Sverige till VM

Igår blev Sverige i princip klara för Fotbolls-VM, trots att man torskade mot Kroatien med 1-0 efter en redig tabbe av Mellberg. Fotbolls-VM är det absolut roligaste evenemanget inom idrotten, jag tycker det är mycket roligare än OS, Hockey-VM och alla andra mästerskap. När nu Sverige kvalat in kommer det hela bli ännu roligare och jag hoppas att det blir en bättre turnering i Tyskland än i Japan/Sydkorea.
Det första VM jag minns är det som var i Italien 1990. Jag hade då ganska nyligen blivit fotbollsintresserad och höll på Maradona i första hand och Sverige i andra hand. Sverige hade på den tiden ett ganska tråkigt landslag, men man hade i alla fall en debuterande Tomas Brolin som lyckades göra mål mot Brasilien. Förutom Brolins mål, Glenn Strömbergs hoppskott mot Skottland och Hernan Medfords 2-1-mål för Costa Rica har jag inga större minnen från Sveriges insats i turneringen. Maradonas insats minns jag dock i detalj, från den brutala invigningsmatchen mot Kamerun där Argentinas spelare blev tacklade sönder och samman och släppte in 0-1 genom en jättetavla av Pumpido till den jobbiga finalen där Argentina skämde ut sig med tråkigt och fult spel. Den klaraste bild jag har från turneringen är när Maradona står gråtande med silvermedaljen runt halsen, jag minns att jag tyckte otroligt synd om honom och Andreas Brehme som satte tyskarnas straff i finalen har alltid varit ett av mina stora hatobjekt i fotbollsvärlden.
VM94 var en magisk turnering med profiler som Hagi, Stoichkov, Romario, Baggio och självklart Maradona. Den här turneringen tog slut tidigt för Maradona efter det att han åkt fast för doping. Han nekade själv till dopingen och jag trodde på honom. Det var händelserika dagar i gruppspelet. Jag minns att det i tidningen stog en lång artikel om Maradonas återvunna heder inför den sista gruppspelsmatchn, han skulle då slå rekord i antalet VM-matcher eller något sådant. Artikeln var en lång hyllning till Maradona och alla stora saker han gjort på planen stod uppradade, dagen efter var det tvärtom. Efter dopingdomen ändrade helt plötsligt alla sin åsikt om Diego och man började rada upp alla skandaler han varit med om genom åren, han var inte vatten värd och ingen försökte se orsaker till varför det gick som det gick.
Nu när det blev ett sånt sorgligt slut för den störste var det skönt att det gick så pass bra för Sverige. Bronset i VM är bland det största jag upplevt som fotbollssupporter, det är inte i klass med CL-vinsten men inte långt efter. Ravelli, Nilsson, Björklund, P.Andersson, Ljung, Schwarz, Thern, Brolin, Ingesson, K.Andersson och Dahlin kommer alltid att vara förknippade med den suveräna sommaren och jag har härliga minnen från varenda match. Allt från 2-2-matchen mot Kamerun då pappa fick väcka mig till avspark till semifinalen som jag såg sovandes över en kompis husvagnsbord. Matchen mot Rumänien i kvarten är bland de bästa matcher jag sett, och tveklöst en av de mest spännande. på en föreläsning för nåt år sedan satt jag och en klasskompis och skrev ner hela slutspelsträdet från VM94 med alla resultat, jag kunde alla matcher från åttondel till final i huvudet, vet inte om man ska bli stolt eller rädd över sånt.
VM98 var en ganska bra turnering, men ingen Maradona och inget Sverige, det fanns inte så många att hålla på. Zidane var suverän i finalen för ett Frankrike som verkligen hade marginalerna på sin sida under turneringen. Owen var väl det roligaste inslaget i den turneringen, på den tiden spelade han ju i rätt lag också.
VM2002 var kul fram tills det att Sverige åkte ur. De flesta stjärnorna var ur form och domarna var lite väl mycket på arrangörernas sida.
Jag hoppas att VM 2006 kan komma i närheten av 94, Sverige har kapaciteten att gå långt. Med rätt flyt kan Sverige gå hur långt som helst, dags för Zlatan och Ljungberg att bli lika legendariska som Brolin och grabbarna blev den där härliga sommaren för elva år sedan.

Dagens låt: Bright Eyes - Gold mine gutted