Irrfärd till Kris

Igår var jag och Gorbatjov till Stockholm och såg Kris Kristofferson, en makalöst bra konsert, men vägen dit var allt annat än enkel.
Jag slutade jobbet strax efter två, sedan var det raka vägen till Gävle som gällde. Där plockade jag upp en förväntansfull Gorbatjov, sedan åkte vi till Maxi för att möta upp vårat färdsällskap, Panzer med vänner. Det här var första gången i mitt liv som jag skulle ta bilen till ett ställe i Stockholm, så jag var lite nervös när vi gav oss iväg, men det gick snart över. Tanken var att jag skulle följa efter Panzer, han hittade mindre dåligt än jag, så jag tog rygg på honom och satte kurs mot Uppsala, där första stoppet skulle ske. När vi kom in i Uppsala skulle vi leta oss till universitet för att plocka upp Fru Panzer, förutom några missförstånd i korsningar som ledde till sura bilister runtomkring klarade vi oss fram till platsen där vi skulle plocka upp henne.
Det var i Stockholm som det blev lite struligt. I början gick det oväntat smärtfritt, jag följde Panzer som i en äkta follow-that-car-scen ur en actionfilm. Efter ett tag svängde vi av in på en väg, då trodde jag att det var över, så var det inte. När jag efter en liten stund tittade åt höger såg jag centralstationen, det betydde att vi alltså var mitt inne i centrala Stockholm. Panzer var inte helt hundra på hur vi skulle åka, så det blev några oväntade filbyten. Ett fint byte vi gjorde var när vi korsade en heldragen linje, bara för att hamna mitt i en bussfil. Bussfilen tog oss i alla fall till rätt väg igen och efter en stund var vi framme vid Cirkus, där konserten skulle vara. Min första infärd i Stockholm var avklarad och volvon hade inte en skråma.
Cirkus var en väldigt fin konsertlokal och jag och Gorbatjov hade fått suveräna platser bara ett tiotal meter från scenen. Det kändes lite overkligt när Kristofferson kom in på scenen, helt plötsligt stod han bara där med sin akustiska gitarr och ett munspel. Sedan följde en spelning som jag tveklöst aldrig kommer att glömma. Det ena guldkornet efter det andra spelades och det hela kändes så äkta och levande. Kristofferson kunde stanna upp mitt i vissa låter och slänga en syrlig kommentar till Bush eller berätta en anekdot kring textens historia. Rösten var fortfarande suverän, munspelandet blev det inte så mycket av, men det gjorde inte så mycket. När låtar som "For the good times", "Sunday morning coming down" och "Loving her was easier" spelas kan man inte annat än sitta och njuta. Jag saknade "I´d rather be sorry" och "From the bottle to the bottom", men det kunde jag ta en kväll som denna. Konserten varade i ungefär två timmar, med en paus i mitten, och jag var lyrisk när jag lämnade lokalen. Jag tog lite bilder också, men de får vänta med att läggas ut till helgen, jag kan inte lägga in dem på datorn här i Svedja. Nu har jag i alla fall fått se en till av mina idoler live och det var precis så bra som jag väntat mig.

Dagens låt: Kris Kristofferson - Sunday morning coming down