Veckans lista v.23 - 9.2 Edition
Det blir en annorlunda variant av veckans lista den här veckan, anledningen är att jag igår tog farväl av de elever som jag haft det senaste året. Det 9.2 som jag jobbat med sedan augusti gick ut ur kyrkan och med det även ut ifrån högstadiet. I stället för att jag listar fem personer, som jag vanligtvis brukar göra, kommer jag att lista fem av mina starkaste minnen av klassen. Det är ingen rangordning, då det är helt omöjligt för mig att avgöra ordningen.
9.2-minne 1: Gårdagen - Igår var det alltså skolavslutning, mitt livs första avslutning som mentor för niondeklassare och inte vilka niondeklassare som helst heller. Dagen inleddes i kyrkan, efter diverse sång och tal var det dags för betygsutdelning. Jag och mina två arbetskamrater delade ut betyg till våra egna mentorselever, tio stycken för min del. Jag har sällan känt mig så stolt som jag gjorde när jag fick stå där och överlämna de papper som bevisar att mina elever gjort en grym arbetsinsats under året. Inte nog med att jag hade äran att få dela ut betyg, jag fick dessutom en present där framme i kyrkan. En av mina elever hade sytt en rattmuff åt mig som hon överlämnade. Det var inte vilken rattmuff som helst, den var i Liverpools färger, röd och vit. I den var ett meddelande skrivet, väldigt fina ord som än en gång bekräftar vilka fina människor jag har fått jobba med det senaste året. Meddelandet avslutades med Youl´ll never walk alone, Liverpools talesätt, och det har sällan passat in så bra som här. Med den här klassen kan man inte känna sig ensam och den trygghet de givit mig har varit makalös. De gånger som det varit lite jobbigt på jobbet har de varit duktiga på att göra mig på gott humör igen och de gånger det varit problem har det alltid funnits elever som gjort att man kan låta bli att tänka på problemen. Rattmuffen sitter nu i min bil och jag kan garantera att den kommer att sitta där tills den dagen jag byter bil, då kommer den att föras över till den bilen. En av mina elever(jag tänker fortsätta att kalla dem mina elever trots att de inte är det på pappret längre) frågade mig om jag inte var nära att börja gråta i kyrkan, det hade tydligen sett så ut. Gråten kanske inte var så nära, men det var ett par gånger som jag fick svälja väldigt tungt, det var en ny och väldigt speciell upplevelse. När det var slut i kyrkan samlades alla utanför kyrkan för fotografering och blomutdelande. Efter många kort sprang mina nior bort till sin traktorvagn och hoppade upp på den för att göra sig i ordning för det stundande vattenkriget mot den andra nian. Vi lärare åkte bort till skolan för att äta lunch. Jag hade precis klivit ur bilen när jag hörde ett motorljud och starka röster som skrek: "Tomas bil, Tomas bil", det var givetvis mina elever som kom. Jag hann snabbt in i bilen innan den bombarderades med vatten, det kändes lite som att sitta i en biltvätt när vattnet började rinna ner över bilen. När bilen var färdigdränkt åkte de ut på byn, jag började planera en liten hämnd. Med lite hjälp av badhusarbetarna fick jag tag på en vattenslang, sedan ringde jag till traktorföraren och bad honom komma tillbaka till skolan en sväng. När de kom tillbaka stod jag där med vattenslangen och dränkte dem med en redig mängd kallvatten, de blev ganska så blöta. Sedan fick de fortsätta vattenkriget utan mig. Vi lärare år lunch tillsammans på skolan innan dagen med niorna fortsatte. Vi åkte till en friluftsanläggning ute i skogen och hade klasskamp mot den andra nian. Min nia vann givetvis den här prestigefyllda tävlingen, precis som de vann brännbollen som spelades senare på kvällen. Vi hann även med en trerättersmiddag under kvällen. När det började bli mörkt ute så började det också gå upp för mig att det här var den sista gången jag träffade hela klassen, det kanske även var sista gången jag träffade några av eleverna. Det kändes väldigt konstigt. Sista timmen spenderade jag inne vid grillen tillsammans med några av de elever som jag haft som en del av min vardag det senaste året. Vi satt och pratade och grillade korv medan vi förberedde oss för hemfärden. När klockan blev tolv skulle bussen vända hemåt och lämna av eleverna på sommarlov, det blev många avskedskramar innan alla tog plats på bussen. Min första nia åkte sedan iväg och säger det återigen, det kändes väldigt konstigt. Jag satte mig i bilen och åkte först till skolan, där jag lämnade av elever, sedan vidare till min lägenhet i Gävle. I bilen lyssnade jag på en skiva jag fått av tre elever i klassen under kvällen. Den här kvällen kommer jag alltid att minnas och just stunden när alla satt inne i bussen och dörrarna stängdes kommer sitta i.
