Svenska idrottare
Bragdguldet delades ut igår och i samband med det listades som vanligt de tidigare vinnarna. När jag gick igenom listan började jag fundera över vilka som är de skickligaste svenska idrottare som jag sett live, eftersom jag är ett stort fan av listor började jag fila på en topp 5, så här fick det bli:
1. J-O Waldner. Det är ingen tvekan om vem som ska hamna längst upp på den här listan. Jag såg J-O vid flera tillfällen under hans karriär och blev alltid imponerad. Bl.a såg jag honom en gång vid en elitseriematch i Söderhamn. Då hade han glömt sin racket hemma och fick därför låna av en lagkamrat, mellan matcherna satt han på bänken och åt banana skids. Trots de här omständigheterna så stod han för en otrolig pingis. J-O är en den störste idrottsman vi haft och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att se honom när han stod på topp.
2. Peter Forsberg. Jag var i Läkerol Arena och såg Foppas comeback härom året, han var då båda matchotränad och ny i laget. Trots det var det som om han höll på med en annan sport än de andra på planen. I sitt första byte spelade han fram till tre målchanser och det fortsatte sedan i samma anda. Han var helt enorm, trots att han som sagt inte ens var i form. Jag har sett honom några andra gånger också och det är ingen tvekan om att han är en spelare utöver det vanliga.
3. Per Hellmyrs. Ännu en spelare utöver det vanliga, hade det inte varit för att bandy är en så liten sport hade Hellmyrs varit ännu mer respekterad än han är idag. Han är på en annan nivå än andra spelare jag sett, han gör i princip vad han vill på planen när han är i form. Han kan åka igenom hela lag, slå passningar så svåra att knappt medspelarna förstår och slå långa lyrar som landar på klubbladen hos medspelarna. Han brukar säga att han inte skjuter bra, men varje gång han provar bevisar han motsatsen. En artist som jag hoppas kommer att stanna hos Bollnäs i många år.
4. Tomas Brolin. Nu såg jag inte Brolin live under hans absoluta storhetstid, men jag hann med att se honom i början av 90-talet, när han nyss lämnat Norrköping, och det är inget snack om att han är en spelare som det inte talas om med den respekt som han förtjänar. Hans tid i England och hans insatser efter karriären har gjort att folk ibland skämtar om Tomas Brolin, men alla vi som såg honom när han var som bäst vet att han är en av de bästa, om inte den bästa, fotbollsspelare vi haft i modern tid.
5. Jörgen Persson. Ännu en idrottsman som inte fått riktigt den respekt han förtjänar. Om inte J-O varit svensk hade vi pratat om Jörgen Persson som en av våra största idrottsmän. Han har vunnit allt utom ett OS-guld och har hållit en imponerande nivå i tre decennier, det är egentligen overkligt bra. Mitt starkaste Persson-minne är ifrån en match i SOC, då jag såg hans möte med britten Matthem Syed. Syed var en defensivspelare som många hade svårt för, men Persson förnedrade honom totalt. Han väntade ut Syed och när läget kom avgjorde han poängen. Jag tror inte Persson kommer att plocka hem någon OS-medalj i London, men han kommer säkerligen att göra en bra insats.
Dagens låt: Bon Iver - Calgary
1. J-O Waldner. Det är ingen tvekan om vem som ska hamna längst upp på den här listan. Jag såg J-O vid flera tillfällen under hans karriär och blev alltid imponerad. Bl.a såg jag honom en gång vid en elitseriematch i Söderhamn. Då hade han glömt sin racket hemma och fick därför låna av en lagkamrat, mellan matcherna satt han på bänken och åt banana skids. Trots de här omständigheterna så stod han för en otrolig pingis. J-O är en den störste idrottsman vi haft och jag är väldigt tacksam för att jag fick chansen att se honom när han stod på topp.
2. Peter Forsberg. Jag var i Läkerol Arena och såg Foppas comeback härom året, han var då båda matchotränad och ny i laget. Trots det var det som om han höll på med en annan sport än de andra på planen. I sitt första byte spelade han fram till tre målchanser och det fortsatte sedan i samma anda. Han var helt enorm, trots att han som sagt inte ens var i form. Jag har sett honom några andra gånger också och det är ingen tvekan om att han är en spelare utöver det vanliga.
3. Per Hellmyrs. Ännu en spelare utöver det vanliga, hade det inte varit för att bandy är en så liten sport hade Hellmyrs varit ännu mer respekterad än han är idag. Han är på en annan nivå än andra spelare jag sett, han gör i princip vad han vill på planen när han är i form. Han kan åka igenom hela lag, slå passningar så svåra att knappt medspelarna förstår och slå långa lyrar som landar på klubbladen hos medspelarna. Han brukar säga att han inte skjuter bra, men varje gång han provar bevisar han motsatsen. En artist som jag hoppas kommer att stanna hos Bollnäs i många år.
4. Tomas Brolin. Nu såg jag inte Brolin live under hans absoluta storhetstid, men jag hann med att se honom i början av 90-talet, när han nyss lämnat Norrköping, och det är inget snack om att han är en spelare som det inte talas om med den respekt som han förtjänar. Hans tid i England och hans insatser efter karriären har gjort att folk ibland skämtar om Tomas Brolin, men alla vi som såg honom när han var som bäst vet att han är en av de bästa, om inte den bästa, fotbollsspelare vi haft i modern tid.
5. Jörgen Persson. Ännu en idrottsman som inte fått riktigt den respekt han förtjänar. Om inte J-O varit svensk hade vi pratat om Jörgen Persson som en av våra största idrottsmän. Han har vunnit allt utom ett OS-guld och har hållit en imponerande nivå i tre decennier, det är egentligen overkligt bra. Mitt starkaste Persson-minne är ifrån en match i SOC, då jag såg hans möte med britten Matthem Syed. Syed var en defensivspelare som många hade svårt för, men Persson förnedrade honom totalt. Han väntade ut Syed och när läget kom avgjorde han poängen. Jag tror inte Persson kommer att plocka hem någon OS-medalj i London, men han kommer säkerligen att göra en bra insats.
Dagens låt: Bon Iver - Calgary
posted by Tomas at 8:17 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home