vet kommer att smärta enormt att tappa. För första gången den här säsongen tappar vi poäng mot ett lag som är utanför topp sex och genast börjar ifrågasättandena komma. Byt formation! Varför värvar vi inte? Varför släppte vi Clyne? Hur kan vi kasta in Lallana? Vad gör Matip på planen? Jag känner själv en helt annan nervositet inför matcherna än tidigare under säsongen och reaktionerna kring det som händer på planen blir starkare. När jag egentligen borde lita mer på laget än jag någonsin gjort är det snarare så att jag tvivlar mer än på länge, det är ologiskt att jag i samband med Leicesters kvittering reagerar som att matchen är körd, för det gjorde jag. Jag trodde inte på ett segermål i andra halvlek, men sett till hur Liverpool presterat den här säsongen borde jag ha gjort det. Det är nog bara att ställa sig in på att den här säsongsavslutningen inte kommer att likna något vi varit med om de senaste decennierna, visst har vi varit med i toppstrider tidigare, men vi har aldrig varit laget alla de andra jagat. Man märker på de andra lagens supportrar, på media och även på de andra lagens spelare(ja, Kyle Walker, det är dig jag menar) att det här är vår säsong.

Även om ett kryss mot Leicester kan skapa tvivel måste vi fortsätta att stötta Klopps bygge. Byta formation? Varför ändra på en formation som givit oss ligans bästa defensiv, tillsammans med en sylvass offensiv? Varför värva nu? Klopp har sedan sin ankomst visat att han värvar spelare för att spela en roll över tid, inte för att agera plåster på sår under tre omgångar i februari. Clyne hade säkert startat mot Leicester om han varit kvar, men hade han varit spelaren som gjort skillnad? Har vi inte tidigare ifrågasatt honom just för att han inte är en spelare som gör skillnad? Vill minnas att det höjdes röster i somras om att släppa honom för att satsa på Camacho. Adam Lallana gör nog sin sista säsong i Liverpool, gjorde inget stort inhopp, men den chans vi skapade i slutskedet kom efter att han gjort en djupledslöpning i straffområdet. Matip var med stängde ner Napoli i den viktigaste matchen vi spelat den här säsongen, så att lita till honom hemma mot Leicester ska inte behöva vara några bekymmer.

Det är dock en sak som jag känner att jag ifrågasätter å det grövsta, det är träningslägret som vi valde att ha i Dubai. Att fotbollsvärlden inte lägger så stor vikt vid mänskliga rättigheter kommer såklart inte som någon nyhet, vi ska trots allt snart ha ett mästerskap i Qatar, men jag blev väldigt besviken när jag läste att vi skulle bege oss till Förenade Arabemiraten på läger. Även om vi inte skyltat med det i sociala medier har vi varit med och betalat pengar till en kvinnoförtryckande diktatur. Anders Bengtsson pratade väldigt bra om det i det senaste avsnittet av Offsides podcast, har ni inte lyssnat tycker jag ni ska göra det. Personligen hade jag gärna sett att vi valt lite sämre träningsförutsättningar, om vi nu skulle bege oss utomlands. När hemsidan inte skriver om det och spelarna inte lägger upp från det i sociala medier känns det som att även klubben är medveten om det omoraliska att bege sig till landet, kanske är det en sådan gång som man också borde låta bli resan. Kan man inte stå för sitt resmål tycker jag man bör åka någon annanstans.

Sunday, January 13, 2019

Efter den senaste omgångens förlust mot Manchester City var det viktigt för Liverpool att hitta tillbaka till vinnarspåret igen, bortamatchen mot Brighton var verkligen ingen lätt trepoängare, men spelarna visade än en gång att de är mentalt starka och trots att vi hade en helt nykomponerad backlinje fick vi se en defensiv som glänste.

