Tyskland

Igår var det semifinal i fotbolls-EM, jag har inte sett så många matcher den här gången, men igår tittade jag. Det var en underhållande match, som tyvärr sabbades lite av den amatörmässiga sändningen. Ett av lagen som spelade igår var Tyskland, det är ett land som jag har väldigt starka minnen kring när det gäller fotboll och det är inga positiva minnen. Tyskland var det första laget som jag verkligen ogillade, för att komma till anledningen måste vi backa till 1990. Fotbolls-VM gick i Italien och jag hade precis börjat bli den fotbollsnörd som jag varit sedan dess. På den tiden hade jag en stor idol, han är för övrigt fortfarande en av mina allra största idoler, den jag menar är givetvis Diego Armando Maradona. Sverige gjorde ett uselt VM, 1-2 mot Costa Rica och allt det där, men det brydde inte mig så mycket, Maradona och Argentina tog sig framåt i turneringen. Det började knackigt, med förlust mot Kamerun, innan man fick upp farten och tog sig vidare från gruppspelet. I åttondelen mötte man Brasilien och var helt utspelade innan Maradona frispelade Cannigia, som avgjorde med matchens enda mål. I kvartsfinalen slog man ut Jugoslavien på straffar, samma sak med Italien i semifinal. I finalen väntade Västtyskland, de hade verkligen övertygat i turneringen och var favoriter i reprisen på finalen från Mexiko 1986. Jag satt hemma i soffan och höll tummarna för att Argentina skulle få vinna och Maradona höja bucklan för andra gången i rad, så blev det inte. Argentina stod för en pinsam insats i finalen, man spelade fult och gnällde på domaren vid varje avblåsning. Det kom dock inga mål, 0-0 stod sig länge. I slutet av den andra halvleken kom avgörandet. Rudi Völler blev fälld av en argentinsk försvarare, då tyckte jag att det var en solklar filmning och blev riktigt upprörd, kanske för första gången som fotbollsintresserad, jag var trots allt ara åtta år. Fram steg tyskarnas vänsterback Andreas Brehme. Med fel fot slog han in straffen, som gav Västtyskland VM-titeln. Bilder på en gråtande Maradona skickades ut i tv-apparaterna världen över och jag var rasande. Den där jäkla tysken hade fått min idol ledsen, det var givetvis helt oförlåtligt och sedan den dagen har jag varit negativt inställd till det tyska landslaget. Andreas Brehme är fortfarande ett namn som jag inte kan acceptera. Västtysklands seger var nog ganska rättvis, men på den tiden var jag ännu sämre att erkänna att motståndaren var bättre och ansåg att det var fruktansvärt att Argentina inte fick vinna. Numera är jag inte så jätteinsatt i landslagsfotboll och mitt hat mot andra lag brukar riktas mot Liverpools motståndare i allmänhet, Manchester United i första hand. Jag kan ändå inte låta bli att tänka på den där jäkla straffen när jag ser Tyskland vara långt framme i ett mästerskap.

Dagens låt: Vampire Weekend - The kids don´t stand a chance
Your pillow feels so soft now