Nervpärs

Igår var jag med om en nervpärs. Bollnäs spelade den andra kvartsfinalen i bäst av fem möten med mitt hatlag, Broberg/Söderhamn. Broberg vann den första matchen och Bollnäs var således nästan piskade att vinna match två, för att inte hamna i ett väldigt jobbigt läge inför fortsättningen. Det var tryck på läktaren, ett tryck jag inte känt på Sävstaås sedan Västerås slogs ut i kvarten för fem år sedan. Det blev en jämn match, i den femte övertidsminuten fick Broberg en hörna, Bollnäs ledde då med 3-2 och den här hörnan skulle bli det sista som hände i matchen. Stämningen på läktaren inför den hörnan var helt sanslös, det var folk som satt ner för att de inte vågade titta, vissa tittade åt det andra håller för att slippa se, själv hade jag varit så nervös att jag nästan mådde illa i flera minuter innan det här, så jag kunde lika gärna fortsätta plåga mig. När hörnan kom och jag insåg att den var för dåligt slagen och att Bollnäs skulle vinna matchen släppte alla nerver, det var fruktansvärt skönt.
Min röst fick ta lite stryk under matchen, jag kan inte minnas att jag skrikit så här mycket på en bandymatch på väldigt länge. En anledning till att min röst fick jobba var domarna, de gjorde onekligen ingen bra match, de höll i stället på att avgöra matchen med sina inkompetenta insatser, och det blev de upplysta om av publiken. Svordomarna duggade tätt mot dem under större delen av den andra halvleken efter det att de givit Bollnäs lagkapten matchstraff i en situation som inleddes med en filmning av en brobergsspelare.
Det är idrott när den är som bäst när det är så mycket känslor både på planen och på läktaren, när matchen inte avgörs förrän i allra sista sekunden och när resultatet blir som man vill.

Dagens låt: Beach House - Zebra