NHL-hockey

Efter en dryg månads Virtua Tennis-spelande har jag nu gått över till NHL2011. Just NHL-spelen är något som jag har en minst sagt nostalgisk relation till, jag och David lade många timmar på först EA Hockey, sedan NHLPA Hockey och även Elitserien 94. Utvecklingen när man började spela de spelen var häpnadsväckande. De hockeyspel jag spelat innan var Ice Hockey och Blades of Steel till Nintendo. Det förstnämnda av de två var spelet där man fick välja om man skulle ha smala, tjocka eller mittimellanstora spelare, slagsmål var en stog hög där endast en blev utvisad, mellan den andra och tredje perioden spolades isen av en speedad ismaskin. Blades of Steel var lite mer verklighetstroget, men man kunde bara skjuta efter isen, förlorade man ett slagsmål blev man utvisad och straffarna lades som slagskott från blålinjen. EA Hockey, som kom till SEGA Megadrive var jättehäftigt, trots att man bara kunde vara landslag och dessutom inte hade några namn på spelarna. Det var dock en grafik som var helt annan än tidigare, spelkänslan var enorm och själva spelet kändes mycket realistiskt, så här i efterhand kanske man diskutera vissa saker i spelet, men då var det en revolution. NHLPA hockey kom 1993 och då kunde man helt plötsligt vara NHL-lag, som dessutom hade riktiga laguppställningar. Gretzky, Robitaille, Jari Kurri, Paul Coffey, Marty McSorley, Rob Blake, Bob Kudelski, Kelly Hrudey, Tomas Sandström, LA Kings jag från det här spelet minns jag nästan i detalj. Fakta som att Doug Wilson hade 100 i shooting, medan Tie Domi hade sex i samma kategori, eller att Denis Savard hade 100 i speed, medan Dave Brown hade sex i samma kategori, är också sådant som jag minns. Namn som John Ogrodnick, Pat Lafontaine, Cam Neely, Pierre Turgeon och alla de andra 90-talslegenderna var väldigt roliga att styra. När elitserien kom kunde man helt plötsligt styra Tomas Nygren, där fanns nämligen funktionen att göra egna spelare, det tillsammans med att direktskott tillkommit i spelfunktionerna gjorde att det blev många timmar vid det spelet. Eftersom David alltid skulle vara Brynäs fick jag hålla till godo med HV71 och spelare som Örnskog, Stillman, Keskinen, Marko Palo och Boo Ahl. Sedan dess har det inte blivit så många NHL-timmar för mig, förutom när jag under en period spelade NHL2000 på min dator i studentlyan eller när jag, Den Gamle Franken, Kus och Adam hade våra bataljer i Adams lägenhet, där vi livade så mycket att grannarna blev oroliga. Det var prestige att vinna och råkade man göra så kallade fegmål fick man räkna med ilskna blickar under en stund framöver. De två som inte spelade, vi hade bara möjlighet att spela två åt gången, tittade på matchen som spelades och laddade för nästa drabbning. Man kunde utan problem förfesta till NHL, även om spelkvaliten sjönk under de sista matcherna. Jag har haft väldigt roligt med den här spelserien genom åren, vilket jag även har nu, när jag på egen hand försöker lotsa nya LA Kings fram till en Stanley Cup-titel.

Dagens låt: Neil Young - Harvest moon