Covers

Skvallerpressen skrev idag om en intressant omröstning, där man kommit fram till vilken som är tidernas sämsta respektive bästa cover. Musikomröstningar är intressant och också något som jag oftast har åsikter om, covers är inget undantag. När det gäller dåliga covers så finns det två som jag tänker på genast, två covers som gjorde riktigt ont att höra. Den första är svenska blöjgruppen She-Bangs version av Ramones klassiker Sheena is a punkrocker. Det är ganska uppenbart att det inte var gruppen själva som valde att göra covern, utan att det mer gjordes som ett sätt att få en cool image. Ramones är ett stort band, She-Bang förtjänar inte att få existera i samma musikvärld som dem. Nu är inte det här den sämsta covern jag vet, det finns en som får mig att må riktigt illa. Det handlar om en låt av ett band som betyder väldigt mycket för mig, som förstördes av en grupp som jag redan innan ogillade. Låten heter How soon is now? och gjordes av Morrissey och Marr i Smiths, det band som fick för sig att slakta låten var Tatu. Jag läste i en intervju en gång att de inte ens visste vem Morrisey var, ändå fick de spela in en av hans låtar och släppa på singel. Det är illa nog att man kan hitta versioner av låten på internet där den kalla "Charmed-theme".
Lyckligtvis finns det bra covers också, sådana som man blir berörd av när man hör. Svenska exempel på riktigt bra covers är Magnus Carlsons Jag ber dig, Moneybrothers version av Mighty Sparrows Only a fool Bara ett fån gör så mot sig själv och Jose Gonzalez version av en av världens bästa låtar, Love will tear us apart. Johnny Cash har gjort en hel del covers, men det går inte att komma ifrån Hurt när man talar om det här ämnet. Cash tar Nine Inch Nails låt och gör den till sin egen, precis som man ska göra när man gör bra covers. Det finns dock en cover som står lite över alla andra, det går nog inte att göra det bättre än Jeff Buckley gör i Leonard Cohens Hallelujah. Låten är näst intill fulländad och det går inte att lyssna på den utan att dras in i den, man lyssnar alltid aktivt på den här låten. Att Jeff Buckley gjort tidernas bästa cover känns gansk självklart för mig, enligt tidningen som gjort undersökningen hamnade han inte ens på topp fem och därför är det svårt att ta omröstningen på allvar.
Det här är förresten inlägg nummer 1000 på den här bloggen, måste erkänna att jag är lite stolt över mig själv.

Dagens låt: The Smiths - There is a light that never goes out, jubileum firas givetvis med världens bästa låt.
And if a double-decker bus
Crashes into us
To die by your side
Is such a heavenly way to die
And if a ten ton truck
Kills the both of us
To die by your side
Well the pleasure, the privilege is mine