Galen match

Man blir inte klok på den här säsongen, allt som kan hända händer och det är oftast till vår nackdel. Gårdagens match inleddes bra, med två Maxi-mål under de för´sta 20 minuterna hade vi ett grepp om Blackburn, men det skulle ju såklart inte vara så att man kunde titta avslappnat. Efter 25 minuter slog, en för dagen helt obegåvad, Flanagan en hemsk bakåtpassning, som gav Blackburn ett friläge. Doni, som stod eftersom Reina var avstängd, fällde motståndaren, resultatet blev straff och frilägesutvisning. In i vårt mål kom Brad Jones och det är en spelare som har en hemsk historia bakom sig. Hans son dog i leukemi i november, givetvis en fruktansvärd tragedi. Det här var första gången han spelade i vår tröja sedan dess. Han klev in direkt för att försöka rädda en straffspark. Jag hade givetvis räknat in baklängesmålet redan, men det visade sig att jag hade fel. Jones räddade straffen, reste sig upp och pekade mot himlen, som en hälsning till den bortgångne sonen Luca. Jag tror att även Blackburn-fansen kunde känna någon slags sympati för straffräddaren i den situationen, man kunde tydligt se vad det betydde för Jones att få göra räddningen och någonstans blev man påmind om att det finns större saker i världen än fotbollen. Att han sedan gjorde en tavla vid kvitteringsmålet senare spelar egentligen inte så stor roll, det är stund efter straffen som jag kommer minnas från hans insats. Hur som helst, vi tappade såklart vår ledning, utan att Blackburn direkt behövde förta sig. Vi var tio man och hade tappat en tvåmålsledning, det var dessutom ganska långt kvar av matchen. Eftersom vi har cupmatch till helgen fanns inte Suarez eller Gerrard på planen, vårt offensiva hopp var hårt kritiserade Andy Carroll. Han gjorde en rätt bra match, fick inte speciellt mycket hjälp och lyckades därför inte heller skapa så många chanser. Med tio minuter kvar var Carroll mycket nära att avgöra matchen, för Blackburn. En frispark som lyftes in mot mål blev lite för hög för att han skulle kunna nicka undan den, i stället blev det en nickskarv mot eget mål som Jones lyckligtvis tippade till hörna. Klockan passerade nittio minuter och jag började känna ett visst hopp om att vi kanske skulle kunna hålla den poäng vi hade. Då slog Andy Carroll till, med precis ett sådant mål som han köptes in för att göra. Ett nickmål i boxen efter en nickpassning av Agger, ett målskyttsmål och precis den typen av mål som han inte gjort tidigare. 3-2 till oss och matchen tog slut strax efter. Fem mål, en målvaktsutvisning, två straffar, en straffräddning, 10-12 gula kort, en målvaktstavla, Jordan Henderson som högerback och ett avgörande av Carroll på stopptid, inte direkt den händelsefattiga uddamålsförlust som jag hade trott på förhand. Även om ligan är körd sedan länge var det viktigt med en seger, mest för att få tillbaka något slags självförtroende hos spelarna och jag hoppas verkligen att det här var den boost som Carroll behövde. Jag hoppas han startar tillsammans med Suarez i anfallet på lördag, det förtjänar han.

Dagens låt: Teenage Fanclub - When I still have thee