9.2-minne 2: Orienteringsdagen - Jag har alltid hatat orientering, men orienteringsdagen vi hade under det här året var en mycket trevlig händelse. Det var ganska tidigt under terminen och jag hade inte riktigt kommit in mig i gruppen än, men efter den här dagen förstod jag vilka bra elever jag hade att göra med. Vädret var uselt och min klädsel ännu sämre, jag var dyblöt från tidigt på morgonen. Några av mina elever frågade mig om jag ville följa med och gå en av banorna, det ställde jag givetvis upp på. Vi var ute i ungefär en timme och under den timmen förstod jag att orientering bli mycket roligare om man inte springer, utan i stället går och pratar när man ska hitta kontrollerna. När vi gjort klart banan och skulle sluta kom en av eleverna fram till mig med ett par torra strumpor som jag fick låna, för att inte bli förkyld. Jag blev inte förkyld, men jag förstod då att den klass jag fått ta över var något speciellt.
9.2-minne 3: Fjällresan - Det är omöjligt för mig att skriva kortfattat om den här resan. Det var två dagar fullspäckade med roliga händelser, allt från snöbollskrig från skotern till solande på renskinn. Den mesta delen av tiden spenderade jag nog vid UNO-bordet tillsammans med några av eleverna. Den sista kvällen spelade vi i åtminstone 5-6 timmar och vi hade väldigt trevligt. Den här resan är nog det starkaste minne jag kommer ha av klassen, vi fick umgås utanför skolan och även om jag har några elever som jag haft mycket kontakt med både mellan och efter lektioner så var det roligt att få umgås i en annan miljö.
9.2-minne 4: Fredagseftermiddagarna - Vi har varje vecka haft en lektion som är lite speciell, nämligen sista timmen på fredagarna. På schemat står det där 40 minuter SO, men när man har 40 min kvar till helg är man kanske inte alltid så motiverad till arbete, så här har vi vid ett flertal tillfällen fått lägga in lite andra saker. Jag minns väl en lektion strax efter jul då några av eleverna kom i klassrummet och sade: Nu tänker inte vi jobba. Då kände jag mina elever så väl att jag visste att om de säger så så är det sant. Vi spelade i stället det beryktade spelet Frank. De här lektionerna har blivit ett tillfälle då de tre mentorsgrupperna fått tävla mot varandra i diverse olika tävlingar som jag kommit på. Min grupp har vunnit i princip varenda gång och det är inte pga att det är jag som gör tävlingen och även dömer, de har varit väldigt duktiga. När de här lektionerna slutat har det ofta varit så att några elever stannat kvar i klassrummet och pratat. Det har lett till att jag lärt känna mina elever väldigt bra och de har lärt känna mig. De här fredagseftermiddarna har gjort att jag alltid har varit på gott humör när jag åkt hem till Gävle och ha helg, det är ovärderligt. Att åka hem med positiva känslor är en lyx, den lyxen har 9.2 givit mig nästan varenda helg.
