Det känns som en evighet sedan den magiska vändningen mot Barcelona, då vi blev klara för våra andra raka final i Champions League, men nu är det äntligen dags för final. I veckor har vi kunnat planera. Var ska vi se matchen? Vad ska vi äta? Vilka ska vara med? I morgon är det allvar. Liverpool mot Tottenham, nittio minuter som ska avgöra vilket lag som får skriva in sig som vinnare i Europas mest åtråvärda turnering.

Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på finalen i Kiev i fjol. Loris Karius tårar är bland det mest smärtsamma jag upplevt som supporter för Liverpool, att se en spelares karriär rasa samman inför hela fotbollsvärlden gjorde ont. Tidigare hade vi fått se en ledsen Mohamed Salah vandra av planen med en smärtande axel, han vandrade ut från CL-finalen, ut från VM-premiären, ut från en säsong där han klivit upp på tronen som en av de allra bästa spelarna i världen. Vi hade redan utsett honom till kung, men han fick inte krönas med en Champions league-pokal i händerna. Resan fram till finalen hade varit fantastisk, men matchen blev inte den magiska kväll vi hade hoppats på, långt ifrån. Nu drar vi fram klockan ett år, det som hände i Kiev är historia. I Madrid i morgon är det dags för Liverpool att ta den där sjätte titeln som gled oss ur händerna när Salahs axel gick sönder. Tårarna av smärta ska bytas ut, den här gången ska tårarna rinna ner för våra kinder av glädje. Det ska inte vara syndabockar som pryder omslagen på tidningarna på söndag, nu är det dags för hjältar!

Vi hackade i gruppspelet, speciellt på bortaplan, men gjorde till slut det som krävdes för att ta oss till slutspel. Väl vidare har vi imponerat stort, vi utmanövrerade Bayern München på ett övertygande sätt. Efter en mållös hemmamatchen var vi klassen bättre än dem på deras egen hemmaplan. Stolta, starka Bayern fick se sig utspelade av Liverpool, vi vann inte för att vi hade marginalerna med oss eller för att vi hade en bättre dag, vi vann för att vi helt uppenbart var det bästa laget. Porto i kvartsfinalen tog vi av bara farten, de hotade kanske lite mer än i fjol, men det var aldrig något snack om saken. Semifinalen mot Barcelona har det redan skrivits spaltmil om och kommer så att fortsätta göras under år framåt, vår vändning på Anfield är bland det häftigaste jag upplevt som LFC-supporter och det tror jag inte att jag är ensam om att känna. Vi har fått se många hjälteinsatser under resans gång. Alisson Beckers parad i slutminuten mot Napoli tog oss vidare till slutspelet. Sadio Mané och Mohamed Salah har fortsatt producera mål i mängder. Våra ytterbackar har fortsatt leverera magiska framspelningar, samtidigt som de klivit fram med fint försvarsspel när det krävts. Vi har haft världens bästa mittback, som tillsammans med sin partner stått för den ena hundraprocentiga insatsen efter den andra. På mittfältet har vi vunnit den ena fighten efter den andra. Fabinhos lugn, kraft, pondus. Wijnaldums mål, tempo, passningsspel. James Milners lungor, vilja. Jordan Hendersons hjärta, smärta(vi var nog många som räknade med ett byte när han var nere för räkning mot Barcelona) och senare glädje. Roberto Firmino har varit precis så bra som bara han kan vara och när han saknades mot Barcelona klev Divock Origi fram och sköt oss till finalen.

Nu är det bara ett steg kvar, för att de här spelarna ska få den plats de förtjänar i historieböckerna krävs det att det steget tas med stor precision. Tottenham ska spela den största matchen de spelat på år och dagar, de kommer inte att vika ner sig eller ge oss någonting gratis. De kommer att kämpa till domarens slutsignal ljudit färdigt och med den väg de har bakom sig kommer de att tro på ett resultat oavsett hur matchen utvecklar sig. Vi drömmer om vår sjätte titel, de drömmer om sin första och spelarna vet att de kommer att bli legender i klubben om de lyckas. Spurs kommer att komma väl förberedda och de kommer att göra en bra match, men det ska inte spela någon roll. Vi är det bästa laget i den här finalen, Klopps bygge har utvecklats mer och mer varje säsong och när spelarna vandrar in på planen i morgon kommer de att göra det med ett enormt självförtroende. Det är dags för oss nu. Istanbul var en episk afton, men därefter har vi fått se tre jobbiga finalförluster i Europa. Milan, Sevilla och Real Madrid har alla grusat våra drömmar om en parad på gatorna runt om i Liverpool. Tottenham ska fan inte få sabba det här. Varje passning. Varje skott. Varje mål. Varje steg spelarna tagit i Europa har lett fram till nittio minuter i Madrid, nittio minuter som kan göra dem odödliga. Det är fjorton år sedan sist, vi har en hel generation som brinner för att få uppleva det som de hört oss som minns berätta om. Vi som minns vill vara med om det igen. Se spelarna jubla på planen, se arenan färgas Liverpool-röd, höra sångerna eka över hela fotbollsvärlden. Vi har erövrat hela Europa och vi tänker fanimej inte stanna nu!

