Precis som förr i tiden

Så var det äntligen dags, den stora dagen i skolmatsalen. Efter några PRAO-besök och en bildlektion(ja, det är sant) var det dags för mig att kliva in i matsalen och ta för mig av den hett efterlängtade mannagrynspuddingen. Jag märkte genast en skillnad jämfört med min högstadietid. Mannagrynspuddingen var uppskuren och man tog bitar med någon slags spade, på min tid tog man med en stor sked och den var inte uppdelad innan. Det var också den enda skillnaden jämfört med den pudding som severades på min högstadieskola, det var precis så gott som jag mindes. För första gången sedan jag började jobba på skolan tog jag faktiskt mer än en portion mat, jag brukar oftast bara ta mer sallad. Det var en svår avvägning att veta hur mycket jag skulle äta, det fanns två alternativ: Antingen kunde jag vräka i mig tills jag mådde illa eller så kunde jag äta lagom mycket och gå därifrån med en bra känsla i magen. Fördelen med det första alternativet vore att jag då skulle få i mig maximalt med pudding, nackdelen vore att jag troligen skulle få lämna matsalen illamående. Jag valde det andra alternativet och nöjde mig med två portioner. Nu är årets höjdpunkt i matsalen, åtminstone matmässigt, avklarad och jag känner mig väldigt nöjd. Jag hade höga förväntningar, men de infriades. Jag vet att många gillar pannkakor och Frank och David brukar ofta nämna en currygryta vi fick i åttan, men det är ingen tvekan om att mannagrynspudding är den godaste skolmaten.
Nu är det snart dags för Sarcevic, trevligt värre.

Dagens låt: Nikola Sarcevic - You make my world go around