Ryan Adams

I onsdags besökte jag, Malin och Ronnie Uppsala. Anledningen till vårt besök var en spelning med artisten som gjort den bästa skivan under året 2011, nämligen Ryan Adams, genit bakom Ashes & fire. Jag och Ronnie såg Ryan för fyra år sedan, då han tillsammans med the Cardinals uppträdde i Stockholm. Det var en mycket bra spelning den gången, men jag tror att den här faktiskt var ännu bättre. Ryan var ensam på scenen, med sina två gitarrer och ett piano, och det var aldrig någon tvekan om att han kunde fylla upp scenen själv. Han inledde med en lågmäld Oh my sweet Carolina, redan då sattes en stämning som skulle hålla hela spelningen ut. Publiken var som förhäxad, det var knäpptyst bland alla åskådare under låtarna, medan varje låtavslut följdes av en applådorkan. Ju längre spelning gick, desto mer öppet blev Ryans mellansnack och bitvis var han oerhört roligt, speciellt i sitt prat om Joe Laberos örn. Låtmässigt innehöll spelningen många höjdpunkter, men det var låtarna från Gold som berörde allra mest. Lokalen där spelningen gick av stapeln var väl egentligen det enda negativa, det kändes som en föreläsningssal och var ungefär lika mysig som en sådan också, stolarna man fick sitta på hörde inte riktigt till det mer bekväma slaget heller och när man ska sitta så länge som vi satt är det en nackdel. Ryans del i kvällen var dock prickfri och de känslor han förmedlade satte sig verkligen. Det känns skönt att han är tillbaka från sin hörselsjukdom och nu när hans nya skiva satt sig förstår jag hur mycket jag saknat honom i musikvärlden. Ryan Adams är en av de största artisterna i mitt liv och efter att ha sett honom i onsdags blev det än mer tydligt.

Dagens låt: Ryan Adams - Lucky now