Det kändes som att vår chans var på väg att rinna oss ur händerna, Newcastle hade kommit tillbaka från underläge två gånger och vi hade svårt att få till ett ordnat spel. Under den här tunga perioden låg plötsligt Mohamed Salah i straffområdet och vred sig, efter en närkamp med Dubravka fick han en smäll mot huvudet som hindrade honom att spela vidare. Rafa Benitez var på väg att grusa våra drömmar om ligatiteln och nu stod vi inför matchens slutskede utan Premier Leagues bästa målskytt.

Flera gånger den här säsongen har Liverpool visat en enormt förmåga att hitta vägar att vinna matcher när det inte stämmer. Ingen glömmer Origis avgörande mål i derbyt, eller självmålet som Tottenham gjorde i slutskedet av den matchen. De är inte de enda gångerna som det känts som att en poängförlust varit på gång, men man efter slutsignalen fått sitta med ett leende på läpparna och inse att det här är ett lag som tror på det de gör, långt utöver de nittio minuterna som spelas. Frågan igår var om det skulle gå att hitta ett sätt att komma tillbaka efter Salahs skada, efter två tappade ledningar, efter ett tungt resultat mot Barcelona? Klopp fick leta inne i sin frysbox för lösningen, därifrån plockade han fram Xherdan Shaqiri, som de senaste månaderna inte ens kommit upp i tvåsiffrigt antal spelminuter. Utöver schweizaren kastade Klopp in Divock Origi, vars karriär i Liverpool innehållit både tider i frysboxar och utlåningar. Tillsammans lyckades de skapa målet som fick bortasektionen på St James´s Park att explodera. En välplacerad frispark, en luftduell och plötsligt var vi tillbaka i ledningen, både i matchen och tabellen.

Divock Origis säsong är väldigt speciell, han var en spelare som jag räknade med skulle ha lämnat klubben för längesen, men han har hängt kvar och det senaste halvåret har han verkligen bidragit till att vi är i det läge vi är. När han gjorde sitt mål mot Everton hade han bara varit med i matchtruppen vid två tillfällen under säsongen, derbyt var första gången han fick chansen att komma in på planen. Jag minns att jag då suckade och tänkte att han knappast skulle bidra, men jag hade fel. Målet han gjorde igår var hans tredje, utöver det har han också en assist, vilket är rätt imponerande med tanke på att hans totala speltid i ligan under säsongen är 285 minuter. Han har utöver det varit en av spelare som kommit in och slitit offensivt i våra två, viktiga uddamålssegrar över Fulham och Tottenham. När han byttes in igår var det hans första spelminuter i ligaspelet sedan just segern över Spurs, efter en knapp kvart hade han avgjort matchen. Att han nu vunnit oss tre poäng två gånger, i lägen då matcherna känts som att de nästan varit över, gör att nästan börjar få kultstatus i den här truppen. På sina 285 minuter har han spelat sin in i våra hjärtan på allvar, han kommer antagligen aldrig bli ihågkommen som en fantastisk fotbollsspelare, men vi kommer att minnas de här målen väl.

