Who am I?

Jag har aldrig varit någon större fan av Jackie Chan. Hans filmer är oftast mer komedi än action och sånt har jag svårt för, dessutom är han en ganska usel skådis. En film som jag dock gärna ser som Chan deltagit i är "Who am I?". Det är en ganska medioker film, men den innehåller en av de roligaste filmscenerna jag sett. Drygt en timme in i filmen är det en scen där Chan slåss iklädd träskor ute på en gata, han sparkar då en av skurkarna i baken med träskon och minen skurken gör då är helt oslagbar. Jag och Gamle Franken har hyrt filmen några gånger sen vi flyttade till Gävle, enbart för att se minen. Vi brukar sitta och spola fram och tillbaka och bara skratta åt scenen, resten av filmen är mer en transportsträcka. Det här har egentligen inget att göra med det jag tänkt skriva idag, mer än filmens titel.
Nu när jag är hemma på sommarlov är det lätt att bli fundersam över vem jag själv egentligen är, jag får nämligen lyda under många namn jag inte är van vid. Till att börja med kallar alla mina kompisar här hemma mig för Tömp, ett smeknamn jag hade under högstadie- och gymnasietiden men som, lyckligtvis, inte följde med till Gävle. Den enda kompis jag har i Gävle som var med på tiden här är Gamle Franken och han kallar mig av någon konstig anledning för Ohmar i stället för Tömp. Tidigare kändes det helt naturligt att kallas Tömp, mina kompisar kallade till och med min mamma för Tömpmamma och min pappa för Tömppappa, men idag är det lite ovant. Min mormors namn på mig är ganska speciellt, hon kallar mig oftast för Staffan. Det hänger samman med att hon nu på ålderns höst blivit en aning vimsig, och blandar ihop mig med min mammas kusin, som är pensionär. Ibland säger hon rätt namn åt mig, men oftast får jag räkna med att det är mig hon syftar på när han säger Staffan. I början var det här ganska ovant, men nu har jag blivit ganska van vid det här också. Härom dagen var jag med om ännu en till namnförväxling. Det var skedde när pappa stog i köket och rensade fisk. Jag satt vid köksbordet och åt sallad, som vanligt var jagför hungrig för att vänta på att maten skulle bli färdig så jag vräkte i mig sallad innan. Helt plötsligt säger pappa lite argt: Nej, Tomas, du ska inte ha något!
Först blir jag förvånad, vad hade jag gjort nu då som var så illa att jag inte skulle få någon mat? Men jag märkte ganska snabbt att det inte var mig han menade, för bredvid pappa med nosen halvvägs uppe diskbänken satt min gode vän Plummer. Det är tydligt att jag var så snäll när jag var liten att pappa har kvar en massa sparade Tomasutskällningar på lager, nu tar han ut dom på Plummer i stället. Det bör tilläggas att han aldrig kallar Plummer för Josefin, som min syster heter, man kan ju undra vad det tyder på...

Dagens låt: The Cardigans - Marvel hill