Vi har visat många gånger den här säsongen att vårt försvarsspel håller hög nivå, trots att vi drabbats av skador både i mitten och ute till höger har det funnits en trygghet i spelet som imponerat. Under gårdagen fick van Dijk spela med sin fjärde mittbackspartner för säsongen, efter Gomez, Matip och Lovren var det nu Fabinhos tur att kliva ner bredvid den reslige holländaren. Resultatet av samarbetet blev ytterligare en hållen nolla och den enda målchans som Brighton skapade var det Fabinho som avvärjde, i en match där offensiven inte kom igång visade vi än en gång att vår defensiv kan vinna matcher åt oss. December var otroligt stark av oss, i veckan belönades Virgil van Dijk som den bästa spelaren i ligan under den månaden och det var verkligen en välförtjänt utnämning. Det går inte att överdriva hans betydelse för oss, den stadga och trygghet som han ger laget är imponerande. Han har, som sagt, spelat med fyra olika partners och det har aldrig spelat någon roll vem det varit, vår försvarsgeneral tar ton och ser till att det ramstarka försvaret fortsätter att hålla tätt. När det kommer till försvarslinjer vill jag helst inte se så mycket rotation, de klassiska storlagen har ofta haft en fyra längst bak som spelat i stort sett jämt. Säsongens Liverpool har den bästa offensiv vi sett på otroligt länge och det trots att vi haft stora skadebekymmer. Andy Robertson och van Dijk har varit de fasta komponenterna, men utöver dem har det varit fyra(Matip, Gomez, Lovren, Fabinho) olika mittbackar och fyra olika högerbackar(Alexander-Arnold, Gomez, Clyne, Milner), det låter inte helt idealiskt, men det har fungerat otroligt bra. Van Dijk har säkerligen en hel del i att det fungerar så bra, tryggheten med Alisson i mål påverkar garanterat också, det råder ingen tvekan om att den defensiv Klopp byggt under de senaste tolv månaderna håller en nivå som kan ta oss långt.

Som vanligt i de jämna matcherna är det en aktion av Salah som blir matchavgörande, jag har tidigare skrivit här om hur många av hans mål som varit matchavgörande och nu kan vi lägga till ytterligare i den kolumnen. Har man, som han gjort, slagit straffar som varit avgörande för sitt lands VM-kvalifikation darrar man kanske inte så mycket när man ska slå en straff i omgång 22 av Premier League, men personligen satt jag och var otroligt nervös när det var dags för honom att sätta foten till bollen. Vi hade haft enormt svårt att skapa lägen och min känsla var att en miss kunde vara förödande i jakten på tre poäng. De gånger som vår offensiv kommer igång bra oroar jag mig inte över missade målchanser, det kommer alltid fler, men mot Brighton skapade vi otroligt lite och en missad straff i det läget hade stärkt hemmalaget och kanske gjort oss lite stressade. Salah visade att han inte hade några planer på att låta Brightons målvakt få chansen att rädda, även om han fick handen på bollen var den så hårt slagen att det aldrig var nära att bli en räddning. Beslutet att blåsa straff var nog tämligen enkelt för domaren, det var tydligt att Salahs stoppades på ett ojuste sätt. Att hemmapubliken buade åt Salah efter situationen kan jag köpa, de såg inga repriser och är såklart lika enögda som vi är när det kommer till avblåsningar mot det egna laget. Det jag inte kan förstå är hur det på sociala medier direkt kommer upp snack om att Salah filmar. Egentligen är det skit samma vad motståndarfans tycker om våra spelare, men det finns en liten fara i det här och det är att domarna snart börjar påverkas. Om det blir för mycket prat om att Salah ramlar enkelt kan det bli så att domarna tvekar när de ska blåsa och då kanske vi är tillbaka i det läge där vi var förra säsongen, där det var i stort sett omöjligt för egyptiern att få blåsningar med sig i straffområdet. Jag hoppas att domarkåren är så pass skicklig att de ser att anledningen till att Salah ofta blir bryskt tagen i straffområdet är att han helt enkelt är för snabb för backarna och att det därför blir många situationer runt honom, men jag kan inte påstå att jag fullt ut litar på rättsskiparna i Premier League.