Manchester City har ett ganska enkelt spelschema kvar och kommer med stor sannolikhet att ta hem titeln i år, vilket såklart känns enormt surt, men om det skulle visa sig att de går på en nit i någon av de två sista matcherna kommer Origis mål igår att kunna vara helt avgörande för vår titel. En säsong innehåller många saker att minnas, speciellt ett år som det här, där vi varit imponerande från start till mål. Främst minns man såklart van Dijks majestätiska försvarsspel, anfallstrion målproduktion, Alissons räddningar, ytterbackarnas rekordartade assistmängd, men det är också de där små, men ack så stora, bidrag som truppspelarna står för. Daniel Sturridge viktiga mål mot Chelsea, Clyne som kommer in från ingenstans och är felfri mot United på Anfield, Simon Mignolets hanterande av att tappa platsen i målet och inte minst målen som Origi gjort. Det här är en otroligt stark trupp, där alla är med och fyller sin roll. En trupp som tror på det som deras tränare säger, som tror på det de gör på planen och som med sitt agerande får oss fans att tro, tro på att en seger alltid är möjlig att komma på alla möjliga och omöjliga sätt.

Jag kan inte säga att jag tror att Jordan Henderson kommer att lyfta Premier League-trofén nästa helg, men om det är något det här laget visat är det att de kan krångla sig ur tuffa lägen, resa sig på nio och återta kommandot. Kanske kan det finnas en till vändning i den här toppstriden också? Vi har varit uträknade, borträknade, men tagit oss tillbaka in i striden. Nu kommer vi behöva hjälp för att det här ska gå hela vägen, Brendan Rodgers har chansen att hjälpa oss till den titel han själv var så nära att bärga, det skulle verkligen skriva om hans historia på gatorna kring Anfield!

Ledningsmål efter några sekunder, ett ytterligare mål innan en halvtimme passerat. Det var aldrig något snack om vilka som skulle lämna Anfield med tre poäng igår, Huddersfield var inte tillräckligt bra för att ens komma i närheten av att oroa våra spelare. Mål av Salah och Mané, assist från Robertson och Alexander-Arnold, en ny nolla för Alisson. 5-0, en odiskutabel seger, ändå skulle jag säga att den här matchen innehöll en av mest nervösa stunderna sekvenserna under den senaste månaden.

Det var i andra halvlek som blodet nästan isades i mina ådror, sångerna på Anfield kom av sig. Efter en höjdduell med en motståndare satte sig vår försvarsgeneral Virgil van Dijk i gräset, han hade uppenbara smärtor och skakade på huvudet. Var han skadad? Van Dijk sitter aldrig ner, grinar aldrig illa, men nu var han parkerad i gräset med oroliga medspelare kring sig. I mitt huvud var Champions League-finalen det första som dök upp, där Salah, efter en succéartad säsong åkte på säsongens första skada och tvingades kliva av, med honom lämnade också en stor del av vår chans att vinna planen. Skulle det här vara skadan som sabbade våra chanser den här gången? Vi kan såklart vinna matcher utan van Dijk, men ska man möta Leo Messi vill man ha världens bästa mittback på planen, inte på skadelistan. Fan, det fick inte vara sant, inte nu! Då såg jag Gini Wijnaldums reaktion, han gjorde en gest mot bänken att de inte behövde skicka in någon bår. Den första reprisen kom och det visade sig vara bara en stämpling, det gjorde säkerligen väldigt ont, men det var inget som äventyrade holländarens vidare spel. Strax därefter var han uppe på benen igen och klev tillbaka in i den backlinje som han styrt så majestätiskt under hela säsongen. Jag kunde andas ut, Anfield kunde återigen brista ut i sång och jakten på titlarna kunde återupptas.

Virgil van Dijk har varit så bra den här säsongen att man nästan börjat ta honom för givet, jag har märkt på mig själv att jag räknar med att han vinner alla dueller, nickar bort hörnor, slår precisa långbollar. Tiden då man oroade sig över backlinjen känns långt borta, den här säsongen är det i stället så att tre av fyra spelare försvarsspelare i årets lag är hämtade från den kvartett som hjälpt Alisson fram till tjugo nollor. Vi har ligans i särklass bästa backlinje och det är mycket Virgil van Dijks förtjänst, det har vi slagit fast för längesen och även om både Matip och Gomez imponerat när de spelat tror jag vi är överens om vilken spelare i lagdelen som inte får bli skadad. Nu var det bara en stämpling, van Dijk kanske är lite blå på foten idag, men han kunde spela vidare. Det har diskuterats flitigt i veckan om vem som ska bli årets spelare i Premier League, jag är personligen inte speciellt förtjust i individuella priser i lagsporter, det är dessutom enormt svårt att jämföra spelare som i grunden har helt olika uppgifter. I det här fallet har jag dock svårt att se hur det ens kan vara en fråga vem av van Dijk och Raheem Sterling som varit bäst. Jag är imponerad av Sterling, absolut, han har tagit steg som jag inte trodde han vara kapabel till och han har dessutom varit fantastisk i sitt jobb utanför planen, där han verkligen uppmärksammat problemen med rasismen på läktarna i England, han förtjänar all beröm han får. Men bäst i ligan är han inte.

