Mina vänner

Idag tillbringade jag förmiddagen i mitt rum och städade ur mitt gamla skrivbord, att det är gammalt bevisades snabbt då jag hittade ett gratulationskort från min sjunde födelsedag. Jag hittade många roliga saker som jag helt glömt bort, allt från Tomas Brolin-autografer till Marvel-affischer. Det allra roligaste jag hittade var ändå boken "Mina vänner". Jag tror alla någon gång skrivit i en sådan bok. Den går ut på att man ska skriva i sitt namn och sedan svara på några olika frågor, exempelvis favoritgrupp, favoritlärare och idol.
Jag hade skrivit först i boken och det är tydligt att jag inte ändrats enormt mycket sedan jag var 8-9 år. Idolen jag hade då var Maradona, och längre fram i boken då jag skrivit hade även Gretzky och Redknapp tillkommit. Det var alltså sportidoler för hela slanten. När det gäller musiken hade jag, av någon anledning, suddat ut mitt första svar på frågan. Jag hade sedan skrivit in Guns N Roses och Eric Gadd med bläckpenna. Även om jag inte lyssnar speciellt mycket på dem idag känner jag att jag kommer undan med hedern i behåll, Guns N Roses gjorde väldigt bra skivor på den här tiden och jag lyssnade faktiskt en hel del på Gadds Wish I-skiva. Det hade nog varit värre om mitt ursprungliga svar stått kvar. En lite rolig detalj jag märkte var att jag försökt kopiera Tomas Brolins sätt att skriva Tomas när jag skulle skriva min namnteckning, jag lyckades rätt bra om jag får säga det själv.
Det var roligt att läsa Gamle Frankens svar, han hade en väldigt annorlunda favoritgrupp som jag inte tror han lyssnar så mycket på idag. Han hade nämligen skrivit in Hockeylandslaget som sin favoritgrupp, gissningsvis var det på grund av låten "Nu tar vi dom". Det är alltså inte bara på skämt som han spelar låten när vi ser på hockey, kanske är det så att han imponeras av Håkan Södergrens höga toner och resten av lagets pampiga körsång. Nu ska jag inte vara för elak på den här låten, den är klasser bättre än Nick Borgens fjantiga kampsång "Den glider in" i alla fall. Ett annat oväntat svar som Franken lämnat i boken var på frågan om vem som var hans idol. Han hade skrivit in två namn, det första var Tomas Brolin, vilket inte var speciellt överraskande. Det andra gjorde mig mer förvånad, han hade som sin andra idol skrivit in Gunde Svan. Visserligen var Gunde en bra skidåkare, men jag hade inte väntat mig att Franken hade honom som idol.
Det mest förvånande jag läste var dock när jag läste vad syrran skrivit. Vi har ju känt varandra ett tag, hela livet, men jag kan inte minnas att hon någonsin lyssnat på Pet Shop Boys. Det var nämligen vad hon skrivit in som sin favoritgrupp, inte ens hon själv kunde minnas att hon gillat dem. Men står det i Mina vänner-boken så är det sanning.
En fråga som var väldigt känslig att svara på var vem man ville ha chans på. Det verkade som om det fanns tre olika svarsalternativ som var populära. Antingen skrev man "Det ska du skita i", eller så skrev man "Ingen". Det tredje alternativet var att man skrev ett namn, eller initialer, och sedan kladdade över texten tills den var helt omöjlig att tyda. Det sista alternativet var det många som valt, speciellt av mina närmaste kompisar. Av någon anledning tror jag de var rädda för att bli retade, självklart helt obefogat.
Jag fick en rolig förmiddag tillsammans med den här boken, ibland är det roligt att städa. Lite trist att se att alla mina kompisar har misslyckats med sina drömmar. Det var nämligen så att alla, och då menar jag alla, ville bli fotbollsproffs. Den som ligger närmast proffs just nu är Gamle Franken som agerar stabil mittback i gästrikefyran. Men fotbollsproffs verkar vara ett ganska jobbigt yrke, så jag nöjer mig nog med att bli lärare. Då slipper man förhoppningsvis dobbmärken på smalbenen i alla fall.

Dagens låt: Guns N Roses - You could be mine