Sunday, December 23, 2018

Julen ska vara en tid för eftertanke, en tid då


Som Liverpool-supporter är det här en jul som jag verkligen tänker gå in för att uppskatta var vi är just nu. Fyra poängs ledning och för tillfället faktiskt Englands bästa lag, inte bara ett till ligaplacering utan även till hur vi genomför matcherna. Vi tar kontrollerade segrar på löpande band på ett sätt som jag inte kan minnas att jag upplevt under det här årtusendet. Det här kan svänga snabbt, vi firade jul som ligaledare även för fem år sedan, men hann med att förlora två matcher innan det blev nytt år. Även 2008 vann vi ligan fram till jul, för att sedan bara vinna två matcher under hela januari och februari, två matcher som för övrigt avgjordes i slutminuterna. Känslan av att vara ostoppbara kan snabbt förbytas till frustration för att bollen inte studsar vår väg, men just nu är vi bäst och även om det inte betyder något när ligan summeras i maj är det en känsla som verkligen förgyller julen.

Citys förlust var minst sagt en oväntad julklapp från Roy Hodgsons mannar, själv slutande jag titta när Gündogan gjorde ledningsmålet i den första halvleken, innan jag via sociala medier lite senare insåg att det nog vore en bra idé att slå på tv:n igen. För mig betyder den här förlusten två saker, dels såklart ett extra poängförsprång, men nästan ännu viktigare är känslan att City faktiskt går att rubba. De är inte oslagbara, de kan tappa poäng även mot lagen på den nedre halvan. Vi kommer inte att gå obesegrade genom den här säsongen, vi kommer att gå på nitar, då känns det skönt att veta att City kan göra det också. Townsends skott var en smällkaramell av sällan skådat slag och kanske var det säsongens mål vi såg, det var också ett mål som befäste den känsla jag fick när City förlorade mot Chelsea, att de har en tendens att bli frustrerade när de hamnar i underläge. Jag kan förstå att det är en ovan känsla för dem, de har inte spelat många matcher i underläge de senaste säsongerna och kanske är det en tunn spaning kring ett lag som förlorat fyra matcher i ligan på en och en halv säsong, men man tar vad man får. 

Vår seger mot Wolverhampton i fredags innehöll mycket av det vi fått vänja oss vid att se det senaste året. Salah med ett viktigt ledningsmål och en Virgil van Dijk som sedan ledde vår försvarsstyrka fram till ytterligare en nolla. Jag skulle gissa att det är de två namn som figurerat oftast på den här sidan det senaste året och det är verkligen inget snack om hur viktiga de är för oss, men just nu känns vi som en riktig lagmaskin, där inga spelare faller ur ramen. Vi kom till en arena där både City och Chelsea tappat poäng, med en skadedrabbad backlinje, fick genomföra matchen i ihållande regn och lyckades ändå plocka hem tre poäng som kändes stabila. Arton matcher in på säsongen har vi släppt in sju mål och det är något som känns nästan overkligt, speciellt om man tänker tillbaka på alla matcher med svängdörrar i båda riktningar som symboliserade Brendan Rodgers Liverpool och även Klopps första tid. Kontrollen som man kan se i Liverpools spel nu är mycket tilltalande och kan vi bibehålla den under säsongens andra halva kan det här bli en ännu roligare säsong. 


Thursday, December 06, 2018

Onsdagkväll. Regnväder. Burnley borta. Roterad elva. Gårdagens match hade alla ingredienser för vad som vanligtvis brukar vara en smärtsam förlust för Liverpool. Lägg till att motståndarna gjorde första målet, givetvis på en tilltrasslad fast situation. Det Liverpool som jag vuxit upp med har inte direkt haft som sin styrka att vända matcher vid ett sådant läge, men det verkar som att det är dags för mig att vänja mig vid det nya Liverpool.