Det går inte att kräva mer av en mittback än det som van Dijk presterat det senaste året, han har inte satt en fot fel. Han har varit så bra att man blir häpen de gånger som han drar på sig en frispark. I alla våra ligamatcher har han varit kugge i vårt försvar, på de 36 matcherna har han fått ett gult kort. Ett gult kort, som mittback, på 36 matcher. Tolv frisparkar, alltså en frispark var tredje match, är vad han dragit på sig under den här tiden. Om man jämför med en spelare som Laporte i City så står denne på tre gula kort och tjugo frisparkar, trots att han spelat fyra matcher färre. Försvarsspel handlar såklart om mer än att inte dra på sig kort och frisparkar, men det säger ändå någonting om hur välavvägt hans spel är. Virgil van Dijk är bäst i ligan i år och han får gärna undvika att göra sig illa fler gånger, för den här säsongen vill jag inte se oss blåsta på titelchanserna pga sena skador. Vi hade såklart kunnat vinna Champions League utan Salah förra säsongen, men chanserna försämrades drastiskt när Ramos rev ner honom och han tvingades kliva av planen. Vi kan slå ut Barcelona utan van Dijk, men jag vet att om jag var Matip, Lovren eller Gomez hade jag inte önskat något hellre än att ha världens bästa mittback vid min sida när Leo Messi väntade som motståndare.

Dagens Liverpool är ett lag med många omskrivna stjärnor, Salah, Mané, van Dijk, Alisson, Firmino, listan kan göras lång av spelare som stulit rubriker under det gångna året. De har såklart alla förtjänat uppmärksamheten och haft stor betydelse för att vi är mitt i den hetaste titelstriden i Premier Leagues historia, men det är inte spelare som vinner titlar, det är trupper och därför var det extra fint att se vilka spelare som låg bakom segern mot Cardiff under gårdagen.

Virgil van Dijk har varit det stora namnet i vårt försvar under hela säsongen, vem som spelat bredvid honom har inte varit lika viktigt, det har blivit bra oavsett. Men i takt med att skadorna började dugga tätt bland våra mittbackar under inledningen av det nya året blev det en hel del bekymmer i hur vi skulle formera oss, ut ur den perioden kom vi med en Joel Matip i storform. Han är en av spelare som fått ta emot kritik under säsongen, när han gjorde sina första matcher ropades det på vissa håll om att han inte höll måttet, att han var en säkerhetsrisk, att han inte borde få en minut till. Nu, några månader senare framstår Matip i stället som en given partner till vår holländske världsback, för de steg han tagit i prestationerna har varit nästan lika stora som de kliv han tar när han avancerar med bollen uppåt i planen under matcherna. Ibland kan han se lite sävlig ut, han har inte samma explosiva försvarsspel som t.ex Dejan Lovren, men listan över anfallare som försökt ta sig an honom, för att slippa van Dijk, men insett att de inte rår på honom heller börjar nu bli lång. Ett fint försvarsspel har varit vad vi kunnat räkna med från Matip på sistone och lägger man till det hur hans passningsspel går från klarhet till klarhet börjar det träda fram en spelare som på allvar ska kunna konkurrera med en matchtränad Joe Gomez om startplatsen nästa säsong. Jag har personligen varit inne på att vi kanske behöver förstärka backlinjen lite, men med Matips senaste månader i minnet känns det inte lika aktuellt. Visst, sälja en alldeles för skadebenägen Dejan Lovren kanske kan vara en idé, för att få in en annan backup, men lägga stora summer på att få in en partner till van Dijk känns just nu onödigt. Matip kommer aldrig få de stora rubrikerna, men han visade mot Cardiff, precis som han gjort i alla matcher på sistone, att han håller för att spela om de största titlarna.

