Kjellvander och Demian

Christian Kjellvander var alltså igår tillbaka på Spegeln här i Gävle, till min stora glädje. Förra gången han var här hade han med sig Kristoffer Åström som support, det kändes som en klockren kombination. Igår var det Lars Demian som spelade innan Kjellvander, det kändes kanske inte lika klckrent, men en helt okej inledning var det i alla fall. Demians musik var ganska långt ifrån Kjellvanders, men hans fyndiga texter var underhållande, även om det blev lite långtråkigt mot slutet En timme var tjugo minuter för mycket för Demian, de tjugo minuterna hade de kunnat föra över till Kjellvanders spelning i stället, den var nämligen lite för kort för att jag ska vara helt nöjd. Efter en timme tackade Christian för sig och gick av scenen, de kom sedan in för att göra två låtar gemensamt, men det var ändå många av Kjellvanders låtar som man saknade. Det kom inget från Songs of soil och väldigt sparsamt med låtar från den första skivan. Nu låter det kanske som om jag är missnöjd med gårdagskvällen, men så är det inte, det är bara så att Kjellvander har så otroligt mycket att ge och när han inte får tid att göra det är det lite tråkigt.
Gårdagens höjdpunkt var nog Oh night, den fungerade utmärkt akustiskt och Christians röst kom verkligen till sin rätt. En mycket bra spelning var det, men jag tycker den hade kunnat fortsätta ett bra tag till.
En sak som åter bevisades igår var att taktklappning inte är något som konsertpublik behärskar, när Lars Demian spelade en av sina låtar klappades det faktiskt tre olika takter samtidigt och det borde vara något slags rekord. När jag och Malin såg Last Shadow Puppets infann sig samma problem under en av låtarna, det blev inte mindre irriterande av att de som satt bakom oss satt och beklagade sig högt över hur dåligt alla klappade. Jag har inget emot att man klappar i takt till musiken när det passar sig, men ibland kan det vara bättre att låta bli.

Dagens låt: Christian Kjellvander - Two souls
You can only ever die in two arms
and I like yours the best