Peace and love dag 3
Lördag:
Festivalens sista dag inleddes med en road trip från Gävle, det var en god idé att åka hem och sova natten innan, sängen var bekvämare än mitt baksäte. Vi hade många höjdare framför oss.
Min medresenärer, Liv, Papa G och Coop-Per, väntar på mig efter det att jag kommit på att jag glömt mobilen i bilen.
Stefan Sundström inledde den sista dagen med en ganska ojämn spelning, ibland var det jättebra, ibland såg det väldigt virrigt ut. Martin Hederos från Hederos & Hellber och Soundtrack of our lives var i alla fall ett roligt inslag i spelningen, hans pianospel är suveränt.
Medan Sundström avslutade sin spelning passade jag och Papa G på att slänga i oss lite mat, kyckling och historiens mest salta bulgur, vi behövde lite energi...
...för sedan var det dags för Weeping Willows.
Weeping Willows är alltid en upplevelse att se live, de är ju trots allt världens bästa band, så det vore konstigt annars. Bandet verkade i alla fall vara på gott humör under spelningen och gjorde ett bra jobb. Fear & Love dominerade låtvalen, men man fick även plats med klassiker som While I´m still strong och Broken promise land, det blev dessutom en cover på slutet, Lou Reeds Perfect day. En överraskning var att de inte spelade Somewhere, det brukar vara ett givet inslag i deras konserter.
När WW spelat färdigt såg vi The Waterboys, jag kände inte igen några av deras låtar, men musiken de spelade var bra. De påminde lite grand om The Levellers och hade med en violinist som var rolig att följa på scenen. Bandet var en positiv överraskning.
Vi såg bara slutet av Bo Kaspers Orkester, men det vi såg var helt okej. Jag har sett dem ganska många gånger och det är band som man verkligen vet man får av, stabila.
Nationalteatern är alltid underhållande, det är dessutom ett tillfälle att höra Mattias Hellberg sjunga. Sedan de slutade med Hederos & Hellberg har man hört alldeles för lite från honom. Min favorit, Barn av vår tid, fick han dock lämna över till de gamla rävarna i bandet.
Jag, Liv och Papa G tog plats framför stora scenen tjugo minuter innan det var dags för festivalens dragplåster nummer ett att komma in på scenen. Det var inte alls så trångt som jag hade väntat mig, vi hade bra platser snett framför scenen och gjorde oss redo för att se en livs levande legend.
Sedan kom Iggy in på scenen med The Stooges, de satte full fart från första låten och höll det konserten igenom.
Under en av låtarna drog Iggy upp några ur publiken för att få hjälp med öset på scenen. Konserten var riktigt bra, trots att jag knappt kände igen en låt. Det var imponerande att se Iggy uppträda, enorm energi och han lös av glädje över att stå på scenen.
Kvällen avslutade jag med att följa med Papa G på de finska pudelrockarna Hanoi Rocks. Musiken var inte riktigt min smak, men det var fascinerande att märka att det fortfarande fanns band som såg ut på det här sättet.
Sedan åkte vi hem. Peace & Love 2007 var en riktig kanonfestival, det är jätteroligt att det finns en så pass bra festival så nära Gävle. Weeping Willows, Damien Rice och Iggy & The Stooges var festivalens stora höjdare, men det allra bästa var att man fick se så otroligt många bra spelningar. Jag kommer tillbaka 2008, det kan jag nästan lova.
Dagens låt: Weeping Willows - While I´m still strong
But you should know that I believed and loved you all along
Festivalens sista dag inleddes med en road trip från Gävle, det var en god idé att åka hem och sova natten innan, sängen var bekvämare än mitt baksäte. Vi hade många höjdare framför oss.
Min medresenärer, Liv, Papa G och Coop-Per, väntar på mig efter det att jag kommit på att jag glömt mobilen i bilen.
Stefan Sundström inledde den sista dagen med en ganska ojämn spelning, ibland var det jättebra, ibland såg det väldigt virrigt ut. Martin Hederos från Hederos & Hellber och Soundtrack of our lives var i alla fall ett roligt inslag i spelningen, hans pianospel är suveränt.
Medan Sundström avslutade sin spelning passade jag och Papa G på att slänga i oss lite mat, kyckling och historiens mest salta bulgur, vi behövde lite energi...
...för sedan var det dags för Weeping Willows.
Weeping Willows är alltid en upplevelse att se live, de är ju trots allt världens bästa band, så det vore konstigt annars. Bandet verkade i alla fall vara på gott humör under spelningen och gjorde ett bra jobb. Fear & Love dominerade låtvalen, men man fick även plats med klassiker som While I´m still strong och Broken promise land, det blev dessutom en cover på slutet, Lou Reeds Perfect day. En överraskning var att de inte spelade Somewhere, det brukar vara ett givet inslag i deras konserter.
När WW spelat färdigt såg vi The Waterboys, jag kände inte igen några av deras låtar, men musiken de spelade var bra. De påminde lite grand om The Levellers och hade med en violinist som var rolig att följa på scenen. Bandet var en positiv överraskning.
Vi såg bara slutet av Bo Kaspers Orkester, men det vi såg var helt okej. Jag har sett dem ganska många gånger och det är band som man verkligen vet man får av, stabila.
Nationalteatern är alltid underhållande, det är dessutom ett tillfälle att höra Mattias Hellberg sjunga. Sedan de slutade med Hederos & Hellberg har man hört alldeles för lite från honom. Min favorit, Barn av vår tid, fick han dock lämna över till de gamla rävarna i bandet.
Jag, Liv och Papa G tog plats framför stora scenen tjugo minuter innan det var dags för festivalens dragplåster nummer ett att komma in på scenen. Det var inte alls så trångt som jag hade väntat mig, vi hade bra platser snett framför scenen och gjorde oss redo för att se en livs levande legend.
Sedan kom Iggy in på scenen med The Stooges, de satte full fart från första låten och höll det konserten igenom.
Under en av låtarna drog Iggy upp några ur publiken för att få hjälp med öset på scenen. Konserten var riktigt bra, trots att jag knappt kände igen en låt. Det var imponerande att se Iggy uppträda, enorm energi och han lös av glädje över att stå på scenen.
Kvällen avslutade jag med att följa med Papa G på de finska pudelrockarna Hanoi Rocks. Musiken var inte riktigt min smak, men det var fascinerande att märka att det fortfarande fanns band som såg ut på det här sättet.
Sedan åkte vi hem. Peace & Love 2007 var en riktig kanonfestival, det är jätteroligt att det finns en så pass bra festival så nära Gävle. Weeping Willows, Damien Rice och Iggy & The Stooges var festivalens stora höjdare, men det allra bästa var att man fick se så otroligt många bra spelningar. Jag kommer tillbaka 2008, det kan jag nästan lova.
Dagens låt: Weeping Willows - While I´m still strong
But you should know that I believed and loved you all along
posted by Tomas at 1:47 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home