Matip var en stark kandidat till att bli matchens bästa spelare mot Cardiff, framför honom fanns de två som kanske kunde konkurrera. På mittfältet stod än en gång Jordan Henderson för en fin insats, om man bortser från hans mindre lyckade avslut i andra halvlek gjorde han få saker fel och bidrog både offensivt och defensivt. Vi har redan varit inne på hur mycket hans nya positionering betytt, men det blir tydligare och tydligare vad det betytt för hans självförtroende. Såg ni tunneln han slog i den andra halvleken? När Henderson börjar tunnla spelare kan vi vara säkra på att kaptensbindeln sitter på en spelare som är på rätt plats både på planen och i huvudet. Med sig på mitten hade Henderson Gini Wijnaldum, en av säsongens jämnaste spelare, men som haft lite bekymmer med formen på sistone. Holländaren har fått spela mycket och gjort det bra, men man har kunnat ana viss trötthet hos honom i de senaste matcherna. Tröttheten var som bortblåst igår, den gamle Wijnaldum var tillbaka och han krönte insatsen med att dunka in ledningsmålet på en fin hörnvariant. Varken Henderson eller Wijnaldum räknas upp först när man pratar om våra viktigaste spelare, men en av alla styrkor i det här laget är att våra truppspelare kan kliva fram när det behövs. Igår brände Firmino ett jätteläge, Salah missade ett friläge, Mané att svårt att komma till de heta chanserna. Fram klev Wijnaldum och så var pressen tillbaka på Manchester City. Det här är helt enkelt en fantastisk upplaga av Liverpool Football Club. Utan tvekan den bästa upplaga som jag sett under min tid som supporter och vi bevisar det vecka ut och vecka in.

Vi har haft formdippar, dessa resulterade bland annat i två oavgjorda resultat på bortaplan mot våra bittraste rivaler, men sett över hela säsongen är det här en kraftdemonstration som saknar motstycke. Med tre matcher kvar att spela har vi redan slagit poängrekord, vi kommer att landa säsongen någonstans över nittio inspelade poäng, det är fyra lag i PL:s historia som klarat av den bedriften. Vinner vi de tre matcherna som är kvar landar vi på 97 poäng, det är bara fjolårets Manchester City som överträffat det. Men, vi behöver inte lista en massa poängrekord för att visa hur bra säsongens Liverpool är. Vi som ser laget spela match efter match vet att det här är ett lag vi alltid kommer att minnas. Jürgen Klopp har skapat en lagmaskin, där han själv känner till varenda liten mutter in i minsta detalj. Hur många gånger den här säsongen har man inte höjt på ögonbrynen över någon spelare i startelvan? Hur många av dessa gånger har det inte i slutändan visat sig att Klopp gjorde rätt?

Kanske lämnar vi säsongen utan en endaste trofé, men just nu står vi i slutet av april med en rejäl chans på ligatiteln och en semifinal i Champions League mot Barcelona framför oss. Jag skulle vilja se den supporter som skulle byta det här mot t.ex. en FA-cuptitel. Fotbollsvärlden ser på vårt lagbygge med avund, bittra motståndarfans försöker sprida myter om Salah som filmare, få önskar oss framgång. Men vi kan sitta på toppen och se ner på dem, den känslan är för mig en trofé, den kanske inte kan ställas i något prisskåp, men den gör mig säker på att skåpet kommer fyllas på, snart.

City gjorde processen kort med Crystal Palace, visst infall sig ett litet hopp när Sterling brände ett tidigt jätteläge, skulle det här vara en sån match där det studsade mot Manchester-laget? Några minuter senare fick vi svaret på den frågan, ett rungande NEJ. Våra toppkonkurrenter behövde inte förta sig, strax före klockan fem var de i serieledning och pressen var tillbaka på oss. Vi skulle ta oss an laget som grusade våra senaste titeldrömmar, ett lag vi inte slagit på länge, ett lag med en världsstjärna i toppform.

Chelsea hade redan varit på Anfield en gång den här säsongen, då lämnade de som segrare i en avslagen cupmatch. Det här var en allt annat än avslagen match, vi behövde vinna för att hålla liv i titelkampen, de behövde vinna för att befästa en plats bland de fyra första. Direkt från avspark kunde man se att vi inte tänkte spela någon avvaktande fotboll, vi satte hård press på gästerna från London och lät dem inte få en sekund att bygga upp spelet. Vi hade dock bekymmer med att skapa de där heta chanserna och när halva matchen hade spelats var känslan att det här nog kunde sluta hur som helst. Liverpool var av en helt annan åsikt, den här matchen kunde inte sluta hur som helst. Den enda utgången som fanns i huvudet på våra spelare när det klev in till den andra halvleken var att vi skulle lämna planen som segrare. Trycket som sattes på Chelseas försvar under de första tio minuterna av halvleken var massivt och de gavs inte en chans att ens tänka på hur de skulle komma ur pressen.

