Äntligen!

När man väntat sju år på något blir det extra skönt när det äntligen inträffar, därför var helgens vinst mot United något alldeles extra. Inte nog med att det var länge sedan vi senast vann mot Englands vidrigaste lag, nu är de dessutom bara en titel efter oss och vi riskerar att snart inte vara det lag med flest titlar i landet. Inledningen på matchen var piss, 0-1 i baken efter två minuter, då kändes tre poäng otroligt avlägsna. Eftersom det var sju år sedan vi senast vann mot United på Anfield så är jag sällan speciellt hoppfull när vi hamnar i underläge mot dem, vi brukar skapa en del chanser, men de går aldrig i mål. Den här gången fick vi hjälp av United med kvitteringen, Van Der Sar och Brown gav oss den genom att schabbla in ett inspel från Alonso. I andra halvlek satte sedan Babel 2-1 och det stod sig tiden ut. När United fick hörna med en minut kvar vågade jag inte titta, jag har alldeles för många gånger sett dem göra mål på en fast situation i slutminuterna. Jag såg framför mig Rio Ferdinand nicka in kvitteringen och springa skrikande ut mot hörnflaggan, men som tur var slapp jag uppleva ett sådant helvete. I stället rensade vi undan bollen och höll undan. Det är svårt att beskriva känslan när slutsignalen ljöd och segern var klar. Det är än så länge tidigt på säsongen, så det är för tidigt att säga om vi kommer att kunna utmana om titeln på allvar, men vi visade i matchen i lördags att vi kan vinna mot United genom att vara det bättre laget på planen. Vi hade inte tur, vi skitspelade inte. Vi kämpade ner United och vann välförtjänt. Det var förjävla skönt!

Dagens låt: Last Shadow Puppets - Wondrous place
I found a place
Full of charms
A magic world
In my baby's arms