Unik händelse och självmordsmusik

Jag har väldigt veka tår, alltid när det är lite kallt ute så börjar jag frysa om dem. När jag är på bandy har jag alltid tappat känseln i de flesta av tårna innan matchen är över. Jag har aldrig riktigt fattat varför mina tår reagerar på det här sättet, det spelar ingen roll vilka skor jag har eller hur många par strumpor jag lyckats trycka in. Ibland har jag testat att ha väldigt tunna strumpor, för att kunna röra på tårna i skorna och kanske få igång lite blodcirkulation i dem, men inte heller det har gjort att de varit varma en hel match. Att mina tår ska frysa på bandy är lika givet som att min näsa börjar svettas när jag äter stark mat, det är som en del av min personlighet.
Igår var jag, farsan och Den Gamle Franken på bandy i Bollnäs och såg när giffarna vann mot ett väldigt dåligt Ljusdal. Matchen i sig var verkligen ingen höjdare, det finns en annan anledning till att jag kommer att minnas den här matchen. Det var ungefär fem plusgrader när vi kom fram till Sävstaås och när vi åkte hade tempen bara sjunkit ett par grader, detta medförde att mina tår mådde prima när jag satte mig i bilen för att åka hem. Det fanns inte en tendens till kyla i fötterna och det är verkligen unikt när det gäller mig och bandy. Den här dagen ska jag komma ihåg när jag står där på läktaren på annandagen och tappat känseln i tårna lagom till halvtid, då ska jag minnas en tid då jag faktiskt klarade mig.
Min musiksmak har fått ännu ett namn på sistone. Jag är väl medveten om att den musik jag lyssnar på inte alltid är så uppmuntrande, Bonnie Prince Billy och tidiga Weeping Willows är inte direkt partymusik. När någon frågar mig vilken musiksmak jag har brukar jag svara att jag lyssnar på deppop. De benämningar som min musiksmak fått nu är en aning grövre. Den Gamle Franken brukar säga att jag lyssnar på begravningsmusik och nu har även några av mina elever givit min musiksmak ett namn. Härom dagen när jag satt i klassrummet och lyssnade på Bright Eyes kom några av mina elever in i klassrummet och sade:
"Sitter du och lyssnar på din självmordsmusik nu igen?"
Personligen tyckte jag att jag lyssnade på ganska fartfylld musik då, det var ändå "Haligh..." och den är det lite tempo i då och då, men det tyckte inte dem. Jag har märkt att en snabb låt för mig är inte riktigt samma sak som en snabb låt för många andra. När jag spelat in blandband åt syrran har jag haft i uppgift att göra en sida med snabba låtar och en sida med långsamma låtar, jag kan utan att överdriva säga att det var svårt att få ihop sidan med de snabba låtarna. Nu när jag gjorde en blandskiva härom veckan försökte jag också göra skivan så snabb som möjligt, men det är ofrånkomligt att det slinker med någon depplåt mitt i allt för att skivan ska fyllas. Å andra sidan är det snudd på olagligt att göra en blandskiva utan Weeping Willows.
Deppop, begravningsmusik, självmordsmusik, kärt barn har många namn.

Dagens låt: Bonnie Prince Billy - A king at night