En spelare som redan förra omgången visade att han kunde springa genom berg för en chans att vinna ligan var Jordan Henderson och det var hann som hittade fram till Sadio Mané. Senegalesen tryckte bestämt in ledningsmålet och det var som att han samtidigt pressade ner gaspedalen ytterligare, för knappt han Chelsea förstå att de hamnat i underläge förrän de befann sig i försvarsposition igen. Mohammed Salah vek in från höger, drog tillbaka sitt vänsterben och avlossade en kanon som fick hela Anfield att lyfta. Världens dyraste målvakt kunde visserligen försöka, men det fanns aldrig en chans för honom att nå bollen. Man kan tysta tvivlare på olika sätt, men frågan är om man kan göra det på ett mer effektivt sätt än vår egyptiske stjärna har gjort de senaste omgångarna. Kontringsmålet mot Southampton, kämpainsatsen mot Porto och idag ett mål som bör ha stora chanser att bli årets mål när säsongen summeras.

Hazard försökte under några galna minuter ta Chelsea in i matchen igen, men det här var vår match. När stormen bedarrat och den andra halvleken lugnat sig var det aldrig något snack om saken. Anfield bar spelarna fram till slutsignalen och när de tre tilläggsminuterna var spelade blåste domare Oliver av och bekräftade därigenom att vi återigen klivit upp i toppen av tabellen. Man kan inte bli annat än imponerad av säsongens Liverpool, varenda gång den senaste månaden när det känts som att säsongen varit nära att glida oss ur händerna har vi steppat upp. Vi gjorde det mot Fulham, vi gjorde det mot Tottenham, vi gjorde det mot Southampton och vi gjorde det idag. Det går såklart att argumentera för att vi haft turen med oss i några av matcherna, men det säger också väldigt mycket om våra spelare att de hela tiden hittar en väg att vinna. Vi är ett mästarlag, det enda smolket i glädjebägaren är att det i Premier League finns ett till mästarlag. Vår slutpoäng kommer att vara högre än de flesta ligavinnare som korats, tyvärr finns det ändå en risk att Manchester City tar fler.

Men, nu är pressen tillbaka på City. Att de skulle vinna sina senaste matcher kändes ganska givet på förhand, det är nu de kommer in i sin tuffa period. Det är inte omöjligt att de går rent under resten av säsongen, känslan varje gång man ser dem spela är att de inte kan tappa poäng, men samtidigt vet vi att de kan komma fel in i matcher och tappa när man som minst förväntar sig det. Oavsett hur det här slutar pressar vi tidernas bästa Premier League-lag ända in upploppet av det marathon som ligaspelet är, om de skulle dra ner på tempot det minsta är vi redo att springa om dem.

Det är tydligt att Liverpool inte tänker låta oss supportrar slappna av en sekund under den här säsongsavslutningen, för tredje ligamatchen i rad tog vi en sen trepoängare och klev återigen upp i toppen av den haltande tabellen. Att Mohamed Salah fick göra mål igen var såklart viktigt, något man kunde se i ögonen på egyptiern när han firade. Men gårdagens gladaste målskytt var nog ändå spelaren som definitivt säkrade segern.

Jordan Henderson är en av trotjänarna i dagens Liverpool, sedan han värvades hit av Kenny Dalglish har han haft både bra och dåliga perioder, han har ofta varit en vattendelare för oss supportrar. Han är ofta den första spelaren som får kritik när lagets spel inte fungerar, men sällan någon som hyllas när spelet flyter. Hans hårda jobb och effektiva presspel är dock något Klopp ofta prioriterar i de stora matcherna och oftast finns han namn med i startelvan när det betyder som mest. Den här säsongen har han varit ojämn i sina prestationer och ofta fått sin plats ifrågasatt av delar av vår supporterskara, ett ifrågasättande som jag ibland kan tycka har varit extremt överdrivet. Det kulminerade nästan med matchen mot Tottenham förra veckan, där en sekvens på fyra sekunder klipptes ut och vevades i sociala medier som bevis för att han inte borde få spela. Jag kan skriva under på att vår lagkapten hade en svag match mot Spurs, precis som alla andra mittfältare, men kritiken han fick ta emot fick nästan orimliga proportioner efter en match som vi slutändan gick vinnande ur.

