Himlen tur och retur

Här följer min reserapport från Liverpool:

Dag 1: Klockan var kring tio när vi landade med vårat plan mitt i fiendeland, nämligen i Manchester. Det är inte spciellt långt mellan himmel och helvet i England, det är nämligen inte mer än kanske tio mil mellan Liverpool och manchester. Eftersom det inte går några flyg från Sverige direkt till Liverpool får man flyga till Manchester och sedan ta tåg till Liverpool. Det är tur att Morrissey är född i Manchester, det gör den korta vistelsen där klart enklare, man slipper tänka på alla vidriga spelare som spelat i deras klubb. I stället kan man tänka på att en sådan viktig med person som Moz faktiskt är uppvuxen i den här staden. När man ser stadens utseende från tåget är det inte svårt att förstå hur Moz texter kan vara så dystra och nedstämda, det är verkligen ingen vacker stad. Vi hade tur den här gången, det gick nämligen ett tåg direkt när vi kom fram så vi slapp spendera onödig tid i Manchester och satte direkt kurs mot Liverpool.
Resan från Manchester till Liverpool tog ungefär en timme, den tiden går ganska snabbt eftersom på att det är intressant att titta på byar och landskap på vägen. England ser verkligen ut precis som man det ser ut i alla tv-serier man ser, dte måste gått åt massvis med tegel när man byggde det här landet.
När klockan var kring lunch var vi så äntligen framme i Liverpool. Det är, milt uttryckt, väldigt speciellt att komma till staden. För mig är Liverpool nämligen inte en stad, det är ett fotbollslag och en väldigt stor del av min uppväxt. Jar brukar alltid reagera när jag ser namnet Liverpool i texter och liknande, och när man är i staden ser man namnet överallt. Det första som jag såg när jag klev av tåget den här gången var dock en vidrig reklambild med den avskyvärda idioten Jose Mourinho, jag tål honom inte. Vi begav oss snabbt från tågstationen till närmaste taxi och åkte till hotellet. När vi kom till hotellet, som trots sin tvästjärnighet var riktigt fint, slängde vi in grejorna på rummet och beställde en ny taxi. Jag var nu fast besluten att ta mig till Anfield och det så fort som möjligt. Det tog inte lång tid att få en taxi och nu var vi på väg mot en av mina absoluta favoritplatser. Framme vid Anfield möts man genast av alla statyer, bilder och platser som man ser och hör om nästan dagligen som Liverpool-fan och det är en väldigt speciell känsla. Eftersom det här var min andra gång på Anfield kändes det inte lika stort som förra gången att se själva arenan, men den här gången väntade museet som jag inte var på förra gången. Det kostade bara fem pund att gå in och jag hade lätt kunnat betala tio gånger mer än det för att få vara med om den upplevelsen. Inne i museet fanns massvis av pokaler, bilder och tröjor från klassiska spelare, allt var givetvis häftigt men det var en sak som var häftigare än allt annat där inne. På museet finns nämligen Champions League-bucklan som vi spelade hem ifjol. Att helt plötsligt stå och titta på den pokal som Gerrard höjde mot skyn i Istanbul var tamejfan bland det häftigaste jag varit med om. Det gick väldigt mycket film till kameran under vår tur på museet.
Efter besöket där inne gick vi in i Liverpool-shopen och det är en affär som helt enkelt är för mycket. När jag ser Liverpoolsouvenirer på stan brukar jag alltid ha svårt att välja, även om det kanske bara är tre saker att välja mellan. Inne på Liverpool-shopen finns det precis hur mycket som helst och det är omöjligt att gå därifrån utan att känna att man borde köpt något mer. Jag köpte inte så jättemånga saker den här gången, sparade pengarna till resten av resan och jag visste att vad jag än köpte så skulle jag ångra mig att jag inte köpte något annat.
Efter besöket på Anfield åkte vi in till stan och käkade lite. Till maten drack jag en Carlsberg. Att dricka Carlsberg i Liverpool är stort, jävligt stort. Sedan åkte vi till hotellet för att vila upp oss. På kvällen blev det en god bit mat på vårat stamställe från förra resan, Bella Italia. Där hade de en otroligt god öl som jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på nu, om det är någon som vet om någon italiensk öl får ni gärna tipsa mig så att jag kan kolla upp om det är den. Efter maten satte vi oss på en pub och tog en öl och laddade inför morgondagen.

