Peace and love Dag 1 och 2
Torsdag:
Då var det äntligen dags för sommarens musikhöjdpunkt, Peace and love i Borlänge. Jag, Liv och Coop-Per hade haft våra biljetter länge och var väldigt taggade.
Liv värmer upp inför helgen med en kycklingsallad från Coop, det blir inte mycket mat på festival så det gäller att fylla på innan man ger sig in på området.
Salem Al-Fakir inledde festivalen, hade inte hört honom tidigare, men det var en helt okej spelning. Vid ett tillfälle spelade han en låt som lär lite Placebo, det gillade jag. Musiken var annars inte riktigt i min smak, men den stora publiken verkade gilla honom och det gjorde att spelningen blev lyckad.
Pen Experts hade potential, de hade bra tryck i musiken och sångaren hade en röst som passade musiken, men de klarade inte av att leverera riktigt. Sångaren överdrev sitt agerande på scenen och musiken blev lidande, jag tror de är bättre på skiva.
Sophie Zelmani bjöd på festivalens första riktiga höjdare, trots att jag såg henne ganska nyligen var det roligt att få se henne igen. Hennes röst är så fruktansvärt bra att man inte kan sluta att lyssna på den, kombinera det med Lars Halapis magnifika gitarrspel och ni har en given kanonkonsert. Kanske lite fel speltid för att hon ska komma till sin fulla rätt, men jag var nöjd.
Norska Christel Ansos var en trevlig bekantskap, dyster och långsam pop som föll mig i smaken. Att hon liknades vid Jeff Buckley kan jag förstå, även om hon inte riktigt var lika bra. Hoppas Ansos fortsätter att utvecklas, det fanns potential. Hon lät precis så ledsen som man ska låta när man spelar den här typen av musik.
Damien Rice, en suverän spelning. Jag har lyssnat en hel del på denne irländare innan festivalen och han levde upp till mina höga förväntningar. Låtar som I remember, Amie och Blower´s daughter(som fick sällskap av Radioheads Creep under en kort stund) var ännu bättre live, imponerande.
Där står Dia Psalma(det är fan så svårt att få bra bilder när det blir mörkt ute). Jag lämnade deras konsert med blandade känslor, lika glad som jag känner mig när de spelar sina gamla klassiker, lika likgiltig och uttråkad känner jag mig när de kör sitt nya material. Jag förstår att de måste spela lite nytt för att kunna fortsätta att existera som band, men det är inte alls samma sak att höra det om att höra Hon får eller Tro rätt, tro fel. De körde i alla fall en Strebers-låt den här gången och det var väldigt roligt.
Där nere står Shout Out Louds, de gjorde en överraskande bra spelning. Jag hade knappt hört dem innan, men en glad publik och ett taggat band gjorde att jag uppskattade det de spelade. Sångaren lät inte helt olik Robert Smith i The Cure och det är inget dåligt betyg.
Jag är 190 cm lång, då kan ni kanske tänka er att det här inte var den skönaste plats jag sovit på i mitt liv. Baksätet på min kära volvo gav mig i alla fall några timmars sömn, men det var rätt skönt att slippa köra hem.
Fredag:
Efter att ha halvsovit i bilen hela natten tog vi oss till Kupolen, där fixade vi frukost och gjorde oss redo för dag 2 av denna festival.
Chilénaren Joe Vasconcellos inledde festivalen på fredagen, och som han gjorde det. Det var en kanonspelning med musik som jag vanligtvis inte lyssnar på, men som man inte kan låta bli att uppskatta. Ett stort band backade upp Vasconcellos, som själv bytte instrument mellan varenda låt och visade upp en bred reportoar. Jag satt och njöt där på asfalten.
Hur ofta får man se ett tvärflöjtssolo på en festival? Det bjöds dessutom på mungiga, dragspel och andra roliga instrument. En underbar inledning på dagen.
Deportees såg vi från öltältet, jag som körde drack Loka, men mina medpassagerare behövde klämma in en öl i det späckade schemat. Deportees gjorde en helt okej spelning, även om det aldrig riktigt lyfte. Lite roligt att höra att sångaren bott i en stuga i Iste de senaste veckorna, det ligger inte långt ifrån mitt jobb.
Vid poeten Bob Hanson stannade jag inte speciellt länge, även om han verkade vara en ganska intressant person, i stället gick jag och såg...
...Marit Bergman. Hon levererar alltid och publiken var med på noterna under den del av spelningen som vi såg. Bra fart och god stämning, även om jag inte är något jättefan av Marits musik så är det roligt att se henne live.
