Dagen efter

Jag har alltid haft svårt att ta förluster, när Liverpool spelar kräver jag vinst, annars blir jag på dåligt humör. Vanligtvis brukar ilskan gå över efter några timmar och då övergå i besvikelse. Jag är van att få ta kommentarer från kompisar, men de vet att det är en känsligt ämne att ta upp. Idag var det dagen efter den hemska förlusten mot Englands mest osympatiska lag och jag fick verkligen känna på hur det är att vara en förlorare.
På morgonen när det var dags för samling i klassen fick jag genast höra några kommentarer och det kom snabbt frågor om hur fotbollen hade gått i helgen. Jag klarade mig ifrån lektionen utan att få speciellt mycket att förklara, det var en kort lektion och vi hade mycket att ta upp, så mycket att det inte riktigt fanns tid att diskutera fotboll. Dagen flöt på hyfsat fram till lunch, då kom jag inte undan längre. När jag klev in i matsalen för att börja lassa på mat kom det en rejäl salva med rop mot mig och alla handlade om Liverpools usla insats i gårdagens match. Att jag har ett gäng united-fans i klassen gör inte saken lättare. Vnligtvis försöker jag förklara bort förlusten med oflyt eller dåliga domare, men gårdagens match var så förbannat dålig att det inte fanns en chans att förklara bort insatsen. Vi var usla och då är det bara att ta emot klagomålen. Det är i motgång man ska stå upp för sitt lag, så jag fick helt enkelt stå ut med att united-fansen i skolan hade en högtidsstund.
Det blir svårare att ta förluster nu när jag vet att jag får höra det efteråt, men å andra sidan känns vinsterna skönare nu också. För ärligt talat så är jag ganska snabb med att kommentera när det går dåligt för united också.
Liverpool kommer igen och när det är dags för match på Anfield ska vi ta tilbaka värdigheten, men då vill det till att spelarna inser att det är allvar. Igår var det elva individer som sprang runt på planen, nästa match vill jag se ett lag.

Dagens låt: Editors - Open your arms