Seagal som fredagsunderhållning

Jag råkade zappa fram en serie jag inte sett tidigare när jag slötittade på tv nyss, serien hette True Justice och jag hade antagligen zappat vidare om det inte vore för att en av mina gamla barndomsidoler hade huvudrollen, nämligen Steven Seagal. Han var något rundare än i ungdomens dagar och den stiliga hästsvansen var avklippt, men annars var han sig lik. Det första jag såg var ett kort slagsmål, där han såklart inte fick ett slag på sig och avslutade med att bryta av armen på sin motståndare, precis som under storhetstiden. Seagal har aldrig varit någon skådespelare, men hans insatser i actionfilmer som Dödlig hämnd, Under belägring och Hard to kill tilltalade mig i ungdomen, ungefär samtidigt som jag dyrkade Van Damme och Dolph Lundgren. Nu när både jag och Steven har blivit äldre är det lättare att se bristerna, speciellt med tanke på att hans rörelsemönster begränsats en aning. Den här serien var, snällt uttryckt, bedrövlig. De intensiva scenerna var filmade som en musikvideo på MTV, på den tiden de visade musik, med snabba klipp och otydliga fighter, man fick inte ut speciellt mycket av dem. Karaktärerna i serien var precis de som man brukar hitta i såna här serier, det fanns med både den tokiga killen med "roliga" kommentarer och den smarta, mogna tjejen som suckar åt honom. Fallet, en droguppgörelse på en raveklubb, kändes väl inte direkt banbrytande heller. Seagal gick mest runt med sina bekymrade ögon och delegerade uppgifter, inte alls den enmansarmé han var förr i tiden. Nej, det här var verkligen ingen upplyftande fredagsunderhållning, även om det var rätt underhållande att se att Seagal i stället för att springa ifatt skrukarna tydligen blivit världsmästare på att hitta genvägar och helt plötsligt stå framför dem. Jag reagerade förresten också på att hans hår var väldigt tjockt, är det månne en tupé eller en Wayne Rooney-transplantation som räddat honom?

Dagens låt: Songs: Ohia - Farewell transmission