Tomas vs. Mördarbacken

I Siboslingan, som jag brukar springa, finns det en backe som kallas för Mördarbacken. Anledningen till det grymma namnet är enkel, backen tar verkligen död på alla krafter man har i kroppen. Jag har gått många hårda fighter mot den här backen genom åren, efter alla turer jag gjort i slingan. Backen ligger i slutet av en 2,5 kilometers slinga och börjar med en brant stigning för att sedan plana ut lite grand, stigningen fortsätter dock ett bra tag och det är väldigt krävande att ta sig upp.
De första dusterna jag hade med Mördarbacken var när jag som mycket liten var ute och åkte skidor med familjen. I min släkt finns det verkligen skidtradition, morfar var elitåkare och mamma har även hon vunnit pris inom sporten, men den där förhatliga backen tog död på alla mina ambitioner att ta upp detta sportsliga arv. Det brukade gå hyfsat för mig att åka runt slingan, även om jag ibland ramlade i nedförsbackarna, men när jag kom till banans slut och Mördarbacken tog det roliga slut. Två alternativ var möjliga för att jag skulle ta mig upp för backen, antingen tog jag av mig skidorna och gick, eller så fick mamma eller pappa knuffa på så att jag tog mig upp. Det här var inget som uppskattades av varken mig, som hatar att misslyckas, eller av mamma och pappa, som troligen tyckte det var ganska jobbigt att knuffa en sur unge uppför en brant backe, så min skidkarriär tog slut i denna backe.
På senare år har jag börjar springa en hel del i backen på somrarna, för att hålla konditionen uppe till pingissäsongen, därför har jag och backen tampats en hel del de senaste åren. Det positiva är att med mina gympaskor får jag aldrig bakhalt, och jag behöver inte försöka saxa mig upp, det är bara att springa på så fort som möjligt utan att ta helt slut. Mördarbacken är fortfarande det klart jobbigaste partiet av slingan, men också det partiet som ger bäst träning. Med den historia som jag och backen har tillsammans finns det inte en chans att jag viker ner mig när jag kommer dit. Jag ska upp, och det så fort som jag bara kan, sen att jag är helt slut när jag kommer i mål gör ingenting. För två år sedan gjorde man en genväg i slingan, för att de som springer ska slippa Mördarbacken när man varvar och på så vis få bättre flyt i löpningen. Jag kan ärligt säga att jag aldrig sprungit den genvägen, jag skiter om jag inte får något flyt så länge jag kan komma hem efter en löparrunda och känna att jag besegrade den förhatliga Mördarbacken än en gång. Det påminner lite grand om Double Impact, åtminstone tycker jag som fightingfilmsfantast det. I början av filmen får huvudrollspersonen, Van Damme, stryk av en stor asiat, men i slutet av filmen kommer Van Damme tillbaka bättre tränad och spöar skiten ur asiaten. Det är lite grand så med mig och Mördarbacken också, den vann mot mig när jag var liten och orutinerad. Men när jag sedan kom tillbaka, äldre och starkare så tog jag den och det är ett övertag jag aldrig tänker släppa ifrån mig. Idag besegrade jag backen fyra gånger, och det var absolut inte sista gången i sommar som jag förnedrade den.

Det är väldigt lugnt med rykten kring Liverpool nu. Det senaste som hänt är att den misslyckade fransmannen Bruno Cheyrou verkar vara på väg bort. Det här är en spelare som inte kommer att sakna en sekund, han har i princip inte gjort något annat än kostat oss pengar sedan han kom till klubben. Visst, han avgjorde mot Chelsea i fjol, men det räcker inte för att jag ska godkänna hans tid hos oss. Cheyrou var en av Houlliers sämsta värvningar, inte i klass med den oduglige Diao, men inte långt ifrån.

Dagens låt: Paus - Mitt samvete, din hämnd