Äntligen!

Jag måste ta till Gert Fylkings utslitna utrop som titel på dagens inlägg, för nu har något som jag väntat på länge hänt. Jag har skrivit om det här tidigare och beklagat mig, beklagat mig över att jag inte får det jag vill ha. Nu har jag jobbat i snart ett år och äntligen står mannagrynspuddingen med på matlistan.
Fredagen den sista veckan som finns med på matlistan, tror det är 46, ska man servera mannagrynspuddigt med saftsås. Som jag har väntat!
Jag har inte ätit skolans mannagrynspudding sedan jag gick på gymnasiet och jag har verkligen saknat den. Morsan gjorde hemmagjord förra terminen och den var i princip lika god som skolans, men det är något speciellt med skolans pudding.
När jag gick på lågstadiet gick jag i en skola som envisades med att kasta ner kletiga russin i puddingen för att fylla ut den, de var väldigt snåla med mat på den skolan kan jag säga. Ett skräckexempel som jag och Den Gamle Franken ofta brukar ta upp är julbordet som serverades på skolan, man fick då ta en prinskorv och två köttbullar, men givetvis hur mycket sill som helst. Det är ingen överdrift att påstå att vi elever inte var överförtjusta i det. Nåja, åter till mannagrynspuddingen. När jag började i femman bytte jag skola, då började jag på en skola som inte hade russin i sin puddigt och sedan dess har jag varit fast.
Jag var säker på att jag skulle få smaka på denna underbara maträtt under förra terminen, jag jobbade ju från januari till juni så jag tänkte att de borde kunna servera den någon gång under den tiden. Så blev det inte. Veckorna gick, men det vara bara en massa pannkaka, gulaschsoppa, Klas kalaspudding och torskpanetter, ingen mannagrynspudding. Nu när jag givit upp hoppet kommer så den nya matsedeln och där finns världens godaste skolmat med. Jag kan inte säga annat än att det var på tiden!

Dagens låt: Keane - Bedshaped