Entombed i Söderhamn

Igår var jag till Söderhamn på hårdrockskonsert. Det hela var inte min idé, utan min systers. Personligen är jag inte speciellt intresserad av hårdrock, det är alldeles för hårt och går alldeles för snabbt för att det ska tilltala mig. Bandet som spelade var Entombed och de gjorde faktiskt en bra spelning nere i Arvika så lite peppad var jag ändå. Jag hade varit i Söderhamn i cirka fem minuter när mina fördomar om Söderhamnare besannades. Mitt på gatan i Söderhamn, Söderhamn består nästan bara av en gata, hoppade det runt fulla killar i badbyxor/kalsonger och drack öl och skrek. Då var klockan kring sex, så det skulle vara intressant att veta hur de mådde i morse. Det bör tilläggas att de var de enda som var på gatan, förutom några små skatare som tydligen var på plats för nån tävling.
Kring midnatt var det äntligen dags för konsert i alla fall, först ett förband som enligt de insatta tydligen gjorde en bra spelning. Jag börjar faktiskt lära mig lite grand hur en bra hårdrocksspelning ska vara också. När allt mangel är i takt och basen är så att det skakar, då är det bra, när basen inte hörs så bra och sångaren försöker sig på att sjunga lite grand ibland, då är det inte bra. För mig brukar det alltid låta som en en timmes lång låt där sångaren skriker i princip oavbrutet, till och med i mellansnacket brukar de låta som Robert Gustafsson efter att han druckit klorin. De spelningar som jag inte uppfattar så, de tycker jag är helt okej och en sådan var Entombed i Arvika. Det här förbandet var ganska tighta, men så var det det där med mellansnacket. I varje mellansnack ylade sångaren något som lät som "Hell yeah" eller något, det var säkert något mycket tuffare han skrek men för mitt ovana hårdrocksöra är det ibland lite svårt att uppfatta vad det egentligen är som menas. Syrran har försökt förklara för mig att det egentligen inte är så viktigt vad de sjunger eller säger, men för mig som är lite mespopare är det svårt att inte lyssna efter texterna. Förutom mellansnacket var det ändå en hyfsad spelning, dessutom var den ganska kort och det brukar jag uppskatta när det handlar om hårdrock. När Entombed sedan klev på scenen och började spela var det bara att ta några steg tillbaka, jag hade glömt mina öronproppar och ville helst slippa pip i öronen när jag kom hem. Syrran stod kvar framme vid scenen, eller vad man nu ska kalla den lilla upphöjnad bandet stod på, tillsammans med Patrik och hans kompis Stefan, men de kom bak till mig efter en liten stund. Tydligen var det så att de spelade för lågt och hade för lite bas, det var inte direkt den bedömning jag skulle gjort när jag stod framme vid scenen under första låten, bland alla hårdrockare, och höll för öronen som en bitter pensionär. Jag hade dock uppfattat det som att spelningen nu var sämre än den i Arvika och jag hade nog faktiskt rätt i det. Vi såg inte ens klart den här spelningen, vi brassade hem i forrden i stället och det gjorde inte mig någonting alls.

Dagens låt: Neil Young - Like a hurricane