Moz på Hovet

Nu är vi hemkomna efter en mycket, mycket bra spelning på Hovet av Morrissey. Jag är mycket nöjd med det vi fick se under gårdagskvällen.
Till att börja med var det första gången jag såg Moz som han hade med sig ett förband som var helt okej, tidigare har det varit ganska dåliga band han dragit med sig, men nu höll de ganska bra nivå och det gjorde väntandet på huvudakten lite lättare. Mellan förbandet och Morrisseys intåg spelade man upp musikvideor på den stora duk som förbandet hade sin backdrop på, ett smart sätt att få tiden att gå på ett mer intressant sätt än att bara spela musik i högtalarna. Strax före halv nio åkte duken ner och där bakom stod Moz med sitt band och körde igång. Första låten man spelade var Smiths legendariska poplåt This charming man, det var första gången jag hörde den live och även om gitarrerna är tyngre nu än de var när Smiths gjorde den så var den en riktig höjdare. Spelningen fortsatte sen med en blandning av låtar från den senaste skivan och låtar från tidigare skivor, ett mycket bra urval. Låtarna från nya skivan lyfte sig ett snäpp när de spelades live, speciellt Sorry doesn´t help us och Black cloud. Att Irish blood, english heart och makalösa Life is a pigsty gör sig bra live visste jag sedan tidigare, men det hindrade mig inte från att stå där och nästan ha gåshud på armarna när de spelades. Det är ofrånkomligt att man saknar låtar när Moz spelar, han har gjort fruktansvärt mycket bra och det är omöjligt att få med alla låtar när det är dags för spelning. Visst hade det suttit fint med kanske någon låt till från Vauxhall and I, eller någon till gammal Smiths, men samtidigt kändes ingen av låtarna han spelade onödiga. Extranummer den här gången var First of the gang to die, den hade jag kunnat tänka mig i det ordinarie setet och sedan haft en äldre låt som extranummer, men den låten börjar ju också få några år på nacken nu. Bandet han har med sig på turné nu är lite tyngre än tidigare, men jag tycker att det fungerar bra, speciellt live. Basisten var ganska underhållande att titta på, speciellt hans ståbassolo. Jag kunde inte riktigt bestämma mig om hans försök att se cool ut lyckades eller inte, men rolig att titta på var han i alla fall.
Morrissey har ganska nyligen fyllt 50 år, ändå var rösten klockren, inga ålderstecken där inte.
Idag är det Peace & Love som väntar, dagens tre viktigaste för mig är Carl Barat, A Camp och Thåström. Soundtrack of our Lives kommer också att bli roligt. I morgon är det Petes dag på festivalen.

Dagens låt: Morrissey - Irish blood, english heart, liveklipp från igår, mäktigt!