Sägensafari och Rockweekend, dag 1

Onsdagskvällen bjöd på en Sägensafari i Knupbodarna.

Vi laddade upp med en fika stund i vår stuga i Röstbo, mysigt.

Syster, Ronnie, Malins syster och Malins systers Magnus utanför vår stuga.

Malin och mamma, myggsäkrade och redo för att bli skrämda.

Innan vi fick gå iväg på vår tur fick vi vänta kring ljuslyktan i en av fäbodarna.

Sedan fick vi bege oss in i den mörka skogen.

När vi kom tillbaka från sägenturen bjöds vi på fika i en av fäbodarna. Under själva vandringen gick det tyvärr inte att ta bilder, man hade fullt upp med akta sig för troll och vittror. Vår guide hette Smed-Per, han var grinig, men mycket underhållande.

Sedan gick vi hem genom mörkret, efter en mysig afton i hälsingeskogarna.

Igår var det dags för mig och Malin att besöka Rockweekend. Hårdrock är inte riktigt min grej, men när det anordnas festival hemma i Kilafors måste man givetvis dit och stötta lite.

Syster och Ronnie var också med, det hade regnat en hel del under dagen, så det gällde att förbereda sig på vatten.

Första bandet vi såg var mina barndomsidoler Dia Psalma. Av nostalgiska skäl var det roligt att se dem, men de hade varit så mycket roligare att se om de inte haft med den där nya gitarristen. Men att höra Kalla sinnen, Tro rätt, tro fel och Den som spar i Kilafors kändes ändå helt rätt, de låtarna gick ganska så varma i min stereo när jag gick på högstadiet i byn.

Testament var något av en one man show. Jag tror aldrig jag sett en sångare som varit så aktiv med luftgitarr, stativet som hans mikrofon satt på fick nog spela minst lika många solon som de andras gitarrer. Han såg ut att ha oerhört roligt på scenen och det gjorde att spelningen blev lite roligare än den annars blivit.

Dark Funeral var, milt uttryckt, inte riktigt min grej. Det var roligt de första tjugo sekunderna, när man fick se deras smink och rustningar, sedan blebv det tråkigt.

Jag och syster tränade hårdrocksposer i stället, det var roligare än musiken.

Regnet gjorde att det blev en aning kladdigt på sina håll.

Man vågade inte riktigt stå stilla för länge, man kunde aldrig veta hur långt man sjunkit ner i dyn.

Därefter klev Blackie Lawless och WASP upp på scenen, de gjorde en helt okej spelning, även om det blev några långa solon för mycket.

När D-A-D klev på scenen var vi både trötta och ganska kalla, detta medförde att vi endast stannade för att se några låtar. Inledningen av spelningen var ganska tråkig och innan bandet spelade Laugh and a half satt vi i bilen på väg hem mot varma sängar.

Dagens låt: Grand Archives - Torn blue foam coach, fortfarande underbar låt.