Sen var det matchdag. Det innebär att jag är så uppspelt att jag inte kan sitta still och det innebär att jag inte kan sova på morgonen. nu vaknade iofs min resekamrat innan mig, men det är ingen man ska jämföra sig med då det gäller morgonpigghet. Det blev en rejäl frukost med mjölk, flingor och toast. Jag upphör aldrig att förvånas över hur i helvet britterna kan käka vita bönor, bacon och korv till frukost. Det satt några kring oss vid frukosten som åt den brittiska varianten av frukost och jag får nästan avsmak av frukost bara av att se deras flottiga korvar och hela tallrikar med vita bönor, deras magar måste gå på högvarv hela dagarna. Till frukost kunde man även få hur mycket espresso man ville och det utnyttjade jag fullt ut.
När frukosten var avklarad började vi att traska mot Anfield, vi gick via den vackra hamnen vid Albert Dock, som den här gången var en enda stor arbetsplats. Liverpool ska vara europas kulturstad 2008 och de är i full gång med att fixa staden tills dess, och det behövs verkligen. Liverpool är inte direkt en vacker stad, många hus står förfallna och det kommer att krävas en hel del jobb om man ska kunna visa upp sig 2008 och vara stolta över sin stads utseende.
Vi kom upp till Anfield kring lunch och gick direkt in på den kända Liverpool-puben The Albert. Upplevelsen att vara med om matchuppladdningen där inne är tamejfan bland det häftigaste jag varit med om. I början var det ganska så lugnt där inne och det var inte överdrivet mcyekt folk, men när det var en och en halv timme kvar till matchstart gick det knappt att röra armarna. Det var enormt mycket folk där inne och nästan alla sjöng med i sånger om klubbens spelare. Det var, som sagt, en enormt häftig upplevelse. Carlsberg har aldrig smakat så förbannat bra som den gjorde inne på The Albert, med alla sångerna ringandes i öronen. Jag var alldeles knäsvag när jag och gick ut från puben 45 minuter innan avspark och det hade inget med ölen att göra.
Vi gick sedan upp och satte oss på läktaren och våra platser var mycket bra, vi satt alldeles bredvid The Kop och jag var inställd på en mäktig upplevelse, men att det skulle bli så mäktigt hade jag inte kunnat tro.
Under uppvärmningen kunde man se vilka spelare Benitez tagit ut till matchen och jag var nöjd med startelvan, även om jag gärna sett Fowler från start. Det var dock väldigt skönt att se att Carragher startade, jag fick inte se honom förra gången eftersom han var skadad, men den här gången var han alltså med.
När klockan var tre var det dags för match och "You´ll never walk alone" började spelas i högtalarna. Publiken reste sig upp, höjde sina halsdukar och stämde upp i en sång som tamejfan var bland det häftigaste jag varit med om. När man står där bland de andra fansen med halsduken i skyn och hör sången ljuda över arenan, då känns det helt overkligt. När det hela är över känns det som om det bara är någonting man drömt, det är en upplevelse som en icke fotbolls-fan inte kan föreställa sig, det är helt enormt.
Första halvlek var ganska underhållande, och det började bra med ett mål av Morientes redan efter tre minuter. Vi styrde matchen ganska bra och det kändes stabilt, trots att Traore var med på planen.
I halvtid hyllades ungdomslaget, som lyckats vinna deras variant av FA-cupen. Sedan var det dags att dela ut priser till månadens ungdomsspelare i föreningen, prisutdelare var en riktig Liverpoollegend, nämligen John Barnes. Barnes var en av mina första favoriter i Liverpool och det var en mycket rolig överraskning att han var på plats för att dela ut priser.
I andra halvlek föll det hela tre mål, först kvitterade Villa men sedan vände Gerrard matchen till vår fördel. Först satte han 2-1 på hörna, sedan satte han 3-1 med ett mäktigt skott som kan vara årets mål på Anfield. Det var riktigt snyggt.
När matchen var över tackade spelarna av publiken tillsammans med sina familjer och barn. Återigen spelades YNWA och återigen sjöng publiken så mycket att jag fick gåshud.
När spelarna gick av planen lämnade vi arenan och det var nästan omänskligt glad Tomas som började vandringen tillbaka in mot staden. Jag hade sett fram mot den här dagen ända sedan jag var här förra gången och det var helt underbart att få vara tillbaka på Anfield.
Liverpool tog tre poäng och gav mig en upplevelse som jag aldrig kommer att glömma.


Dagens låt: Gerry & the Pacemakers - You´ll never walk alone