Inte mig det var fel på

Jag har fått lite upprättelse idag. I slutet av förra veckan skrev jag här och beklagade mig över att min iPod inte fungerade som den skulle. Jag tyckte att jag gjort precis som det stod i intruktionerna, men ändå gick det inte att få den att spela min utomordentliga musik. Eftersom jag vet med mig att jag har vissa brister när det gäller teknik så misstänkte jag att det helt enkelt det var mig det var fel på, iPoden skulle säker fungera om någon annan försökte fixa den. Jag försökte intala mig att det troligen var en trasig iPod jag köpt, men när man måste be grannen om hjälp för att spela in matcher på Canal+ så är det lätt att börja tvivla på sig själv. Idag fick jag i alla fall beskedet som jag hoppats på, iPoden var trasig. Det var alltså inte mig, eller min musik, det var fel på. Det är mycket troligt att jag hade fått igång maskinen om den varit hel, åtminstone finns det inget som bevisar motsatsen. Nu är en ny ipod beställd och när den kommer finns det en ganska stor chans att jag kommer få den att fungera.
Nu har jag lyssnat igenom Moneybrothers nya skiva, givetvis fastnade jag för en av de mer melankoliska låtarna. Jag förstår inte riktigt varför det alltid är de låtarna jag gillar bästa, men det är inte sällan som jag gillar de dystraste låtarna bäst redan från början. Nästa onsdag är det i alla fall dags för spelningen i Gävle, ska bli mycket intressant. Jag har en stark känsla av att det kommer bli en suverän spelning och jag är rätt säker på att jag och Gorbatjov kommer att få se en lika energisk Moneybrother som när han spelade på Konserthuset.
Snart helg igen, satan vad veckorna går fort nuförtiden.

Dagens låt: Moneybrother - Downtown train (Tåget som går in till stan)