Dag på jobbet

Det här inlägget skulle egentligen ha kommit igår, men eftersom nätet strulade här blev det aldrig så. Hur som helst är det tisdagen som behandlas.

Egentligen skulle jag ha haft sovmorgon i morse, men eftersom min mentala väckarklocka är ställd på tio över sex blev det inte så mycket av den saken. Då jag ändå var vaken kunde jag lika gärna bege mig till jobbet och fixa lite planeringar. Jag trodde att jag skulle vara trött på jobbet eftersom jag inte kom i säng förrän efter klockan två igår, men när jag kom fram kände jag mig ganska pigg. En sak som inte var pigg var min hals, den hade tagit tydlig inspiration av gårdagens konsert och blivit klart raspigare än vanligt. Jag kände inte av min förkylning alls lika mycket som dagen innan, så jag brydde mig inte så mycket om att rösten inte var på topp. Mina uppmuntrande kollegor passade dock på att påpeka att influensan som går nu börjar i halsen, som tur är jobbar jag med lärare och inte doktorer så jag litar mer på min kropp än på deras diagnoser. Jag är på god väg att bli frisk nu, så det så.
Jag ställdes inför en tuff uppgift idag. Jag fick femton sekunder på mig att svara på vad jag skulle önska mig om jag fick önska mig precis vad som helst av allt i hela världen. Att få fram ett svar på den frågan på så kort tid var, milt uttryckt, svårt. Det finns ett gäng saker jag skulle tänka mig, men nu kunde jag alltså bara välja en. Det första som kom ur mig var att jag skulle vilja att man bytt språk till svenska i England, så att jag kunde jobba som svensklärare i Liverpool. Så här i efterhand kan jag komma på lite roligare alternativ, t.ex att jag skulle bli grymt bra på engelska och kunde på så vis jobba som engelsklärare i Liverpool. Det vore inte alls samma sak att vara där om inte språket och dialekten fanns där. En av mina visa elever kom dock med en smart lösning, nämligen att man faktiskt kunde börja med att önska sig massvis av önskningar. När jag var mindre och man läste om att man fick tre önskningar av andar brukade jag fundera över om man verkligen fick göra så(om man nu råkade smeka en lampa och få fram en ande gällde det ju att vara förberedd på reglerna). Nu hade jag helt glömt bort det alternativet och om det är giltigt vore det helt klart det smartaste att göra.
En sak som gick upp för mig idag var att de lagt ner den gamla paradgrenen Kast med liten boll i skoltävlingarna som arrangeras varje år. Det var verkligen inte ett år för tidigt, en förhatlig gren går i graven och ingen sörjer. Jag avskydde Kast med liten boll av den enkla anledningen att jag var kass på att kasta och jag hatar att vara dålig på saker som har med sport att göra. Hur jag än tog i hamnade jag alltid efter de andra grabbarna och det sved i min vinnarskalle. När jag gick på lågstadiet hade vi inte heller samma förutsättningar som de andra skolorna att utveckla vår teknik i denna knappt existerande idrottsgren. Vår fotbollsplan var nämligen för kort och om man kastade lite snett riskerade man att träffa ett par stackars hästar som hade sitt hem bredvid planen. Nu var detta aldrig något problem för mig, jag kastade sisådär 25 meter och då var hästarna inte i fara. De stora killarna i sexan, som hade både kraft och teknik fick däremot välja mellan att hålla igen eller att riskera utskällning av våran lärare, när han var färdig med dikningen av planen förstås. Nu valde de oftast det senare alternativet, men jag tycker ändå att det fungerar som en godtagbar ursäkt till varför jag hamnade bland de sista när det var dags att kasta den där jävla bollen över grusplanen. Dum gren var det och ingen kommer sakna den, det är jag säker på.

Dagens låt: Thåström - Fanfanfan