Sedan var det dags för The Concretes, ett band som jag ganska nyligen såg här i Gävle, men bra musik kan man inte få för mycket av.
Det märktes på Lisa Millberg att hon vant sig lite mer vid att stå i centrum nu, inte lika blyg som hon var när jag såg bandet i Gävle nyligen. Det var ännu bättre den här gången och jag kan inte fatta vad bandet ska behöva göra för att locka till sig en större publik, de är bra både på scen och på skiva och får alltid bra kritik, trots det sviker publiken. Hoppas fler snart fattar vilket kanonband Sverige har i The Concretes.
Bra drag på både publik och band var det när Sahara Hotnights spelade, första gången på sju år som jag såg dem, så det var roligt att se att de utvecklats. Eftersom jag inte lyssnat speciellt mycket på dem så var det gamla låtar som Quite a feeling och Drive, dead, slow som jag uppskattade mest. En bra konsert var det i alla fall.
Jag hoppade över Mando Diao och såg Peps Persson i stället, eller såg är väl kanske fel att skriva, snarare hörde. Det var väldigt mycket folk på spelningen, så jag och Coop-Per satt ner och lyssnade. Spelningen var inte speciellt minnesvärd, låtarna svävade ut och blev hur långa som helst, men det blev ett rätt skönt gung i alla fall.
Sen var det dags för Alice Cooper och då blev det packat framför stora scenen i Borlänge kan jag säga. När denne legend steg fram på scenen kom festivalens hittills största jubel.
Spelningens avslutning var riktigt häftig. På bilden ovan ser ni mitt försök att fota när Alice blev hängd, därefter följde klassikerna School´s out och Poison. Det gjorde det värt att stå och se den första halvan av konserten, som var lite småseg. Höjdpunkten tycker jag ändå var Only women bleed, det är en skön power ballad.
Efter Alice blev det bilfärd hem till Gävle för en natts sömn i säng. Man vill ju vara utvilad på lördagen när det väntar spelningar med Nationalteatern, Stefan Sundström, Iggy & the Stooges och sist men störst Weeping Willows!
Dagens låt: Weeping Willows - Broken promise land
You sit and wait, for my prescious heart to break
Då var det äntligen dags för sommarens musikhöjdpunkt, Peace and love i Borlänge. Jag, Liv och Coop-Per hade haft våra biljetter länge och var väldigt taggade.
Liv värmer upp inför helgen med en kycklingsallad från Coop, det blir inte mycket mat på festival så det gäller att fylla på innan man ger sig in på området.
Salem Al-Fakir inledde festivalen, hade inte hört honom tidigare, men det var en helt okej spelning. Vid ett tillfälle spelade han en låt som lär lite Placebo, det gillade jag. Musiken var annars inte riktigt i min smak, men den stora publiken verkade gilla honom och det gjorde att spelningen blev lyckad.
Pen Experts hade potential, de hade bra tryck i musiken och sångaren hade en röst som passade musiken, men de klarade inte av att leverera riktigt. Sångaren överdrev sitt agerande på scenen och musiken blev lidande, jag tror de är bättre på skiva.
Sophie Zelmani bjöd på festivalens första riktiga höjdare, trots att jag såg henne ganska nyligen var det roligt att få se henne igen. Hennes röst är så fruktansvärt bra att man inte kan sluta att lyssna på den, kombinera det med Lars Halapis magnifika gitarrspel och ni har en given kanonkonsert. Kanske lite fel speltid för att hon ska komma till sin fulla rätt, men jag var nöjd.
Norska Christel Ansos var en trevlig bekantskap, dyster och långsam pop som föll mig i smaken. Att hon liknades vid Jeff Buckley kan jag förstå, även om hon inte riktigt var lika bra. Hoppas Ansos fortsätter att utvecklas, det fanns potential. Hon lät precis så ledsen som man ska låta när man spelar den här typen av musik.
Damien Rice, en suverän spelning. Jag har lyssnat en hel del på denne irländare innan festivalen och han levde upp till mina höga förväntningar. Låtar som I remember, Amie och Blower´s daughter(som fick sällskap av Radioheads Creep under en kort stund) var ännu bättre live, imponerande.