På många sätt påminde den här matchen om motsvarande möte förra säsongen, även då roterades det en del och spelades en sen kväll. Jag minns att jag den gången blev nästan chockad över att vi lyckades kriga hem tre poäng, speciellt med tanke på Burnleys sena kvittering. Det har inte varit vårt kännetecken att kunna ta hem den här typen av matcher. Vi visade förra säsongen att vi kan, trots det trodde jag inte på tre poäng på Turf Moor igår, inte när Burnley gjorde första målet. Det har varit så många gånger genom åren som vi tappat poäng i sena matcher mot svårspelade motståndare på den undre halvan, men Liverpool är numera så pass bra att de kan vända på resultaten i såna här lägen. Känslan var att laget lade i en högre växel när den andra halvleken drog igång och det spelade liksom ingen roll att Burnley gjorde det första målet, vi fortsatte att pumpa på och utdelningen kom ganska snabbt därefter. Ett par byten senare var vi i ledningen och även om Burnley hade en kvitteringschans i slutet kändes det hela tiden som att vi hade kontroll på händelserna och var närmare att utöka ledningen än att tappa den.

Det finns en mental styrka i det här laget som jag verkligen gillar, i stället för att man får gamnacke när man hamnar i underläge ger man ytterligare någon procent. En sak som blev väldigt tydlig igår var att man inte längre kan skrämma oss med stora, starka spelare. Jag vet inte hur många gånger jag svurit över att begränsade spelare som Grant Holt, Carlton Cole, Romelu Lukaku, m.fl. fått briljera mot oss för att vi inte haft kraften att stå emot dem. Så är det inte längre. Så är det inte när vi har Virgil van Dijk i backlinjen och Alisson Becker i målet. Det finns en pondus i de två spelarna som verkligen bevisar varför vi betalade så pass stora pengar för dem, de gör en enorm skillnad för oss och deras betydelse för oss går inte att överskatta. Jag tycker personligen att Alisson får lite för lite beröm för sina insatser hittills under säsongen, när det pratas om ligans bästa målvakter kommer ofta andra namn före och kanske är det för att han inte sätts på prov lika ofta som David De Gea, men den senaste veckan har han varit den där poänggivande målvakten som vi alla önskade oss. Mot Everton stod han för en overklig räddning på Gomes nick, den kanske ser ut att gå rakt på Alisson, men det är för att han är snabb nog att hinna dit och har spelförståelsen att läsa situationen i tid. Räddningen igår var även den imponerande, lika imponerande var att han höll bollen i spel, plockade ner den och satte igång anfallet som ledde till 3-1. Mot Everton gav han Alexander-Arnold extra yta genom att snabbt uppfatta möjligheten innan målet. Mot Fulham var det han som snabbt satte igång spelet som ledde till det första, viktiga målet. Det är tre gånger på de fyra senaste ligamatcherna som han varit inblandad i ett mål, samtidigt som han stått för räddningar som man inte kan ta för givna att en målvakt räddar. Jag stod bakom Karius länge, men inser mer och mer vilken enorm skillnad en klassmålvakt som Alisson betyder för ett lag. Vi handlar från den översta hyllan nu, det är inget snack om att det ger resultat.


Sunday, November 04, 2018

Matchen mot Arsenal på Emirates var jobbig att titta på, det kändes hela tiden som att det var nära att hända något och matchen höll ett högt tempo, ett tempo som bitvis kändes även spelarna övermäktigt. Det oavgjorda resultatet får nog ses som rättvist sett till hur matchen artade sig, men det är inget snack om att vi hade chanser till att vinna matchen och då vi dessutom fick ett mål felaktigt bortdömt känns det mer som två förlorade poäng än en vunnen. Vi hade dock lika gärna kunnat lämna matchen som förlorare, jag är övertygad om att vi hade gjort det om vi inte haft vår mittbacksrese. För om det var någon som glänste i matchen var det Virgil van Dijk.

