Armband har blivit armbandsur

I helgen tog jag farväl av något som följt mig de senaste tre åren, en pryl som jag burit med mig dag och natt, både hemma och på jobb. Prylen jag menar är mitt armband till minne av offren vid Hillsborough. Jag fick armbandet när jag gick med i supporterklubben för första gången och har burit det runt min vänstra handled sedan dess, men nu har det alltså fått kliva av. Anledningen till att jag numera bär en snygg klocka runt handleden i stället för armbandet är att det börjat spricka, jag märkte det för första gången för några veckor sedan och nu hade det blivit en så pass rejäl spricka i det att jag började frukta att det skulle gå av helt. Om det gick av helt någon gång när jag inte märkte det skulle jag tappa det och troligtvis inte återfinna det, därför kände jag att det var bättre att ta av det själv och lägga det på någon hedersfull plats i min lägenhet. Numera sitter således bandet runt min James Dean-sparburk.
Att jag i stället har en klocka på armen är ganska praktiskt, dels är klockan snyggare än det röda plastarmbandet och dels har jag någonting som får mig att ha koll på tiden. Min mobiltelefonsklocka går en kvart före, klockan i bilen går sex minuter före och alla mina klockor hemma står stilla, utan batterier i sig. Den enda klockan jag äger som går rätt är väckarklockan och den slipper man ju helst titta på så ofta, men nu har jag alltså en till. Eller egentligen har jag inte en till, klockan är Malins och är runt min arm på lån just nu, men förhoppningsvis ska jag hitta en egen innan lovet är över. Det är lite ovant att ha tiden runt armen, men det är inget snack om att det är praktiskt att ha någonstans att vända sig för att hita tid som är exakt.

Dagens låt: Morrissey - I just want to see this boy happy
And I just want to
I want to see the boy happy
With his arms around his first love
Is that too much to ask?