9.2-minne 5: Min födelsedag - Det här är även det ett oerhört speciellt minne som jag tar med mig från tiden med klassen. Jag kom från en helg där mina vänner givit mig den finaste fest jag någonsin upplevt och blev av mina elever firad på ett sätt som jag aldrig glömmer. På morgonen var det en elev som sade grattis, vid lunch fick jag en muffin, när det var dags för samling var klassrummet tomt. Min kollega kom och hämtade mig och sade att något hade hänt. När jag kom i klassrummet där det påstods ha hänt något möttes jag av 29 elever som skrek grattis och sedan sjöng för mig. På bordet stod två fina tårtor som de bakat, det fanns även annat fikabröd som de bakat själva hemma på fritiden. Jag kan säga att jag fick svälja ganska hårt den gången också. Den födelsedagen blir enormt svårslagen, det råder det ingen tvekan om.
Jag skulle kunna rada upp minnen från det här året hur länge som helst. Harry Potter, Liverpool-Man Utd, Kommunhus/Kommunalhus, pekpinnsövningen, blandskivor, självmordsmusik, innebandymatchen, beachdagen, mentorsdagen, teaterresan då jag fick låna vantar för att jag frös om händerna, julavslutning då jag fick utmärkelse, betygsättningen, veckans ord-meningarna, vik-och-skriv-vidare-sagorna, listan över minnen jag har med den här klassen kan göras hur lång som helst. Även om jag haft min sista lektion med dem kommer de säkert att dyka upp här framöver också, jag kommer i alla fall aldrig att glömma den här klassen. Jag har sett fram emot att åka till jobbet varje dag det här året och så tror jag inte att det kommer att vara under hela min lärarkarriär. Som lärare umgås man mycket med sina elever och om de är bra har man ett bra jobb, jag har i år haft elever som gjort att jag orkat pendla utan problem. Jag är tacksam för att jag fått ha den här klassen under året och jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dem i framtiden, det förtjänar de, alla 29. Tack för allt 9.2!
Dagens låt: Liverpool-fans - You´ll never walk alone
When you walk through a storm
hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.
Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone.
Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone
9.2-minne 1: Gårdagen - Igår var det alltså skolavslutning, mitt livs första avslutning som mentor för niondeklassare och inte vilka niondeklassare som helst heller. Dagen inleddes i kyrkan, efter diverse sång och tal var det dags för betygsutdelning. Jag och mina två arbetskamrater delade ut betyg till våra egna mentorselever, tio stycken för min del. Jag har sällan känt mig så stolt som jag gjorde när jag fick stå där och överlämna de papper som bevisar att mina elever gjort en grym arbetsinsats under året. Inte nog med att jag hade äran att få dela ut betyg, jag fick dessutom en present där framme i kyrkan. En av mina elever hade sytt en rattmuff åt mig som hon överlämnade. Det var inte vilken rattmuff som helst, den var i Liverpools färger, röd och vit. I den var ett meddelande skrivet, väldigt fina ord som än en gång bekräftar vilka fina människor jag har fått jobba med det senaste året. Meddelandet avslutades med Youl´ll never walk alone, Liverpools talesätt, och det har sällan passat in så bra som här. Med den här klassen kan man inte känna sig ensam och den trygghet de givit mig har varit makalös. De gånger som det varit lite jobbigt på jobbet har de varit duktiga på att göra mig på gott humör igen och de gånger det varit problem har det alltid funnits elever som gjort att man kan låta bli att tänka på problemen. Rattmuffen sitter nu i min bil och jag kan garantera att den kommer att sitta där tills den dagen jag byter bil, då kommer den att föras över till den bilen. En av mina elever(jag tänker fortsätta att kalla dem mina elever trots att de inte är det på pappret längre) frågade mig om jag inte var nära att börja gråta i kyrkan, det hade tydligen sett så ut. Gråten kanske inte var så nära, men det var ett par gånger som jag fick