Det är snart ett år sedan han skrev på för oss, man kunde redan tidigt se att holländaren skulle bli en stor tillgång. Övergångssumman var enorm, i största laget enligt många, men jag tror inte att någon som såg matchen mot Arsenal ifrågasätter summan idag.Van Dijk var en bjässe i luftrummet, vann allt och såg till att det inte var någon idé för londonlaget att försöka hota den vägen. Samtidigt visade han också prov på en följsamhet i försvarsspelet som höll allra yppersta världsklass, sättet han vann bollen av en en Mkhitaryan på väg mot ett friläge var otroligt imponerande. Han behövde inte försöka sig på en svår brytning och riskera straff, han klev in med kroppen, visade styrka och hade snart sett till att vi hade bollen under kontroll. Insatsen borde ha krönts med ett mål eller två, med lite bättre riktning i avsluten hade han blivit matchvinnare. Det är väl egentligen när det kommer till den offensiva delen i spelet som han inte når upp till Hyypiäs nivå, åtminstone hittills. Finländaren var ett vapen framåt och gjorde flertalet viktiga mål för oss under sin tid i klubben. Van Dijk har ännu inte lagt så många mål till sitt konto, men det tror jag är något som kommer med tiden.

Annars är det tillbaka till Hyypiäs och Carraghers storhetstid som man får backa för att hitta den defensiva kvalitet som van Dijk besitter. Visst kunde både Agger och Skrtel glänsa i enstaka matcher, men sällan över en längre tid. Även Dejan Lovren har gjort matcher då han framstått som en stor spelare, men inte heller där har det funnits en kontinuitet i prestationerna. Om man bortser från straffen som van Dijk orsakade mot City har hans säsong hittills varit snudd på felfri, något som nästan hamnat i skymundan, då fokus ofta riktats mot holländarens partner. Joe Gomez har imponerat och fått välförtjänta rubriker, Lovren är alltid under lupp när han spelar, men även han har gjort det bra när han fått chansen. Att Virgil van Dijk startar och är den som leder backlinjen är något som man börjat tagit för givet, precis som att han gör det han ska på allra bästa sätt. Igår fick dock van Dijk visa hur bra han är, ju bättre motståndet är, desto bättre blir han. Liverpool innan van Dijk hade inte fått med sig några poäng hem från Emirates, men det försvarsspel som byggts upp med hjälp av vår nye ledare faller inte ihop under press, de håller ihop. Backlinjen är vår bäst fungerande lagdel den här säsongen och den har lagt grunden till att vi fortfarande är obesegrade. Vi har råd att hacka i offensiven under perioder, då vi kan lita till att det inte blir några onödiga baklängesmål och den viktigaste byggstenen i det är Virgil van Dijk.

Vi skulle dock haft två godkända mål igår, att Manés mål inte blev godkänt var direkt felaktigt av matchens rättsskipare och det blir mer och mer tydligt att även Premier League behöver införa VAR. Spelet går så snabbt, marginalerna är små, men betyder så oerhört mycket. Skillnaden mellan en poäng och tre kan vara helt avgörande, speciellt i en liga där det inte finns utrymme för några snedsteg om man ska ha en chans på titeln. Nu är det inte säkert att vi hade vunnit matchen om målet blivit godkänt, men att få en ledning att spela på i en tuff bortamatch är såklart en stor fördel. Några timmar tidigare kunde vi se hur en Cardiff-försvarare räddade en boll från att gå in i mål med hjälp av armen, utan att domarna hann med att se. Nu vann Leicester den matchen ändå, men om Cardiff fått med med sig poäng tack vare den räddningen hade det givit dem en felaktig fördel i en bottenstrid som är värd hur mycket pengar som helst. Man brukar säga att felbeslut av domarna jämnar ut sig över en säsong och kanske är det så, men om man använde sig av VAR hade man inte behövt bekymra sig.