Där står Dia Psalma(det är fan så svårt att få bra bilder när det blir mörkt ute). Jag lämnade deras konsert med blandade känslor, lika glad som jag känner mig när de spelar sina gamla klassiker, lika likgiltig och uttråkad känner jag mig när de kör sitt nya material. Jag förstår att de måste spela lite nytt för att kunna fortsätta att existera som band, men det är inte alls samma sak att höra det om att höra Hon får eller Tro rätt, tro fel. De körde i alla fall en Strebers-låt den här gången och det var väldigt roligt.
Där nere står Shout Out Louds, de gjorde en överraskande bra spelning. Jag hade knappt hört dem innan, men en glad publik och ett taggat band gjorde att jag uppskattade det de spelade. Sångaren lät inte helt olik Robert Smith i The Cure och det är inget dåligt betyg.
Jag är 190 cm lång, då kan ni kanske tänka er att det här inte var den skönaste plats jag sovit på i mitt liv. Baksätet på min kära volvo gav mig i alla fall några timmars sömn, men det var rätt skönt att slippa köra hem.
Fredag:
Efter att ha halvsovit i bilen hela natten tog vi oss till Kupolen, där fixade vi frukost och gjorde oss redo för dag 2 av denna festival.
Chilénaren Joe Vasconcellos inledde festivalen på fredagen, och som han gjorde det. Det var en kanonspelning med musik som jag vanligtvis inte lyssnar på, men som man inte kan låta bli att uppskatta. Ett stort band backade upp Vasconcellos, som själv bytte instrument mellan varenda låt och visade upp en bred reportoar. Jag satt och njöt där på asfalten.
Hur ofta får man se ett tvärflöjtssolo på en festival? Det bjöds dessutom på mungiga, dragspel och andra roliga instrument. En underbar inledning på dagen.
Deportees såg vi från öltältet, jag som körde drack Loka, men mina medpassagerare behövde klämma in en öl i det späckade schemat. Deportees gjorde en helt okej spelning, även om det aldrig riktigt lyfte. Lite roligt att höra att sångaren bott i en stuga i Iste de senaste veckorna, det ligger inte långt ifrån mitt jobb.
Vid poeten Bob Hanson stannade jag inte speciellt länge, även om han verkade vara en ganska intressant person, i stället gick jag och såg...
...Marit Bergman. Hon levererar alltid och publiken var med på noterna under den del av spelningen som vi såg. Bra fart och god stämning, även om jag inte är något jättefan av Marits musik så är det roligt att se henne live.
Sedan var det dags för The Concretes, ett band som jag ganska nyligen såg här i Gävle, men bra musik kan man inte få för mycket av.
Det märktes på Lisa Millberg att hon vant sig lite mer vid att stå i centrum nu, inte lika blyg som hon var när jag såg bandet i Gävle nyligen. Det var ännu bättre den här gången och jag kan inte fatta vad bandet ska behöva göra för att locka till sig en större publik, de är bra både på scen och på skiva och får alltid bra kritik, trots det sviker publiken. Hoppas fler snart fattar vilket kanonband Sverige har i The Concretes.
Bra drag på både publik och band var det när Sahara Hotnights spelade, första gången på sju år som jag såg dem, så det var roligt att se att de utvecklats. Eftersom jag inte lyssnat speciellt mycket på dem så var det gamla låtar som Quite a feeling och Drive, dead, slow som jag uppskattade mest. En bra konsert var det i alla fall.
Jag hoppade över Mando Diao och såg Peps Persson i stället, eller såg är väl kanske fel att skriva, snarare hörde. Det var väldigt mycket folk på spelningen, så jag och Coop-Per satt ner och lyssnade. Spelningen var inte speciellt minnesvärd, låtarna svävade ut och blev hur långa som helst, men det blev ett rätt skönt gung i alla fall.
Sen var det dags för Alice Cooper och då blev det packat framför stora scenen i Borlänge kan jag säga. När denne legend steg fram på scenen kom festivalens hittills största jubel.
Spelningens avslutning var riktigt häftig. På bilden ovan ser ni mitt försök att fota när Alice blev hängd, därefter följde klassikerna School´s out och Poison. Det gjorde det värt att stå och se den första halvan av konserten, som var lite småseg. Höjdpunkten tycker jag ändå var Only women bleed, det är en skön power ballad.
Efter Alice blev det bilfärd hem till Gävle för en natts sömn i säng. Man vill ju vara utvilad på lördagen när det väntar spelningar med Nationalteatern, Stefan Sundström, Iggy & the Stooges och sist men störst Weeping Willows!
Dagens låt: Weeping Willows - Broken promise land
You sit and wait, for my prescious heart to break
posted by Tomas at 2:31 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home