svälja väldigt tungt, det var en ny och väldigt speciell upplevelse. När det var slut i kyrkan samlades alla utanför kyrkan för fotografering och blomutdelande. Efter många kort sprang mina nior bort till sin traktorvagn och hoppade upp på den för att göra sig i ordning för det stundande vattenkriget mot den andra nian. Vi lärare åkte bort till skolan för att äta lunch. Jag hade precis klivit ur bilen när jag hörde ett motorljud och starka röster som skrek: "Tomas bil, Tomas bil", det var givetvis mina elever som kom. Jag hann snabbt in i bilen innan den bombarderades med vatten, det kändes lite som att sitta i en biltvätt när vattnet började rinna ner över bilen. När bilen var färdigdränkt åkte de ut på byn, jag började planera en liten hämnd. Med lite hjälp av badhusarbetarna fick jag tag på en vattenslang, sedan ringde jag till traktorföraren och bad honom komma tillbaka till skolan en sväng. När de kom tillbaka stod jag där med vattenslangen och dränkte dem med en redig mängd kallvatten, de blev ganska så blöta. Sedan fick de fortsätta vattenkriget utan mig. Vi lärare år lunch tillsammans på skolan innan dagen med niorna fortsatte. Vi åkte till en friluftsanläggning ute i skogen och hade klasskamp mot den andra nian. Min nia vann givetvis den här prestigefyllda tävlingen, precis som de vann brännbollen som spelades senare på kvällen. Vi hann även med en trerättersmiddag under kvällen. När det började bli mörkt ute så började det också gå upp för mig att det här var den sista gången jag träffade hela klassen, det kanske även var sista gången jag träffade några av eleverna. Det kändes väldigt konstigt. Sista timmen spenderade jag inne vid grillen tillsammans med några av de elever som jag haft som en del av min vardag det senaste året. Vi satt och pratade och grillade korv medan vi förberedde oss för hemfärden. När klockan blev tolv skulle bussen vända hemåt och lämna av eleverna på sommarlov, det blev många avskedskramar innan alla tog plats på bussen. Min första nia åkte sedan iväg och säger det återigen, det kändes väldigt konstigt. Jag satte mig i bilen och åkte först till skolan, där jag lämnade av elever, sedan vidare till min lägenhet i Gävle. I bilen lyssnade jag på en skiva jag fått av tre elever i klassen under kvällen. Den här kvällen kommer jag alltid att minnas och just stunden när alla satt inne i bussen och dörrarna stängdes kommer sitta i.
9.2-minne 2: Orienteringsdagen - Jag har alltid hatat orientering, men orienteringsdagen vi hade under det här året var en mycket trevlig händelse. Det var ganska tidigt under terminen och jag hade inte riktigt kommit in mig i gruppen än, men efter den här dagen förstod jag vilka bra elever jag hade att göra med. Vädret var uselt och min klädsel ännu sämre, jag var dyblöt från tidigt på morgonen. Några av mina elever frågade mig om jag ville följa med och gå en av banorna, det ställde jag givetvis upp på. Vi var ute i ungefär en timme och under den timmen förstod jag att orientering bli mycket roligare om man inte springer, utan i stället går och pratar när man ska hitta kontrollerna. När vi gjort klart banan och skulle sluta kom en av eleverna fram till mig med ett par torra strumpor som jag fick låna, för att inte bli förkyld. Jag blev inte förkyld, men jag förstod då att den klass jag fått ta över var något speciellt.
9.2-minne 3: Fjällresan - Det är omöjligt för mig att skriva kortfattat om den här resan. Det var två dagar fullspäckade med roliga händelser, allt från snöbollskrig från skotern till solande på renskinn. Den mesta delen av tiden spenderade jag nog vid UNO-bordet tillsammans med några av eleverna. Den sista kvällen spelade vi i åtminstone 5-6 timmar och vi hade väldigt trevligt. Den här resan är nog det starkaste minne jag kommer ha av klassen, vi fick umgås utanför skolan och även om jag har några elever som jag haft mycket kontakt med både mellan och efter lektioner så var det roligt att få umgås i en annan miljö.