Mot Southampton började han på bänken, men med en halvtimme kvar ville Klopp göra förändringar och vände sig till lagets kapten. Jordan Henderson och James Milner kom in med något som saknades hos övriga på planen, nämligen den där rätta glöden. De som spelat den första timmen imponerande inte speciellt mycket, segern kändes ganska långt bort och i det här läget hade det såklart kunnat vara förödande för våra titeldrömmar. Skillnaden blev tydlig snabbt, energin hos oss tilltog och främst var det Henderson som pumpade på. Han sprang, pressade och slet. Ofta ropas det efter de mer kreativa spelarna när matcherna ska vinnas och jag tror att många höll tummarna för att få se Shaqiri i stället för våra två brittiska grovjobbare när bytet skulle komma. Men ibland handlar det inte om att få in mer kreativitet, det handlar snarare om att väcka den som redan finns på planen. För vi hade alla våra vassa kort kvar och det var som att bytet Klopp gjorde fick dem att förstå vad den här matchen betydde och vad som krävdes för att vinna den. Till slut kom och utdelningen, efter en defensiv hörna startade Henderson en omställning med en resolut nick. Bollen hamnade hos en spelare som nog inte såg något annat än målet. Mohamed Salahs måltorka hade börjat bli ett litet bekymmer, men inte längre. Sättet han tog sig fram till avslutningsläget och sedan förpassade bollen, otagbart in i nätmaskorna var otroligt starkt och man såg i hans blick när han sprang mot fansen att det här var viktigt för honom. Men om Salahs blick glödde var det inget emot vad ögonen hos nästa målskytt gjorde.

Några minuter senare var det dags för Jordan Henderson att punktera matchen, efter en djupledslöpning hamnade han frispelade framför målet och tryckte in 3-1. Känslorna efter målet gick rakt igenom rutan, han visste att det här var ett viktigt mål för Liverpool och vi kunde alla se att det här var ett extremt viktigt mål för honom. Det är svårt att avgöra hur mycket av kritiken han fått motta som han själv tagit till sig av, men en amatöranalys av hans reaktioner över målet tyder på att han åtminstone hört en del. Samtidigt tror jag att den största delen av hans firande kommer av hur mycket han verkligen vill vinna med Liverpool, han har varit hos oss länge och fått uppleva en hel del, men han har inte fått lyfta någon trofé i sin kaptensroll. Han kommer aldrig att bli någon Steven Gerrard, det kommer vi aldrig att få någon bli, men han har en chans att få göra något som Captain Fantastic aldrig fick, nämligen höja Premier League-bucklan mot skyn.

Spelaren Jordan Henderson kommer att fortsätta dela oss fans, han är en spelartyp som ofta hamnar under lupp och sällan en spelare som har lika avgörande inverkan på matcherna som under gårdagen. Det jag tyckte man tydligt kunde se igår var att även om han inte är en spelare av yppersta världsklass är han en spelare som är viktig för Liverpool. Om Fabinho inte är i slag kan Henderson kliva in i den sittande rollen, om det behövs kan han spela i den mer framskjutna roll han hade idag, vid krislägen kan han dessutom agera högerback. Utöver det har han nu varit hos oss så länge att han kan klubben, det är knappast en slump att han har kaptensbindeln runt armen när han är på planen. Jordan Henderson är spelare som är underskattad av oss fans, men väldigt uppskattad av Klopp och det tror jag vi kommer fortsätta att märka under resten av säsongen.Ska Jordan Henderson ha en given startplats i Liverpool? Nej, det tycker jag kanske inte, men han kan absolut ha en viktig trupplats i ett lag som jobbar för att nå ligatiteln. Ibland behövs det kreativitet och flärd, men ibland är det mer hjärta man behöver få in på planen och att då ha en spelare Jordan Henderson kan vara avgörande.

0-0 mot Bayern Munchen, 0-0 mot ett sargat Manchester United, ett bortaderby som väntar på söndag. Matchen mot Watford låg som insprängd i ett schema av speciella matcher, men som förra veckan artade sig blev det här något av en nyckelmatch, en match där vi behövde få en reaktion efter två relativt slätstrukna insatser. Främst behövde offensiven vakna till liv igen. Vaknade till gjorde den, mycket tack vare en spelare i de bakre leden, som verkade extremt spelsugen.

