Veckans lista v.45
1. Christian Kjellvander - Äntligen är han tillbaka med nytt material, dessutom nytt material som är otroligt bra. Kjellvander har en väldigt egen röst, det känns ibland som om han har en hel orkester där nere i halsen som kan anpassa sig efter musiken, det finns helt enkelt en enorm bredd i hans sätt att sjunga. Precis som på hans två första skivor är alla låtarna väldigt starka, det finns inga mellanspår eller låtar som klickar förbi. Igår uppträdde Kjellvander i tv, hos Babben, det gjorde han akustiskt tillsammans med sin fru. Låten han framförde då var Two souls, redan på skiva är den låten magnifik, men i den versionen han spelade i tv igår växte den nästan ännu mer. Om några veckor kommer Kjellvander till Gävle, dit har jag haft biljett ett tag, det kanske också blir så att jag åker ner till Norrköping och ser honom veckan efter. Kjellvander live är alltid bra.
2. Fernando Torres - Visst kändes 8-0-vinsten i veckan bra, men det är nästan så att gårdagens seger mot Fulham kändes viktigare. Om vi ska hänga med i toppstriden så måste vi vinna hemma på Anfield och det gjorde vi igår, tack vare Fernando Torres. Vårat spel har varit ganska stelt de senaste veckorna, det hänger nog mycket samman med att just Torres har varit skadad. Igår kom han in med tjugo minuter kvar och han visade på den korta tiden att han håller en annan klass än våra andra anfallare. Voronin och Crouch, som inledde matchen, gjorde helt okej insatser och är duktiga anfallare, men Fernando Torres är världsklass. Det förlösande 1-0-målet som han gjorde igår var ytterligare ett bevis på hans klass, nedtagning på bröstet, ett ryck, en vändning och sedan skott mellan benen på backen som försökte bryta, målvakten chanslös. Det är väldigt skönt att ha Torres tillbaka, speciellt med tanke på det tuffa matchande som väntar i december och januari.
3. Peter Forsberg - Jag har aldrig varit speciellt intresserad av hockey, men några starka minnen har jag även från den här sporten. Det kanske allra starkaste hockeyminnet, förutom Brynäs SM-guld, är Foppas straff i Lillehammer 94. Sedan den dagen har jag alltid beundrat Foppa, att göra en sådan grej i det läget är ett bevis på att man är en stor idrottsman och det har han bevisat många gånger sedan dess. I veckan fick Foppa lämna återbud till landslagssamlingen och nu verkar det tyvärr se tungt ut för honom att göra en comeback och jag har full förståelse för om han slutar nu för att slippa alla skador. Det är trist när idrottare tvingas sluta pga att kroppen inte håller, men med tanke på alla smällar Foppa åkt på är det ett under att han hållit på så länge som han gjort. Peter Forsberg är i alla fall den bästa svenska hockeyspelare jag sett och det kommer han nog att fortsätta vara.
4. Emil Svanängen - Loney, Dear växer fortfarande, jag har en av skivorna i bilen nu och det är ingen tvekan om att det är högklassig musik som Svanängen gjort. Låtarna är bra uppbyggda och har bra texter. Bland det bästa som finns är att upptäcka ny bra musik och det har jag gjort i Loney, Dear.
5. Bill Murray - Nyligen såg jag Broken Flowers, i den bevisar Bill Murray en en gång att han är en av de absolut bästa skådespelarna. Han gör en roll som är som skapad för honom och han gör det på ett skickligt sätt. Om någon annan skådespelare haft huvudrollen i den härn filmen tror jag den hade blivit ganska medioker, men med Murray blir filmen i stället riktigt bra.
Dagens låt: Dusty Springfield(Shirelles i klippet, men jag lyssnar på Springfields version) - Will you still love me tomorrow
Tonight, with words unspoken
You said that I'm the only one
But will my heart broken
When the night meets the morning sun?
2. Fernando Torres - Visst kändes 8-0-vinsten i veckan bra, men det är nästan så att gårdagens seger mot Fulham kändes viktigare. Om vi ska hänga med i toppstriden så måste vi vinna hemma på Anfield och det gjorde vi igår, tack vare Fernando Torres. Vårat spel har varit ganska stelt de senaste veckorna, det hänger nog mycket samman med att just Torres har varit skadad. Igår kom han in med tjugo minuter kvar och han visade på den korta tiden att han håller en annan klass än våra andra anfallare. Voronin och Crouch, som inledde matchen, gjorde helt okej insatser och är duktiga anfallare, men Fernando Torres är världsklass. Det förlösande 1-0-målet som han gjorde igår var ytterligare ett bevis på hans klass, nedtagning på bröstet, ett ryck, en vändning och sedan skott mellan benen på backen som försökte bryta, målvakten chanslös. Det är väldigt skönt att ha Torres tillbaka, speciellt med tanke på det tuffa matchande som väntar i december och januari.
3. Peter Forsberg - Jag har aldrig varit speciellt intresserad av hockey, men några starka minnen har jag även från den här sporten. Det kanske allra starkaste hockeyminnet, förutom Brynäs SM-guld, är Foppas straff i Lillehammer 94. Sedan den dagen har jag alltid beundrat Foppa, att göra en sådan grej i det läget är ett bevis på att man är en stor idrottsman och det har han bevisat många gånger sedan dess. I veckan fick Foppa lämna återbud till landslagssamlingen och nu verkar det tyvärr se tungt ut för honom att göra en comeback och jag har full förståelse för om han slutar nu för att slippa alla skador. Det är trist när idrottare tvingas sluta pga att kroppen inte håller, men med tanke på alla smällar Foppa åkt på är det ett under att han hållit på så länge som han gjort. Peter Forsberg är i alla fall den bästa svenska hockeyspelare jag sett och det kommer han nog att fortsätta vara.
4. Emil Svanängen - Loney, Dear växer fortfarande, jag har en av skivorna i bilen nu och det är ingen tvekan om att det är högklassig musik som Svanängen gjort. Låtarna är bra uppbyggda och har bra texter. Bland det bästa som finns är att upptäcka ny bra musik och det har jag gjort i Loney, Dear.
5. Bill Murray - Nyligen såg jag Broken Flowers, i den bevisar Bill Murray en en gång att han är en av de absolut bästa skådespelarna. Han gör en roll som är som skapad för honom och han gör det på ett skickligt sätt. Om någon annan skådespelare haft huvudrollen i den härn filmen tror jag den hade blivit ganska medioker, men med Murray blir filmen i stället riktigt bra.
Dagens låt: Dusty Springfield(Shirelles i klippet, men jag lyssnar på Springfields version) - Will you still love me tomorrow
Tonight, with words unspoken
You said that I'm the only one
But will my heart broken
When the night meets the morning sun?
posted by Tomas at 1:18 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home