Säsongen 2008/09
Säsongens spelare: Steven Gerrard. Runner-up: Xabi Alonso.
Det är svårt att utse årets spelare i år, det hade lika gärna kunnat bli spelare som Kuyt och Reina också, men det går inte att komma ifrån Gerrard. Han har gjort mängder av mål och visat prov på stort spel.
Säsongens match: Manchester United-Liverpool på Old Trafford. Runner-up: Liverpool-Manchester United på Anfield.
En vinst mot United slår det mesta, när det dessutom är med 4-1 och på deras hemmaplan kan man inte göra annat än njuta.
Säsongens mål: Fernando Torres 1-0 mot Blackburn på Anfield
Om Torres inte varit skadad så ofta i år tror jag att tabellen sett annorlunda ut, det här målet var ytterligare ett bevis på El Ninos storhet.
Säsongens överraskning: Agger skrev på nytt kontrakt.
Jag trodde att dansken var förlorad för oss, men som tur var hade jag fel.
Säsongens värvning: Sammy Lee.
Våra värvningar i år var verkligen inget att minnas, därför hamnar Sammy Lee som årets värvning. Han hör hemma i vår klubb och det är riktigt trevligt att se honom på bänken.
Säsongens oturligaste: Fernando Torres. Runner-up: Philip Degen
Alldeles för många skador på honom för att det ska kännas bra. Degen borde väl egentligen vara etta, men när man varit skadad så mycket som han varit måste det vara något annat än bara otur.
Säsongens besvikelse: Robbie Keane. Runner-up: Andrea Dossena.
Sällan har väl två dyra värvningarna slagit sämre ut än de här två stolpskotten. Jag trodde på Keane, men oj så fel jag hade.
Säsongens minst saknade: Harry Kewell.
Lämnade plats åt Philip Degen i sjukstugan.
Säsongens tyngsta förlust: Chelsea hemma i CL-kvarten. Runner-up: 4-4 hemma mot Arsenal.
Vi var i så jäkla bra form när vi skulle möta ryssarna, men med facit hand hade vi nog för bra självförtroende. Efter Torres 1-0 trodde vi att det skulle gå för lätt, det gjorde det inte.
Säsongens skadeglädje: Chelseas uttåg mot Barcelona i semifinalen.
Det borde varit vi som spelade i den semin mot Barca, så de förtjänade att åka ur.
Säsongens mest hatade: Federico Macheda. Runner-up: Didier Drogba
Hade inte den där fjunisen dykt upp från ingenstans och räddat United två gånger om kanske vi varit mästare, det räcker för en förstaplats här.
Säsongens förnedring: Real Madrid hemma, 4-0.
Det finns några matcher att välja mellan här, vi var i en ruskig målform under en period.
Säsongens avsked: Sami Hyypiä.
En legend lämnar oss.
Säsongens genombrott: Emiliano Insua
Har gjort det bra de gånger han fått chansen, han kommer att ge Aurelio en riktig kamp om startplatsen nästa år.
Säsongens stabilaste: Dirk Kuyt.
Vår holländare är sorgligt underskattad, gör aldrig en dålig match.
Säsongens idiot: Charles Itandje
Hans agerande på minnesstunden för Hillsborough var bedrövligt, bort med honom från klubben tack.
Säsongens mest frustrerande: Alla kryssmatcher hemma
Stoke, Hull, West Ham, Fulham, det var där vi tappade titeln.
Säsongens låt: Fields of Anfield Road, säsongen 20 år efter Hillsborough.
Det är svårt att utse årets spelare i år, det hade lika gärna kunnat bli spelare som Kuyt och Reina också, men det går inte att komma ifrån Gerrard. Han har gjort mängder av mål och visat prov på stort spel.
Säsongens match: Manchester United-Liverpool på Old Trafford. Runner-up: Liverpool-Manchester United på Anfield.
En vinst mot United slår det mesta, när det dessutom är med 4-1 och på deras hemmaplan kan man inte göra annat än njuta.
Säsongens mål: Fernando Torres 1-0 mot Blackburn på Anfield
Om Torres inte varit skadad så ofta i år tror jag att tabellen sett annorlunda ut, det här målet var ytterligare ett bevis på El Ninos storhet.
Säsongens överraskning: Agger skrev på nytt kontrakt.
Jag trodde att dansken var förlorad för oss, men som tur var hade jag fel.
Säsongens värvning: Sammy Lee.
Våra värvningar i år var verkligen inget att minnas, därför hamnar Sammy Lee som årets värvning. Han hör hemma i vår klubb och det är riktigt trevligt att se honom på bänken.
Säsongens oturligaste: Fernando Torres. Runner-up: Philip Degen
Alldeles för många skador på honom för att det ska kännas bra. Degen borde väl egentligen vara etta, men när man varit skadad så mycket som han varit måste det vara något annat än bara otur.
Säsongens besvikelse: Robbie Keane. Runner-up: Andrea Dossena.
Sällan har väl två dyra värvningarna slagit sämre ut än de här två stolpskotten. Jag trodde på Keane, men oj så fel jag hade.
Säsongens minst saknade: Harry Kewell.
Lämnade plats åt Philip Degen i sjukstugan.
Säsongens tyngsta förlust: Chelsea hemma i CL-kvarten. Runner-up: 4-4 hemma mot Arsenal.
Vi var i så jäkla bra form när vi skulle möta ryssarna, men med facit hand hade vi nog för bra självförtroende. Efter Torres 1-0 trodde vi att det skulle gå för lätt, det gjorde det inte.
Säsongens skadeglädje: Chelseas uttåg mot Barcelona i semifinalen.
Det borde varit vi som spelade i den semin mot Barca, så de förtjänade att åka ur.
Säsongens mest hatade: Federico Macheda. Runner-up: Didier Drogba
Hade inte den där fjunisen dykt upp från ingenstans och räddat United två gånger om kanske vi varit mästare, det räcker för en förstaplats här.
Säsongens förnedring: Real Madrid hemma, 4-0.
Det finns några matcher att välja mellan här, vi var i en ruskig målform under en period.
Säsongens avsked: Sami Hyypiä.
En legend lämnar oss.
Säsongens genombrott: Emiliano Insua
Har gjort det bra de gånger han fått chansen, han kommer att ge Aurelio en riktig kamp om startplatsen nästa år.
Säsongens stabilaste: Dirk Kuyt.
Vår holländare är sorgligt underskattad, gör aldrig en dålig match.
Säsongens idiot: Charles Itandje
Hans agerande på minnesstunden för Hillsborough var bedrövligt, bort med honom från klubben tack.
Säsongens mest frustrerande: Alla kryssmatcher hemma
Stoke, Hull, West Ham, Fulham, det var där vi tappade titeln.
Säsongens låt: Fields of Anfield Road, säsongen 20 år efter Hillsborough.
posted by Tomas at 6:12 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home