Roberto Firmino fick kasta in handduken redan på förhand, skadan som han ådrog sig mot United hade inte hunnit läka. Det spekulerades i att Shaqiri och Keita skulle komma in i elvan i stället, för att få fart på den offensiv som hackat de senaste matcherna, men ingen av dem fanns med när startelvan presenterades. James Milner hade flyttats upp på sin naturliga mittfältsposition igen och gjort plats för Trent Alexander-Arnold på högerbacksplatsen. Den unge engelsmannen har börjat komma igång igen efter sin skada och tittar man på våra resultat de senaste veckorna blir det ganska tydligt hur mycket han betyder för vår offensiv. Våra fyra senaste matcher i ligan innan gårdagen innehöll en vinst, 3-0 mot Bournemouth, och tre oavgjorda, 1-1 mot Leicester, 1-1 mot West Ham och 0-0 mot United. Vi gjorde alltså lika många mål igår, med Alexander-Arnold på planen, som gjort totalt i de fyra matcher som han saknats. Det här säger ändå något om hur viktig han är för vår offensiv, när han inte spelar kan motståndarna fokusera på att stänga av Robertson ute till vänster, den andra sidan finns inte samma hot. Igår spelade båda två, våra offensiva alternativ blir fler och det slutar med att alla fem assist kommer ifrån ytterbackarna.

Mot United i söndags kom vi till flera fina inspelslägen, men saknade den rätta leveransen. Ofta fastnade passningarna på försvarare innan våra anfallare hann få en chans att skapa något. Mot Watford behövde vi bara vänta i några minuter innan Alexander-Arnold hade serverat Mané, som gjorde matchens första mål. En liten stund senare hade duon gjort om proceduren och matchen var i stort sett avgjord. Det blev ett assist-hattrick för vår högerback, i den andra halvleken slog han en perfekt frispark fram till van Dijks första mål och han hade bud på mer. Salahs stolpträff i första halvlek kom efter en fantastisk framspelning, som borrade sig in bakom vänsterbacken i Watford. Innan matchen stod Alexander-Arnold på tre assist i ligaspelet, med att på nittio minuter ha dubblerat den siffran visade han hur mycket han betyder för att vår offensiv ska fungera. Hans passningsfot är ett livsfarligt vapen och även om han inte haft någon enorm poängproduktion under säsongen är det inte sällan vi startar farliga anfall från hans kant. Vi har lämnat planen mållösa två gånger under det här ligaspelet, båda gångerna har det varit med Alexander-Arnold på bänken. Fyra av våra sex oavgjorda matcher har kommit med en annan högerback än gårdagens dominant.

Det var överlag en mycket fin laginsats under gårdagen, det var inte bara Alexander-Arnold som gav positiva svar. Alisson räddade ett givet mål, van Dijk nickade in två mål, Matip visade än en gång upp ett tryggt mittbacksspel, Robertson hade två assist, den offensiva trion gjorde tre mål och hade tolv avslut på mål. Mittfältet ägde matchen från start och allra mest imponerande var Fabinho. Brassen som, likt James Milner, fått vikariera i backlinjen en del på sistone var en gigant. Watford gavs aldrig chansen att ta sig in i matchen, när de tog sig förbi vår press fanns Fabinho där bakom och stoppade det som dök upp. Hans tillbakajobb och brytning i samband med en omställning under den första halvleken var en av matchens stora delikatesser, fullständigt briljant. Vi har saknat hans spelartyp i många år, vi är många som ropat efter en defensiv mittfältare att lita på och det verkar onekligen som att han kommit nu.

Vi har tappat en del poäng på sistone, spelet har inte sett speciellt bra ut. Igår var dock första matchen sedan bortamatchen mot City som vi startade med elva spelare i sina naturliga positioner, inga mittfältare i backlinjen. Genast såg spelet bättre ut. På söndag vankas det derby, vi åker till Goodison för att försöka plocka hem dubbeln mot våra stadsrivaler. Poängtapp där och den här matchen kommer att glömmas ganska snart, men jag fick alla de svar jag önskade igår. Vi har tio omgångar kvar att spela och leder Premier League, våra skadade spelare börjar komma tillbaka.