Musikresa

Slutet av veckan har bjudit mig på två nostalgiska musikhändelser. Den första var när Guns N Roses klassiker Sweet child o´mine spelades på VH1. När jag gick i slutet av lågstadiet, kanske tredje klass eller nåt, var jag frälst i Guns N Roses, det var det enda jag lyssnade på och då menar jag verkligen det enda. Min favoritlåt med dem var You coold be mine, en bidragande orsak till det var givetvis att den var med i Terminator 2, som var min absoluta favoritfilm på den tiden. När Guns N Roses var som störst hade även Metallica nått den absoluta toppen, men det var lite grand så att man helt enkelt fick välja sida. Det fanns tröjor med Guns N Roses där det stod Fuck off Metallica och vise versa, det valet var inte speciellt svårt för mig. Även om jag tyckte Metallica var okej var det GnR som gällde, för syrran var det tvärtom. Hon lyssnade på GnR i början, men blev sedan ett inbitet Metallica-fan. De som fick lida av det här var våra föräldrar. Jag och syrran hade våra rum på samma våning, mellan våra rum hade morsan och farsan sitt rum. Det var alltså ganska ofta som de fick lyssna på både Metallica och GnR samtidigt, volymen var också ganska hög, man var ju tvungen att överrösta sin motståndare på andra sidan hallen. Guns N Roses var mina första musikidoler, jag köpte allt som gick att ha med dem, allt från bootlegs till tröjor och affischer. När jag var 9-10 år köpte jag min första t-shirt med dem på Bollnäsfestivalen. Tyvärr fanns den bara i XL(inte riktigt en nioåringsstorlek), men försäljaren påstod att den skulle krympa i tvätten så jag köpte den. Jag väntar fortfarande på att den tröjan ska krympa i tvätten, den är nämligen fortfarande på tok för stor, den har snarare blivit större nu än den var när jag köpte den. Härom veckan hade jag med GnR i en övning med mina elever, det var ingen som hade klarade av Don´t cry i den övningen, lite oväntat faktiskt. Det är utan tvekan en av de bästa power ballads som gjorts, den är en nivå över de andra, tillsammans med November rain givetvis. November rain var nog den låt som spelades flest gånger på en kväll när jag och Anders agerade dj:s på våra mellanstadiediscon, när man hade satt igång den behövde man inte bekymra sig över stereon på tio minuter, ytterst lämpligt. De sista två minuterna på låten är suveräna. Det är väldigt tråkigt att det blev som det blev med Axl och GnR, men inget kan ändra det faktum att de är ett av de band som betytt mest för mig under min uppväxt.
I slutet av mellanstdiet lämnade jag GnR, det gjorde jag efter att ha fastnat för Dia Psalmas "Gryningstid" med låtar som Tro rätt, tro fel och Kalla sinnen. När jag hört den skivan var jag såld, sedan väntade några år av konstant trallpunkslyssnande. Detta var något jag blev påmind om i veckan när jag hade SO i skolan, för att liva upp lektionen om atombomberna en aning hade jag tagit med en punklåt som handlar om händelsen. Jag kom att tänka på låten när jag satt hemma och pysslade med lektionsplaneringen och kände att jag var tvungen att ta med och spela den för mina elever, dessutom var jag väldigt sugen på att höra den själv också. De flesta av mina elever visste inget om mitt förflutna som punkfantast, de har bara hört mig lyssna på självmordsmusik, så de blev nog en aning förvånade när jag inledde lektionen om Hiroshima med att spela punk. En av eleverna frågade mig efteråt hur jag kunde ha gått från punk till depp och det är en väldigt bra fråga. Övergången var ganska snabb, när jag upptäckte Weeping Willows i nian lämnade jag punken bakom mig och gick in i den musikdel av mitt liv där jag fortfarande befinner mig. Det som jag tycker känns bra är att jag fortfarande kan stå för att jag lyssnade på musiken. Det är fortfarande låtar som jag tycker är väldigt bra, även om jag inte skulle dra igenom hela "Appetite för destruction" hemma i lägenheten.

Dagens låt: Dia Psalma - Gryningsvisa i D-moll