9.2-minne 4: Fredagseftermiddagarna - Vi har varje vecka haft en lektion som är lite speciell, nämligen sista timmen på fredagarna. På schemat står det där 40 minuter SO, men när man har 40 min kvar till helg är man kanske inte alltid så motiverad till arbete, så här har vi vid ett flertal tillfällen fått lägga in lite andra saker. Jag minns väl en lektion strax efter jul då några av eleverna kom i klassrummet och sade: Nu tänker inte vi jobba. Då kände jag mina elever så väl att jag visste att om de säger så så är det sant. Vi spelade i stället det beryktade spelet Frank. De här lektionerna har blivit ett tillfälle då de tre mentorsgrupperna fått tävla mot varandra i diverse olika tävlingar som jag kommit på. Min grupp har vunnit i princip varenda gång och det är inte pga att det är jag som gör tävlingen och även dömer, de har varit väldigt duktiga. När de här lektionerna slutat har det ofta varit så att några elever stannat kvar i klassrummet och pratat. Det har lett till att jag lärt känna mina elever väldigt bra och de har lärt känna mig. De här fredagseftermiddarna har gjort att jag alltid har varit på gott humör när jag åkt hem till Gävle och ha helg, det är ovärderligt. Att åka hem med positiva känslor är en lyx, den lyxen har 9.2 givit mig nästan varenda helg.
9.2-minne 5: Min födelsedag - Det här är även det ett oerhört speciellt minne som jag tar med mig från tiden med klassen. Jag kom från en helg där mina vänner givit mig den finaste fest jag någonsin upplevt och blev av mina elever firad på ett sätt som jag aldrig glömmer. På morgonen var det en elev som sade grattis, vid lunch fick jag en muffin, när det var dags för samling var klassrummet tomt. Min kollega kom och hämtade mig och sade att något hade hänt. När jag kom i klassrummet där det påstods ha hänt något möttes jag av 29 elever som skrek grattis och sedan sjöng för mig. På bordet stod två fina tårtor som de bakat, det fanns även annat fikabröd som de bakat själva hemma på fritiden. Jag kan säga att jag fick svälja ganska hårt den gången också. Den födelsedagen blir enormt svårslagen, det råder det ingen tvekan om.
Jag skulle kunna rada upp minnen från det här året hur länge som helst. Harry Potter, Liverpool-Man Utd, Kommunhus/Kommunalhus, pekpinnsövningen, blandskivor, självmordsmusik, innebandymatchen, beachdagen, mentorsdagen, teaterresan då jag fick låna vantar för att jag frös om händerna, julavslutning då jag fick utmärkelse, betygsättningen, veckans ord-meningarna, vik-och-skriv-vidare-sagorna, listan över minnen jag har med den här klassen kan göras hur lång som helst. Även om jag haft min sista lektion med dem kommer de säkert att dyka upp här framöver också, jag kommer i alla fall aldrig att glömma den här klassen. Jag har sett fram emot att åka till jobbet varje dag det här året och så tror jag inte att det kommer att vara under hela min lärarkarriär. Som lärare umgås man mycket med sina elever och om de är bra har man ett bra jobb, jag har i år haft elever som gjort att jag orkat pendla utan problem. Jag är tacksam för att jag fått ha den här klassen under året och jag hoppas verkligen att det kommer att gå bra för dem i framtiden, det förtjänar de, alla 29. Tack för allt 9.2!
Dagens låt: Liverpool-fans - You´ll never walk alone
When you walk through a storm
hold your head up high
And don't be afraid of the dark.
At the end of a storm is a golden sky
And the sweet silver song of a lark.
Walk on through the wind,
Walk on through the rain,
Tho' your dreams be tossed and blown.
Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone.
Walk on, walk on with hope in your heart
And you'll never walk alone,
You'll never, ever walk alone
posted by Tomas at 11:40 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home